Igår fick jag som jag skrev om igår beskedet att jag Inte har SLE och jag är vansinnigt lättad, men samtidigt blir jag ju orolig, vad är det då för fel på mig? Så i morse kontaktade jag Vårdcentralen som det bestämts och jag fick en tid 40 minuter senare. Snabba ryck, jag hade inte fått i mig allt morgonkaffe och ännu mindre klätt på mig. Dessutom måste jag gå dit eftersom jag inte kan cykla på grund av krånglande hjärta och lungor. Fast jag fuskar och hoppar upp på cykeln i nedförsbackar ;). Jag var på plats fem minuter innan jag skulle vara där, måste säga att jag är lite imponerad av mig själv över det faktiskt.
När jag ändå var där så passade jag på och ta nya järnprover, dom ska numera kollas upp var tredje månad istället för en gång i halvåret så jag inte hinner dippa för långt ner (för nya läsare kan jag berätta att jag har nån form av kronisk järnbrist som kräver järninjektioner för att bli pigg igen).
Nåja, jag fick träffa läkaren och vi började diskutera provsvar, mediciner mm. Det har nämligen visat sig att jag har svår D-vitaminbrist, inte nån fjuttig brist som kräver lite tillskott eller som kan rätta till sig med hjälp av kost - vi snackar samma sorts brist som med järnet. Så jag ska äta hästdoser (för att citera läkaren) med medicin för det i tre månader för att sen se hur det ser ut. Nu tänker säkert många "äh, gå ut och sola lite"....nja, men nu funkar det inte riktigt så. Min psoriasis tillhör den sorten som blir tio gånger SÄMRE av sol (ja, varför ska jag vara som alla andra patienter *suckar högt*). Det var ett par fel till, men det tar vi efterhand, det viktigaste är nu att få upp värdena till i alla fall acceptabel nivå. Sköldkörtel, ämnesomsättning och annat tjohejsan ligger längre ner på listan men ska naturligtvis också behandlas.
Sen var det ju mina kära leder och muskler som mår aj aj aj. Jag käkar maxdos dagligen av både Ipren och Alvedon för att överhuvudtaget kunna röra mig. Ganska fort konstaterade läkaren att mina höfter mår inte alls bra. No shit, det var många år sen sist jag kände att de liksom hörde ihop med kroppen!
Tog lite prover som jag fick vänta på i 45 minuter. Jag hittade mycket skvaller i Se & Hör-tidningarna och hejjade för fullt till de andra pensionärerna i väntrummet som haltade omkring. Vi hade riktigt trevligt haha. Det där är lite av mitt problem, när sjutton ska man hålla käften? Men äldre människor är alltid trevliga och prata med och blir så glada om man så bara säger hej :). Och eftersom jag i princip alltid pratar så kan jag väl passa på och vara lite trevlig. Vi hann diskutera både grönsakspriser, kungahuset (ok, det gör mig grymt uttråkad, men gör det någon annan glad så...) och väder.
Blev inkallad till läkaren och proverna var inte på min sida. Otippat va? Njae, inte så mycket. Så jag ska käka antiinflammatoriskt och fortsätta med smärtstillande, så ska vi prata i tele på måndag och se hur det är då. Är jag inte bättre får jag en spruta cortison i varje höftled. AJ !!! Ser jag fram emot det? Nej inte ett jävla dugg kan jag meddela. Jag minns med fasa alla injektioner jag fått i axelleder och bakom skulderbladet - fy fan på ren svenska. Nu tål jag ju inte Xylocain heller, det bedövningsmedlet som man sprutar in i leden samtidigt, så jag måste göra det utan bedövning. Jag dööööör. Hoppas nån vänlig själ följer med och håller mig i handen om det blir av.
Sen började vi gå igenom alla provtagningar som gjorts, de är ju några stycken. Närmare bestämt på tre olika sjukhus, olika mottagningar och hos dom. Sen kläckte läkaren idén; har någon ens tänkt tanken på att det kan vara Borrelia du har? Eh. Nej, visade det sig. Så jag fick en ny remiss i handen och trippade glatt in på labb igen med ett leende. Hej, här har ni mig...igen! Den mest lättstuckna människan i kommunen ;) *inte*.
På Måndag får jag svar på proverna. Tja, har jag väntat sen i början av November kan jag väl stå ut några dagar till.
Har jag någon gång berättat att jag har världens sämsta tålamod?
Om jag inte har det så, ha, det har jag.
