Då börjar vi om...

Det var länge sen jag var här, men jag funderade redan förra veckan på om jag skulle ta och börja skriva igen. Ordentligt, med mina ord, inte en massa svammel som det blev mycket på slutet.

Nu har mitt liv blivit allvarligt igen, så pass mycket att jag kände att jag nog måste ta tag i livet ordentligt för att kunna komma framåt och inte fortsätta stampa på samma ställe. Min nya arbetskonsulent sa till mig att jag inte skulle få någon ny daglig verksamhet på arbetsplats innan jag fått träffa en psykolog. Hon såg igenom mig på ett sätt som många inte kan, jag antar att jag lyfte lite på min mask, visade och skrek tyst - hjälp mig.

Nu har jag en psykolog. Det tog några år kan man väl säga, men jag känner mig trygg med henne och har öppnat mig otroligt mycket. Mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket har gjort att jag även vågat öppna mig mer för andra. Det är viktigt att göra, men så otroligt skrämmande. Jag vill inte synas eller höras, jag vill bara finnas.

I minst ett år ska jag gå hos henne. Det är lång tid, men ändå ingen tid alls. Jag fyller snart 35, jag har 35 år att gräva i, och hon gräver på rätt sätt. På ett sätt som passar mig. Hon tycker jag är intressant, själv tycker jag att jag är ganska känslokall när jag sitter där. Där har vi ett av mina problem, jag gillar inte känslor. Jag har affektfobi, jag är rädd för känslor.

Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv. Jag har samma otur som tidigare, jag bor i samma lägenhet och trivs bra. Livet är faktiskt ganska roligt..

Helt slut

Precis hemkommen från ett MYCKET varmt Ystad! Det skulle bli regn idag och jag klädde mig därefter. Det skulle jag inte gjort. Jösses!

Hos läkaren gick det bra.
Något av det första han tog upp med mig var det här med mordet i förra veckan, där tydligen gärningsmannen har Asperger. Han frågade om jag visste det, samt om jag haft några "problem" med det. Jag sa som det var, att jag fått jävligt mycket skit av det! (kanske borde jag godkänna alla kommentarer kring det, så ni får se hur rent ut sagt elaka människor kan vara) Han misstänkte att jag fått det, precis som väldigt många andra av hans patienter, vissa av dessa hade ringt honom - rädda för att de skulle bli/var likadana.

Sen fick jag ett väldigt uttömmande svar kring allt detta. Och till er (idioter) som läser detta kan jag meddela följande; AS finns i många olika nivåer och YTERST få med AS är farliga. ÄR de det (som i Härnösand bla) så har de oftast en grav personlighetsstörning utöver AS. Psykopati är också en diagnos som brukar ställas (inte alls vanlig diagnos, oavsett vad folk säger).

Så. Kära ni. Jag är faktiskt helt ofarlig!


I övrigt så....han skulle sätta ihop ett LoH-intyg till mig, sen skicka hem så jag får godkänna det och så skickar han in det sen när jag ringt sekreteraren och meddelat det. OJ vad glad jag blev, jag har aldrig fått läsa ett sådant tidigare! Känns som om jag är lite mer delaktig i det hela då.
I November fyller jag 30 (hjälp!), då går jag över till sjukersättning istället...Jag har provat allt (de som känner mig kan intyga det, jag är verkligen inte arbetsskygg), har arbetstränat i omgångar, provade starta eget mm...men jag KAN inte jobba. Det funkar inte! Hur mycket jag än vill :'(. Jag är så innerligt ledsen över detta, jag vill inte "leva på andra". Jag vill klara mig själv. Men. Jag kan inte, det får jag acceptera.
För att citera läkaren; Du föddes med Asperger och kommer att dö med Asperger.
Vilket är sant. Så även om många tycker att det är väl bara att "rycka upp sig" eller "bara ta tag i mitt liv" så...sorry, det funkar inte så. Jag är inte SJUK, jag har ett FUNKTIONSHINDER - ett handikapp. Mao, jag blir liksom inte frisk!! Jag förstår inte hur svårt det ska få folk att förstå det?


Jag pratade med honom om mitt tidigare benzo-beroende, som han iofs vet om, och det hemska begäret jag har haft sista veckorna. Hade någon kommit och sagt "här, varsågod!" hade jag slukat hela paketet. Jag frågade honom hur lång tid det egentligen tar innan jag slipper detta helt och hållet och han sa att jag ska räkna med minst ett år till, minst. Fan... Bara att stå ut helt enkelt :).

Min ta-bort-alla-känslor-medicin hade jag också funderingar kring men han ville Inte sätta ut den. Jag blev lite sådär hmmm....varför? Jag vill gärna ha lite känslor! Fick sen höra något som är rätt logiskt men som jag inte har tänkt på. Jag känner inte mina känslor! Hur vet jag hur en känsla är utan ångest inblandat? Kan jag skilja på ångest och en "vanlig" känsla? Nej, eftersom jag har haft ångest i större delen av mitt liv så VET jag inte vad en känsla är (ganska logiskt, eller hur?). Han sa att jag förmodligen får tillbaka lite av mina gamla känslor igen, de nya - de som jag aldrig känt till - måste jag lära känna. Och fundera på vad en känsla egentligen Är.

NU kom jag på att jag glömde ta upp min nattvandring...skit också!

Han ville att jag skulle ha min gamla tjockismedicin igen, jag lyder, han kan det där bättre än mig! För er nya läsare (ni är rätt många!) så menar jag med detta att jag äter medicin som man kan gå upp ganska mycket i vikt av. Den jag sätts in på igen (Nozinan, om det skulle vara av intresse) gick jag bara upp 4 kg av, så det bör inte vara någon större fara. Problemet nu är väl att jag äter två såna nu :O.

