Amputera?

Desperat? Jag? Nej nej, hur kan ni tro något sånt...

Jag har så ont i mina fötter så jag skulle kunna slå ihjäl någon bara för att slippa det. Förbannade psoriasis! Just nu går jag lite lustigt... På vänster fot går jag på tå, anledningen är att jag har en stor spricka på hälen som går upp så fort jag sätter ner den i marken. På höger fot balanserar jag på utsidan (om någon hajar vad jag menar?), för jag har stora sår på hela hälen, sår + sprickor under och hela vägen upp mot/bakom/mellan tårna. Och PÅ tårna.

I förra veckan fick jag feber och drog iväg till vårdcentralen, upptäckte nämligen att det inte var sterilt var i blåsorna utan det var grönt och blodblandat. Dvs infektion. Väl där träffade jag en supertrevlig läkare som konstaterade att det inte såg så bra ut. No shit ;).
Tog crp för att kolla efter infektion och visst fanns det en sådan, dock inte tillräckligt illa för att få antibiotika. Hade jag tålt mediciner bra hade det inte varit något att prata om, men jag är inte sån utan reagerar alltid kraftigt. Dessutom var det hyfsat normalt högt för att ha en autoimmun sjukdom.Istället fick jag fler salvor (och tog bort en, han idiotförklarade hudläkaren *s*) och det verkar som om det i alla fall tagit bort infektionen. Men såren och sprickorna finns ju kvar...

Han skickade även en remiss till en hudläkare som finns närmare. Mycket närmare. Nu är det bara och hoppas på att h*n är bra! Funderar på om jag ska föreslå att amputera? Känns mest humant just nu. Det är ju inte det lilla skovet jag fått denna gången, det började i slutet av April. Jippi. Eller nåt.

Snart är det jul.
Önskelistan består av presentkort så jag kan köpa nya sängkläder och mattor. Allt är missfärgat (även golvet :/) och förstört av salvorna jag använder.

Svenska hollywoodfruar

Jag är helnördig och följer varje säsong...
Men i år är det bara för mycket, idag funderade jag på om jag skulle slänga ner tv´n på golvet och sparka sönder den i ren ilska. Anledningen stavas Gunilla Persson. Hur är människan funtad?! Och hennes stackars dotter Erika, som tvingas leva det liv som hennes mamma ville leva en gång...
Stackarn har ingen glöd i ögonen, ser alltid ledsen ut.
Men det hade jag också varit om min mamma hade fått för sig att dra iväg mig när jag var sjuk...

Just ja. Kräks man så beror det inte på nervositet eller sjukdom, nej nej, det är Gud som hoppar in och hjälper till - för då blir man av med slemmet i halsen!

Jag trodde dinosaurierna var utdöda.
Vad fel jag hade, en skräcködla finns kvar.

Vaxpropp

Jag har ju glömt berätta om vad Zizzo har råkat ut för...
I förra veckan såg han en dag helt plötsligt förstörd ut, när han skakade på huvudet så "kluckade" det i örat. Ni vet sådär som det ibland kan göra om man har glömt använda tops på två månader och man säger "va?" varannan minut?

Veterinären skrattade när vi pratade i telefon och sa att det förmodligen var en vaxpropp och att det inte var så vanligt på katter (men såklart, det är ju mitt djur som drabbas haha). Fick order om att köpa revaxör och droppa i öronen, sen fylla örongången med nån oljebaserat smörja så han själv kunde skaka ut äcklet (ganska fort lärde jag mig att detta gör man i badrummet, med stängd dörr - så man inte behöver städa hela lägenheten).

Det tog några dagar innan han mådde bra och oj vad lättad han var! Och oj vad vi har bråkat. Hur mycket godis det gått åt för att försöka fjäska in mig hos honom för att han överhuvudtaget skulle gå nära mig, ja det vill ni inte veta.

Lite bilder behövs, ska försöka komma ihåg och ladda batteriet imorgon, annars blir det lite svårt.

Dessa jävla tvång!

Ursäkta språket...

OCD. Tvångshandlingar och tvångsyndrom. Detta går mig på nerverna totalt!
Detta är en av mina diagnoser och jag blir galen i perioder, som nu.

När jag var på Försäkringskassan tidigare i veckan så frågade handläggaren mig lite kring detta och frågade om det var något speciellt när hon kom till folk, som till henne tex. Gissa vilket leende jag fick tillbaka när jag sa att det inte tog 30 sekunder från det vi hälsat tills jag räknat ut hur många lister det fanns i rummet(och de var många!). Lite rubbat, men det är såna småsaker som jag hänger upp mig på...