Uj uj, jag har fått massor att fundera på idag, så det kommer säkert lite mer ikväll!

Ska det verkligen vara såhär?

Att psykvården blir sämre är ingen större nyhet för någon.

Åter till ämnet.
Jag mår dåligt. Väldigt dåligt faktiskt och har gjort i snart två veckor, de sista 5 dagarna har det varit riktigt grisigt. Jag har haft kontakt med BS-personal hela helgen, då vi i Fredags konstaterade att nej, det finns ingen läkare tillgängligt så sent en eftermiddag.
Min kontaktperson var här i Måndags och hon hade letat lite åt mig och jag fick numret + ett namn till akutpsyk. De skulle hjälpa mig!

Trodde vi.

Vi pratade, ringde, pratade, ringde... Antingen var det upptaget eller så svarade ingen. Strax efter kl.9 var hon tvungen att gå, men jag lovade att fortsätta ringa. Fick jag inte tag på någon så lovade jag att åka dit istället, jag kan ju inte nekas hjälp.

Hoppade in i duschen, tänkte att jag chansar och ringer en gång till... Tjohoo, de svarade!

Men jag fick inte svaret jag ville.

Jag var inte välkommen.

Efter en del argumentation så blev jag riktigt irriterad och sa till henne att man ringer faktiskt inte dit om det inte är just AKUT. Nej det hade jag ju rätt i, men eftersom jag redan hade en läkarkontakt så hade de ingen möjlighet att hjälpa mig (!). Och? Då såg hon i mina journalanteckningar att jag skulle ju få en tid till honom nu i Maj. Jo, jag vet, men det är April och det är AKUT.

Hon skulle lägga en notis till honom, så kanske han ringer mig i eftermiddag.

Jag kunde inte låta bli och fråga henne vad som skulle hända, om jag åkte in till dom?
Helt kallt svarar hon att jag inte skulle få hjälp.


VA? FÅR det verkligen gå till så här?

Snöar det?

Ja, det skulle man kunna säga! Om någon har råkat missa det så bor jag på Österlen och där är det, tja, rätt mycket vitt fluff om man säger så.

För 1½ vecka sen gick det åt helsike med den här svensken. Diagnos; Diskbråck. Precis samma skit som jag hade förra vintern, då fick jag stå ut i tre månader med smärta och jag hoppas verkligen att det inte blir lika jävligt i år. Till skillnad från då har jag nu behandling! Har utöver det en just nu oersättlig tens-apparat som jag allvarligt funderar på att Inte lämna tillbaka ;). Guld värd! Tidigare idag mådde jag hyfsat bra, sen blev det väldigt mycket aj aj aj igen så nu sitter jag i soffan och glor.

Har lite halvångest, för jag har inte köpt klart alla julklappar...och jag kan inte gå ner till stan själv för att fixa det sista - så jag hoppas att min bror fortfarande vill köra! Bara några småsaker kvar, tack och lov...men vadå att jag har brist på fantasi...

I övrigt är livet lite upp och ner. Var på LSS-möte och det gick...ha, nej, jag tänker inte bjuda på skvaller idag. Folk kan få fundera istället.

:)

Förresten. Lina, var glad över att du slipper vintern i Skåne i år ;)

Sista Fredagen i T-borg

Var hos läkaren där igår, jag fick inte så mycket skäll gällande mitt akutenbesök för tre veckor sen, däremot en hel del intressant info inför framtiden.

Poff pof...POFF!
Där kom dagens chock.

Min läkare ska sluta! Till JUL!

Så...pust...jag ska remitteras till Ystad. Shit, hoppas jag får tid fort.

Måste erkänna att det var lite tårögt att gå där ifrån idag...för eftersom jag fått till till Habiliteringen nu så släpptes jag pang bom bara sådär även från psykologen idag. Shit. Fan fan fan fan.

Jag visste att det kunde bli så här, men jag var ändå inte beredd!

Då VÄLDIGT få rutinerna jag hade - de gick åt helvete. Vad har jag nu?
Eh. Inga?

Jag har fått ny medicin, funkar inte denna läggs mina sovvanor på is. Bara och inse läget, jag Kan inte sova. Lite intressant förresten. Jag anses vara självmordsbenägen, får inte utskrivet någonting i mer än max 20 piller/ask. När jag hämtade ut Nozinan idag så...100 st?! Men men. Jag hade inte tänkt stoppa i mig en omgång till så det är lugnt,men ändå...

Spegelbilden

Är den en reflektion av oss själva eller en återspegling av det vi Inte vill se?

Som ung står man framför spegeln, vrider och vänder på sig för att se den bästa sidan. En sista titt i spegeln innan man rusar iväg, för man vill ju se så bra ut som möjligt.
När man blir äldre ser man lite mer kritiskt på det man ser, lägger märke till måsaker som bara det egna ögat uppfattar.
Varför ser man så ofta fel, när ingen annan ser dom? Säger de i alla fall.

Om man låter åren gå blir spegeln en påminnelse om tider som varit. Det ansikte som mötte oss då finns inte längre kvar, vi granskar våra kroppar med ett kritiskt öga och mämför oss med andra.

Vi skräms (?) av vår egen spegelbild och undrar vem det är som står och stirrar på oss. Vi känner inte igen oss själva och pekar anklagande mot det ansikte som möter oss i pegeln.

Hjärnan spelar oss ett spratt och spegeln blir dess verktyg.

En enkel spegel, som väcker enorm nyfikenhet hos ett litet barn, blir en skrämmande bild av oss själva som vi inte vill se.

Vad jag vill komma fram till?
Bra fråga.
Vet bara att jag fick mycket att fundera på efter dagens psykologbesök.

Fredag

Givande dag, det blev inte lika misslyckat som sist och jag bröt bara ihop en stund på vägen hem...även om det är bra att gå där, så är det jobbigt.

Testerna för Asperger är klara. Det sista gjordes idag, först trodde vi inte att det skulle hinnas med, men vi drog över lite på tiden för att få det klart (ber om ursäkt till patienten som satt och väntade på sin tur!).
Man blir bedömd på en skala mellan 0-30, 15 är det minsta man ska ha kommit upp i när det gäller "lindrig" Asperger. Jag hamnade på 25...med ev. +2 till då vi blev osäkra på en fråga (han har svaret, men vi hann inte titta igenom det en gång till). Med andra ord är det ganska glasklart...

Pykologen sa att han verkligen led med mig och beklagade allt. Vadå? Där hängde jag inte med. Jo, han menade att det var för jävligt att ingen tagit itu med detta tidigare, redan när jag var liten/började skolan då jag uppenbarligen (visat sig via intervju) visade grava symtom på detta redan då. Han menade på att jag hade haft ett helt annorlunda liv idag och det har han iofs väldigt rätt i! Men som ML sa till mig, jag har fått erfarenheter under alla dessa år som jag aldrig hade fått med Aspergerdiagnosen...sant!

Psykologen slåss fortfarande för inläggning. Nedtrappningen som pågår nu tycker han (också!) bara är en tillfällig lösning, men det slutgiltliga blir jäkligt svårt att få igenom på detta sättet. Det håller jag med om! Men man vet aldrig, om jag mot all förmodan skulle klara det ändå blir ingen stoltare än jag.......

Sköterskan och jag fick ingen bra start idag heller, det började redan när jag satt i väntrummet och väntade på psykologen...gah...när jag kom till henne en timme senare hade hon taggarna utåt direkt. För nu hade jag väl med mig medicin?! Euhm, nej, jag fick ju inte hämta ut mer förräns på Tisdag. enast bokade hon in mi på en tid kl 13 då, så jag fick komma dit och lämna dom. Ok. Hon har som sagt mina mediciner (har kvar där från förra veckan)...men eftersom ja inte hade med nya idag så fick jag inga (!!!!!!!!!!!). Nej jag kunde minsann vänta tills på Tisdag så fick jag dom jag skulle haft fram tills dess då!
Gissa hur arg jag blev? Men knep igen, hyfsat, helt trevlig kunde jag bara inte vara.

Åter till pykologen.
Jag får fortsätta hos honom! Han hade jobbat stenhårt på det, eftersom det sen tidigare var sagt att jag inte skulle behöva någon samtalskontakt när utredningen var klar. Nu hade han äntligen fått igenom så jag fick stanna där även om jag blev remitterad till habiliteringen. Jösses vad skönt.

"Nu börjar det riktiga jobbet".
Hm. Ok? Berätta.
Han var imponerad över hur mycket jag hade satt mig in i hur Asperger fungerar (tja, han har ju bett mig om det *skrattar*), så nu förstår han vad jag menar med att jag går in i saker och ting när jag verkligen vill det...... Iaf, han sa att jag kommit en bra bit på väg.
Jag vet om att jag inte är sjuk - jag har ett tillstånd, ett handikapp.

Men!

Det svåra(ste) blir att få andra - vänner, släkt, bekanta bla bla - och inse detsamma! 9 av 10 ser mig som sjuk (och jag har fått en del intjatat av dessa..), men det är jag inte.
Själv insåg jag för snart ett år sen, när jag började där, att jag inte är det. Men det har inte alla andra förstått... Det enda som är "sjukligt" är mitt tablettmissbruk, det är det som gör mig "sjuk", ingenting annat.

Så.

Punkt.

Dags för fler än mig att börja jobba!



Det är jätteroligt och se hur besöksstatistiken ökar enormt mycket, det gör mig glad och se att min blogg är omtyckt!

Lördag

När jag ser tillbaka på gårdagen så...blir jag ännu tröttare. Att jag tog mig hem är helt otroligt, jag var helt väck i skallen. Bra beslut att stänga av telefonen, inte bry sig om något eller någon och bara...vara jag. HEM var det enda som fanns i huvudet.

Jag har sovit i tolv timmar...inte helt okej, men antar att jag behövde det. Har vaknat i omgångar, duktigt orolig av någon anledning. Kryper i hela kroppen, det känns helskumt.

Mie har hittat en förening som förmodligen kan hjälpa och stötta mig med en nedtrappning av medicinerna. Ska bli intressant och se vad de säger om det hela! Med andra ord funderar jag på att strunta i läkaren och istället koppla in psykologen i det hela med denna förening. Jag har lugnat ner mig något sen igår, typ...
Vad säger er känsla om det?

Jag fick mig ett gott skratt i morse. Satt ute och skulle få i mig en liter kaffe för att bli människa igen (tyvärr botade det inte huvudvärken), när grannen kom ut och sa hej så sa jag också hej - såklart. Han är lite försiktig på morgnarnaeftersom han har märkt att jag är riktigt otrevlig när jag är nyvaken ;). Min bomullshjärna hade tagit över kroppen, kände mig helskum. Det hela slutade med att jag såg min tändare ligga i kaffet. Det blev väldigt många goda skratt....och jag fick en tändare av grannen.....