Under väldigt många år hade jag fått för mig att när jag åkte bil fick jag bara andas en gång mellan varje lyktstolpe. Ibland blir det väldigt långt mellan varje, kan meddela att det blev rätt jobbigt då...

Jag hade boendestöd i eftermiddags och tog upp detta då det för tillfället är grymt jobbigt för mig. jag fick förslaget att de skulle ringa mig varje kväll, om det kanske skulle kunna hjälpa? Jag sa att jag skulle fundera på det, för jag tror inte det skulle hjälpa just nu (är riktigt illa för tillfället) och jag skulle garanterat gå och fjanta omkring ändå.
Jag vet att jag tidigare har berättat här om hur jag fixar med väckarklockan, det är fortfarande jobbigt. Igår tog det över en timme för mig att gå och lägga mig. Detta eftersom jag måste kolla dörrar, fönster mm två miljoner gånger innan jag är säker på att det är stängt och låst. Ofta hinner jag släcka lampan och klia på Zizzo i två minuter, för att sen rusa upp från sängen och kolla igen.

Det är grymt irriterande eftersom jag VET att allt är som det ska.
Det är bara min hjärna som är lite.....störd.

I höst ska jag (äntligen) börja medicineras mot detta, så jag i alla fall har någon som helst koll och kanske lyckas bryta detta. Gissa om jag längtar? Abilify hjälpte mig enormt mycket med detta och jag kände mig nästan normal (wow!), men den kunde jag inte fortsätta med på grund av alla mindre trevliga biverkningar.

Försäkringskassan

Det är likadant varje gång jag ska dit, mår illa ett dygn i förväg, hyperventilerar och sover uruselt. Helt i onödan. För när jag väl är där får jag träffa världens bästa handläggare, som får mig på bra humör och är en klippa. Jag har haft många handläggare genom åren, men sen några år har jag samma och hon är kanon!

Eftersom jag är så nojjig som jag är så fick jag lite hjälp, en vän mötte upp mig och följde med mig dit. Tack tack, guld värt!

Mötet gick bra. Det tog inte många minuter innan hon sa att någon rehabiliteringsplan för min del är inte aktuellt.   Jag har ett fungerande liv nu, en vardag full med viktiga rutiner - dessa ska inte rubbas. För vad som händer då vet alla som känner mig, jag går ner mig fullständigt och så tar det några månader innan jag är pigg och glad igen.

Senare i höst ska vi ha ett möte till tillsammans med min nya psykiater. För nu har jag äntligen fått en sådan och till henne ska jag i början av Oktober. Nervös? Jag? Nej nej, hur kan ni tro det...

Vila i frid

Det kan inte ha undgått någon att det idag har skett en stor tragedi. Stefan Liv, som har en enorm meritlista, och ingår i KHL-laget Lokomotiv Jaroslavl har idag avlidit i en fruktansvärd olycka. Som stor hockeyfantast har jag fällt många tårar idag...

Stefan lämnade efter sig en fru och två barn. Jag lider med dom, samt övrig släkt och vänner.
Alldeles för många har idag förlorat en man, en pappa... Ett helt lag är utplånat. Finns ingenting kvar. Det är fruktansvärt...

Sverige har förlorat en stor idrottsprofil.

Vila i frid Stefan, tack för allt!

Besök!

I Torsdags fick jag besök av min syster, hennes sambo och lilla Julia. Hur mysigt som helst! Men som vanligt, så blir jag extremt trött efteråt. Vi åkte omkring lite och jag passade på att få hem lite tyngre/större saker när jag ändå hade bil på plats, perfekt! Kvällen avrundades med pizza, mycket gott :). Vi hade säkert kunnat gå omkring i affärer några timmar till, men mina fötter mådde riktigt dåligt så det tog stopp efter några timmar...

Jag gillar människor, jag kan sitta och prata i timmar och vara hur social som helst (ibland pratar jag nog lite för mycket...). Men jag tar ut mig fullständigt och blir som ett vrak. Helt slut.

Julia verkade trivas bra i mosters knä ;). Hon skulle inte sitta ner, nej nej, hon skulle minsann stå! Vilket resulterade i att hon till slut blev trött och ville sitta ner igen. Lilla sötnosen!