Fy vad jag är trött på mitt tangentbord. Innan var det S som var det stora problemet, nu är det G och Ä som krånglar. Jag vill ha en ny dator! Eller bara få rätt på bokstverna. Några tips? Man blir sinnessjuk för mindre...skriver enormt mycket nu och kan inte sitta och gå igenom varenda ord i nuläget. Suck.

Jag bör verkligen skynda mig på, ML kommer snart och det vore ju rätt bra om jag hade kläder på mig då....

Trött

Var så jäkla trött igår så jag orkade inte uppdatera.

Som vanligt på fredagarna gick jag upp kl fyra på morgonen och var mycket tröttare än vanligt. Nåja, på bussen, sen tåg, sen buss igen... Vid detta laget var jag duktigt nervös inför psykologbesöket :(.

Det gick sådär. Jag har fått en akuttid till läkaren på Måndag, då ska jag få reda på lite mer om deras planer om mig samt när jag kan läggas in. Testerna vi gjorde gick det inget vidare med - denna gången heller. Som vanligt lyckades jag med bedriften att svara fel fem gånger i rad, så jag fick nya "uppgifter" hela tiden...tröttsamt... Det är tur att jag inte kan se (läs; förstår) vad det är han skriver ner, alla testerna har olika graderingar. Hade jag vetat hur illa det går hade jag gett upp direkt. Det är förresten jäkligt jobbigt, varje del går på tid! Även igår hade jag tagit för lång tid på mig på vissa saker, så det var bara att avbryta.

En del av allt igår var huvudräkning. Hur lätt är det? :/
En annan del var jag extremt bra på. Precis som sist jag gjorde testerna! (6 år sen sist, och jag kommer inte ihåg en enda sak...bara hur det går till) Enligt mina terapeuter ska man inte klara av och göra något så bra - på så kort tid! Hehe, jag kan ;).

Nu har jag haft huvudvärk i flera dagar, det vägrar släppa.
Glasögonen har jag varit utan i en vecka nu, det gör bara saken ännu värre och det står jag i nuläget inte ut med.

Jag är trött som ett helt ålderdomshem nu, men det är bra filmer på tv ikväll....vet inte ens vilken av de tre jag ska välja?! Men det slutar nog med att jag somnar på soffan...trots att jag är envis och verkligen ska försöka hålla mig vaken.

Jag var nervös tidigare, men nu bör jag det bli på riktigt.
Ska det verkligen hända? Visserligen har jag velat göra detta i många år, men nu är jag mest rädd för det hela. Känslan, av och veta att jag inte kan gå utanför dörren utan sällskap, av att inte kunna ta mig utan trots att jag får panik...det är detta som är så fruktansvärt jobbigt med att vara inlagd. Jag får inte göra som jag vill! När jag får panik, då rymmer jag, jag går 9 av 10 gånger ut. Det kan jag inte göra där!! Frågade psykologen om hur länge det kan tänkas att jag ligger inne...men det beror på hur mycket panik jag får varje dag. Gah. 2 veckor till 3 Månader var vad jag fick för svar...shit, det är länge!

De hade haft krismöte om mig tidigare i veckan. Nu går jag inte under kategorin tablettmissbrukare - nu är det narkoman (!). Jag bröt ihop där en stund...

Tror jag ska lyda Carola...och skriva! Har gjort det en hel del idag (mer än vanligt..), förutom en runda för att pussa på Eldman. Undrar hur f*n jag ska klara mig utan att skriva på datorn? (om jag inte lyckas fjäska så jag får ta med den) Jag skriver mycket när jag mår dåligt, har det jobbigt eller när livet helt enkelt bråkar ovanligt mycket. De närmaste veckorna (vet ju inte när jag åker in..) kommer att bli fruktansvärt tuffa - då behöver jag verkligen skriva! Dessutom kommer jag att behöva dokumentera allt, även känslor, till något annat...*host*.

Dags att stänga ner datorn. Ut och röka. Kanske lite kaffe?
För att sen dumpa mig med täcket i soffan med två katter på magen, som bråkar om vem som ska ligga närmast ansiktet. Detta samtidigt som jag tänkte försöka koncentrera mig på en film. Jag är så glad för alla mina djur, de är guld värda!

Imorgon är en ny dag.
Kanske borde jag kolla min mail...var ett par dagar sen sist...

Sen är det Måndag. Hjälp!! :( Håll tummarna för att jag kommer hem i tid, så jag kan följa med på Måndagsmötet. Funderar på om jag ska dumpa mig själv i Tomelilla i så fall... Har jag otur (eller tur?) så måste jag kanske hoppa över det och istället packa...vem vet, jag kanske åker in redan på Tisdag. Men det vill jag inte! Måndagsmötena är lärorika och är riktigt riktigt trevligt!

Tisdag

Kanontrevlig kväll igår!

Idag mår jag skit. Lindrigt uttryckt.
Inga mediciner på två dagar, fy helvete, det blir bara värre för varje gång.
Mår illa som jag vet inte vad, frossa, huvudvärk, skakar som ett asplöv...helvetesdag.

Måste äta, men fan vet om jag vågar...

Kan man säga upp bekantskapen med livet? :(

Fredag denna vecka också

Hemsk dag. Men lite positivt är det trots allt, jag sov ända till halv sex i morse!
Helt underbart!

Sen blev det förmiddag och kroppen började krångla. Sen krånglade den ännu mer och jag meddelade att jag inte kom till stallet (innan detta hade jag även hunnit med och gråta ML i örat i telefon). En kvart senare ångrade jag mig, tänkte att jag kanske skulle må lite bättre med frisk luft.

Jag hade väldigt fel.

Lillhästen stod vid grinden när jag kom. Har köpt ett par nya grimmor till honom och den bruna var jäkligt fin på honom!


In i stallet och käka lite kraftfoder. Första gången han fick denna sorten var han mycket tveksam för det luktade inte som vanligt och smakade skunk! Numera njuter han för varje tugga.... Ut på gången för att få fina tassar och för att bli av med lite damm...och jag lovar att det kliade previs överallt på honom, jösses vad jag skrattade så som han höll på och ormade sig. Nu är tre av fyra hovar klara ;). Han blev trött och grinig (då blir även jag grinig......) så jag klippte bara på den sista, raspningen står på Söndagsschemat...ska åka iväg en runda med ML imorgon så det blir stallfritt :).

Jag har köpt ett nytt träns till honom, hans andra har varit ponny...knäppt i yttersta hålet. I alla fall så fick jag för mig att jag skulle slänga på honom dett då han inte haft det på sig på väääldigt länge. Duktig häst, han tog bettet själv...jobba!! Men vad sjutton, jag får nog köpa ett i strl Full, liten har blivit stor............. Cob passar inget vidare.

Men vi jobbade inte utan gick ut i hagen igen. Fortsatte klia och sen fick vi för oss att vi skulle busa. Inte så lite heller! Jag lovar att han skrattade lika mycket som jag, dock sprang jag inte lika fort om han gjorde *visslar*.

Dags att gå till bussen. Trött, yr, illamående och dålig balans. Huvudvärken kom som ett brev på posten. Vet inte vad det är, vet bara att det är medicinerna som gör det...börjar bli olidligt (har fortfarande huvudvärk, som bara blir värre och värre).
Men det värsta var nog ändå vad jag gjorde när jag kommit hem.

Jag gick raka vägen in på Apoteket och hämtade ut nya mediciner..................

Hur jävla dum får man bli?

:'(

Sen satte jag mig i soffan. Där är jag fortfarande, orkar knappt röra mig.
Blir sängen och en film, har jag tur kanske jag somnar..

Torsdag

En tung Torsdag...

Det blev inga tester hos psykologen idag.
Fanns viktigare saker...

Detta är ytterst peronligt det som jag här nedanför, men då många av mina vänner läser här så känns det ändå rätt ok att få det i skrift. Jag gråter som en gris och lär nog göra det om jag ska behöva berätta om det i telefon för alla.

När jag kom dit idag var jag ganska, tja, nergången?
Jag sover extremt dåligt nu och sen några veckor tillbaka, knaprar i mig hästdoser med sömnmediciner (samt neuroleptika), men trots det sover jag bara några få timmar per natt.

Förklaringen jag fick (detta i väldigt nerkortad version) är att kroppen väcker mig istället för att den dödar mig. För ja, jag är förgiftad. Så pass mycket att jag ska vara glad över att jag lever och faktiskt vaknar varje natt. Det var lite skrämmande att höra, återigen påtalade han att jag äter doser som kan döda..

Det de är rädda för just Nu, om jag inte får sova ordentligt några nätter, är att jag får en psykos.

Helst ska jag inte vara ensam på nätterna, men hur ska det kunna lösas?
Nej precis...

Vi dikuterade fram och tillbaka,

Han sa; "Ett av alternativen är att vi lägger in dig"

Vad jag svarade? (läs; skrek, det är synd och säga att jag varit trevlig idag)

I helvete heller att ni gör!

Jag har varit inlagd vad jag ska i mitt liv, jag vill INTE sitta inlåst igen! Jag käftade emot rätt ordentligt ett tag, så han fick se den sidan av mig också...vilket kanske i och för sig var bra...

Jag tar vad psykologen på allvar, det är ju faktiskt han som är neurospecialist, inte jag.

Nu är jag inte hysteriskt arg och ledsen längre och inser att jag inte har något val. Men det känns jävligt ruttet ändå, att inte ha klarat av det själv... Så som det ser ut nu blir det av ganska snart, för jag har bestämt mig för att gå med på det trots allt. Jag är jävligt korkad om jag inte gör det...

Finns bara ett problem.
Mina djur.
Hästen tror jag kan stå i hagen, typ...
Katten...han kan inte vara här ensam, det funkar inte med att någon kommer en gång om dagen och ger honom mat...han måte ha någon här. Men hur hittar man någon man kan öppna sin dörr för, som man litar på? Jag vet inte ens hur länge jag blir borta?!

Vi var överens om att inget kunde bestämmas helt och hållet just nu, jag måste först vara säker på att jag kan lösa allt praktiskt. Dessutom är jag livrädd. Jag vet att jag mååånmga gånger har sagt att ja, jag vill sluta med detta missbruk! Men sen...det kanske är svårt att förstå, men människor i min sits vet vad jag menar. Man blir av med en kär gammal vän om man gör någonting sånt här.. Men viljan finns och har funnits länge!

Orden ekar fortfarande; "Avgiftning eller dö".

Han ifrågasatte mina ögon idag, vilket jag tyckte var väldigt märkligt. Jag vet att fler har lagt märke till det, jag har själv sagt det också - att det är något konstigt med mina ögon och har varit det en tid nu. Han såg det tydligt idag...det är ett av symtomen på neuroleptikaförgiftning.

Det finns en sak till som påverkar mig och mina tankar just nu.
Kommer det att bli som sist? Ska jag stå ensam kvar och kämpa? Eller försvinner alla (de få) denna gången också?

Antar att det finns nånting bra i vad som än kommer att ske nu.
Tron är ju det som ger en styrkan...

Men när jag är ensam, då kommer ångesten krypande.

Vad i helvete har jag gjort med mitt liv?
Så mycket jag har förstört!

Jag har låtit min kropp leva ett farligt liv i över 15 år, och det mesta av detta kommer aldrig att återställas. Det känns för jävligt rent ut sagt. Men vem kan jag skylla på? Bara mig själv..

En kort version, finns mkt mer :(

Usch, jag vill inte vara ensam ikväll...

Nervös

Inför imorgon naturligtvis...
Vad är det som väntar?

Får jag säga ett pip om hur jag mår innan vi börjar? Har misslyckats med det de sista gångerna, med motiveringen att jag måste bli klar med alla tester på så få veckor som möjligt.

Men sen då?
Det blir habilitering, läkarkontakt - men ingen samtalskontakt.

Jag anses inte behöva psykolog längre, för allt jag mår dåligt över är tydligen (håller inte med) för att omgivningen inte förstår mig. Eh. Visst att jag är konstig och ibland beter mig lite skumt, men inte tusan mår jag dåligt över det? Och liksom, förstår jag itne något så frågar jag en gång igen. Det är väl det som kan vara jobbigt, att jag helt enkelt inte förstår hur jag än vrider och vänder på det.

Hoppas jag inte nattvandrar inatt.
I förrgår hade jag smsterrat en vän och i natt vaknade jag med hallon i halva lägenheten... :(.
Det värsta är att många (även psykologen, som faktiskt gör det mest) blir riktigt roade av detta! Hur FAN kan det vara roligt? Någon som kan förklara det för mig?

Måndag

Jag har inte prioriterat internet de sista dagarna. Har inte ens kollat min mail, så jag antar att det är en hel drös där när jag kollar där, för jag prioriterar inte det idag heller. Orkar inte engagera mig.

Psykologen som vanligt i Fredags.
Dags för pussel och lite annat trevligt!

Jag skrattade när jag gick ut, skrattade mest hela dagen, sen kom känslan över hur jävla värdelös jag faktiskt är. Och NEJ, ingen kan säga emot det. Hur jävla svårt är det att få ihop ett pussel??? Psykologen hjälpte mig med två bitar...jag log, han sa; "Tiden har ändå gått ut." Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.........men för syns skull skrattade jag.

Allt började med att jag skulle rita av en figur. Måste faktiskt erkänna tt det var inte lätt att få ihop allt för det var en jäkla massa detaljer. Psykologen antecknade hela tiden, jag fick panik när han skrev för att jag inte kunde göra ett streck helt rakt....fan fan fan, inte ens rita ordentligt kan jag.

Sen var det dags för mer pussel. Även ett sånt där test där jag skulle sätta in en figur i rätt ordning där den fattades, med en massa alternativ...

Sen tog han fram ett papper; "Rita av figuren igen". Eh, va? Ok...inte för att jag minns mycket...Sen lite förnedrande pusslande och bildförståelse till (ni vet en sån där, man ska välja en som passar in i rätt ordning bla bla..).

Till min fördel så lyckades jag chansa rätt på en del så jag fick hyfsat godkänt.

Jag sa som det var, vilka bilder jag chansade på. Som sagt, tack nälla någon för att jag chansade rätt, annars hade jag inte haft många rätt. Den sista bilden "räddade" mig, den klarade inte en psykologen av för enligt honom finns det ingen logik överhuvudtaget i den. Tadaa...gissa vem som gissade rätt? Den såg mest rörig ut så det måste ju vara den som är rätt...jajamen, så var det... Även om pykologen vill sätta mig på lägre poäng så kan och Får han inte göra det eftersom det är ett internationellt test och det går helt enkelt inte och "fuska" med det.

Sen var jag tvungen och fråga honom, helt allvarligt, om han skämtade - när jag för tredje gången blev ombedd att rita samma jävla figur som jag ritade av från början. Hur f*n ska jag kunna rita den en tredje gång - när jag knappt kom ihåg det den andra gången??

Jag är helt enkelt nöja mig med; "Hyfsat godkänt". Han konstaterade även att jag inte är hjärnskadad, eftersom jag kom ihåg att grunden till figuren jag skulle rita tre gånger var en fyrkant. Weei...det var ju tur det...

Tyvärr var jag så förbannat seg denna gången, så det kommer att ta 4-5 gånger till innan jag är klar med utredningen, kul...

Det blir Torsdag denna veckan istället för den vanliga Fredagen, han ska på utbildning. Får hoppas på att jag kommer ihåg att det är en annan dag...fast just nu skiter jag i vilket.

Hamnade sen bakom en bilolycka på väg hem med bussen, vi var två sjukvårdsutbildade på bussen som fick rycka in tills ambulansen kom. Det blev totalstopp så vi satt fast där ett tag, inga allvarliga skador tack och lov. Alltid något.

Resten av dagen var helt ok, mer än så tänker jag inte skriva efterom djungeltelegrafen används flitigt just nu, så det tänker jag inte bjuda på. Jag har inte riktigt koll på vem som läser...

Nu har jag förstått varför jag äter en av de medicinerna som jag ska vara helt ren av om några veckor. Visst är det roligt att vara lite impulsiv, men man behöver ju inte utsätta sig för en massa saker...detta är något som jag kom på idag, inte igår. Men nu förstår jag varför ajg sattes in på medicinen från början......... Funderar på om jag ska fråga läkaren om det är ok att jag ökar på dosen igen...annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt det.

När jag kom hem hade jag fått brev från Försäkringskassan, jag har blivit beviljad ett års pension till. Kul! Eller inte. Men vad har jag för val, jag kan ju för fan inte jobba (min late jävel......). I lördags verkade jag framtassarna på min häst, nästan i alla fall. Den lille jävlen bet mig så jag blev vansinnig och valde då att bara raspa lite extra på den sista och tar resten imorgon...jag var i stallet innan fan fått på sig skorna i morse och kände att det inte riktigt var läge att plocka in honom i stallet fall i fall han börjar skrika och väcker grannar och alltihop.

Det börjar bli kris på sovfronten, väldigt mycket kris faktiskt. Sista veckorna har jag inte sovit mer än 4-5 timmar per natt, det är helt omöjligt och jag springer omkring som en zombie, ständigt trött. Att jag sen av avtändningen from hell då och då gör ju inte saken bättre direkt. Några dagars ordentlig sömn, det är det enda jag begär!

Jag är inte social för fem öre just nu, vilket jag har dåligt samvete för men jag behöver (måste) tänka igenom en del själv innan jag klarar av att bolla tankar med andra. Jag orkar med andra ord knappt med mig själv. Men detta innebär inte (så ingen tror det!) att jag inte bryr mig om andra, det vet alla att jag gör. Mina vänner är värdefulla!

Torsdag

Det är äckligt varmt ute. Jag vaknade strax innan tre i morse. Lyckades somna igen runt 6 nån gång och vaknade 8 igen. Börjar tröttna duktigt på att inte kunna sova sammanhängande!

Jag är trött.
Arg.
Jag klantade mig när jag lagade mat igår kväll, varmt potatismos kan göra fruktansvärt ont. Visst gjorde det ont igår, konstigt vore allt annat, men idag har jag fått blåsor.
Det får jag inte ihop! Det skulle kommit igår.

Skit samma.
Ett sår eller två har ingen dött av än så lnge.

Idag kom Eldmans nya träns, ska se om jag hinner prova det på honom idag, ska dit och pussa på hästarna om en liten stund.

Jag är stressad.
Inte så lite heller.

Imorgon är det dags för psykologen, fler tester där jag ska bli idiotförklarad av. Det känns verkligen JÄTTEKUL!!
Eller hur lät jag övertygande? Nej jag vill bara bli av med de förbannade testerna så jag kan bli lämnad i fred sen. Jag orkar verkligen inte med många gånger till.
Jag vet att jag inte ska bli det, men jag bryter ihop varje gång (har ju gjort testerna tidigare också.....) när jag inser hur jävla dåligt det gått med alltihop.
Varför inte bara tatuera in IDIOT i pannan istället?

Destruktiv? Jag? Skämtar ni?
Jag är väl lugnast i Skåne för tillfället................

Det känns som om jag har två miljoner saker som jag bara måste fixa idag, hur i hela fridens namn jag nu ska hinna med det.
Som det ser ut nu hinner jag inte ens laga mat, tur pizzerian finns runt hörnet. Har jag tur har någon av personalen paus (ruskigt trevliga btw! det har blivit många rökpauser tillsammans) så slänger jag mig bara utanför dörren och ropar ner beställningen ;).
Snabbmat var det ja........inte ett dugg optimalt just nu, eftersom jag har 12 kg som jag måste gå ner.

Helgen kommer jag att tillbringa i stallet. Det behöver jag.
Samt vill, mer än någonsin!

Dag för disk. Sen stallet.

Och så lite stress, när jag ändå håller på...............

Måndag

Nu får det fan räcka!!!!!

Jag är tydligen fortfarande affektlös? Hur i HELVETE kan de ens påstå det?! Jag förstår verkligen inte!!!!

Just nu är jag ALLT annat än affektlös.

Fick läkarutlåtandet idag...

Det gick inget vidare...

Det blev jobbigare än vad jag räknat med idag.

Det är så här, att jag förstår inte riktigt när alla pratar med mig, så har det alltid varit, när jag mår dåligt förstår jag många gånger inte i skrift heller (många gånger är det som grekiska...). Detta har psykologen lärt sig och när han ska förklara något speciellt så är det papper eller whiteboardtavla som gäller.

Vi hann med fyra tester idag. Bildtydning och ordförståelse bland annat.
Tre av dessa avbröts, då jag hade fler än fyra fel i rad och då ska man inte fortsätta. Psykologen sa att äh, det gör väl inget, det är som det är och allt är bra oavsett resultat! Nja, jag höll ju inte riktigt med honom där. Varpå han kontrade med att, se det som ett handikapp och fundera sen på hur mycket hjälp jag kommer att få. Det har han iofs rätt i :). Men ändå...känns inget vidare...

Jag blev inte speciellt glad när jag insåg hur dåligt det gått på de första testerna och tårarna var inte långt borta. Vips var han där med sin penna...där han snabbt och enkelt förklarar istället. Denna gången var det skillnaden mellan Sjuk och Tillstånd (Handikapp även kallat). "Hänger du med?" är en vanlig fras när det gäller honom. Det gillar jag!
Tidigare (gäller faktiskt de flesta) har det alltid varit poff poff och så har man sagt/berättat klart...många av dessa gånger har jag inte förtstått ett dugg, orden är bara bokstäver för mig och jag förstår inte innebörden. Det är faktiskt ganska jobbigt för mig, framförallt då det inte är många som vet om det...typ ingen... Jo, att jag har svårt för att förstå ibland, men inte hur mycket och i hur stor omfattning. Men det är mitt eget fel för jag har svårt att öppna käften. Faktum är att jag skäms lite över detta, men vad ska jag göra, bara att acceptera läget - något annat finns inte.

Det finns en anledning till att jag hellre vill lära mig saker praktiskt än genom att sitta med näsan i böcker i timmar... Jag har plöjt igenom många faktaböcker under mitt liv, men jag får läsa dom om och om igen för att få in vad allt egentligen innebär. Jävligt jobbigt! Läser gör jag massor, men fort går det och många gånger minns jag inte ens vad jag läst.

Pust.

Sånt här må vara lätt för andra att skriva, men för mig är det inte det.

Mer whiteboard till svenska folket!

Fredag

Puh. Klockan är typ astidigt....bokstavligt talat...
Är fortfarande nervös över vad som ska hända idag, men det kan inte gå mer än åt helvete, eller hur? Än så länge är jag inte lika nojjig över testet som igår, hoppas det håller i sig tills jag sitter där och...lägger pussel... Alla som gjort ett WEIS-test håller nog med mig när jag säger att vissa delar är riktigt patetiska...de GÖR en dum i huvudet...

När jag kommit hem igen tror jag att jag ska brottas med lite ogräs, det rensar tankarna!

Uppdatering följer :)

Förressten. Min statistik har sagt upp sig, sen en tid tillbaka registrerar den inte besökare...? Någon med samma problem? Jag har liksom svårt att tänka mig att antalet besökare gått från nästan 200 per dag till inga alls ;)

Torsdag

En grå dag...både ute och inne.
Att klia sin häst på mulen, det hjälper alltid...i alla fall för stunden, även i ösregn konstigt nog.

Imorgon är det dags för psykolog igen. Nu ska det utredas hur jag ligger till begåvningsmässigt. Kul. Med tanke på hur resultatet blev sist!
Men jag ÄR inte så jävla korkad, det kan man fråga vem som helst i min närhet.

Men kan jag bara hålla mig lugn och inte stressa, så bör jag få bättre resultat än sist. Håll tummarna! Jag är livrädd.

Måndag

Sen i torsdags har jag gått omkring i en dimma.
Mycket nytt att ta in, känslor som jag inte trodde jag hade har visat sig - på både gott och ont.

Min ena häst är såld. Jag bryter ihop då och då, ångrar mig något fruktansvärt trots att jag vet att det var det enda rätta att göra, för både hans och min skull.

i Torsdags var jag hos läkaren. Nedtrappningen av medicinen går bra, även om det känns konstigt och det kanske inte var världens bästa tidpunkt att sluta med den. Men det finns väl någon bra anledning till att det blev just nu antar jag.

I fredags var det psykologdags.
Det är nu klart, jag är diagnostiserad Asperger. En intervju är gjord och den fick allt att ramla på plats, det är många saker som ingen reflekterat över tidigare, små små detaljer som är typiska. Mer om detta kommer, för det var faktiskt ganska intressant..

Vi har ett test kvar, vilket kommer att ta 3-4 veckor beroende på hur snabb jag är. Jag har gjort testet förr, men FK har slarvat bort handlingarna (min handläggare är skitsur över det ska tilläggas) så jag vet vad det innebär och hur det går till. Anledningen till att detta måste göras, trots att diagnosen är satt, är bla. för att se hur jag ligger begåvningsmässigt. Tja, ska man fråga experterna är jag snudd på dum i huvudet, frågar man mig är jag faktiskt ganska smart ibland.

Jag är uppriktigt sagt väldigt ledsen, för jag får inte ha psykologen kvar när utredningen är klar. Vad sjutton ska jag göra då? Hur ska jag lyckas hitta någon liknande, som jag har fått så otroligt bra förtroende för? Jag vet inte! Han är den första jag verkligen har släppt in på livet, som vet mina absolut innersta tankar och som inte bara har suttit och hummat och skrivit en massa. han har lyssnat på mig. Faktum är att jag inte bara blir utan psykolog, jag blir snudd p släppt av sjukvården helt och hållet. Det känns inte okej.

Istället ska jag remitteras till habilitering för fortsatt behandling (psykolog anses vara onödigt i nuläget). Det är jag rädd för, för jag vet inte vad det är, vad det innebär eller vad det är för människor jag ska få träffa. Socialt missanpassad, no shit, det menar ni inte?!

Alla säger att jag ska vara glad över beskedet. Det är jag, ibland. Men ärligt talat, vem fan tycker det är roligt att få en diagnos? Asperger är inte en sjukdom, inte heller en störning - det är ett tillstånd. Som jag vackert får leva med! Trots att jag inte vill. Hur mycket jag än kommer att jobba med det, så kommer det ändå att finnas där. Som en kniv i ryggen.

Det största problemet just nu, enligt läkare och psykolog, är att jag är tablettmissbrukare. Jo, jag vet det, tack för att det än en gång påpekats. Kom på ett bra sätt att bli av med det...

Idag är jag extra gnällig. Gick och la mig vid sju igår, mådde konstigt, vaknade vid sex i morse och hade feber. Nu sitter jag bara och glor invirad i duntäcke, har kroppen fullproppad med alvedon för att få ner febern och funderar på livets jävligheter. Vilka just nu, är många. En runda till stallet är inplanerad, sen är det sängen som kallar igen. En sak är i alla fall bra, mina fötter mår lite bättre.

Men huvudet är kaosartat.