Måndag

Sen i torsdags har jag gått omkring i en dimma.
Mycket nytt att ta in, känslor som jag inte trodde jag hade har visat sig - på både gott och ont.

Min ena häst är såld. Jag bryter ihop då och då, ångrar mig något fruktansvärt trots att jag vet att det var det enda rätta att göra, för både hans och min skull.

i Torsdags var jag hos läkaren. Nedtrappningen av medicinen går bra, även om det känns konstigt och det kanske inte var världens bästa tidpunkt att sluta med den. Men det finns väl någon bra anledning till att det blev just nu antar jag.

I fredags var det psykologdags.
Det är nu klart, jag är diagnostiserad Asperger. En intervju är gjord och den fick allt att ramla på plats, det är många saker som ingen reflekterat över tidigare, små små detaljer som är typiska. Mer om detta kommer, för det var faktiskt ganska intressant..

Vi har ett test kvar, vilket kommer att ta 3-4 veckor beroende på hur snabb jag är. Jag har gjort testet förr, men FK har slarvat bort handlingarna (min handläggare är skitsur över det ska tilläggas) så jag vet vad det innebär och hur det går till. Anledningen till att detta måste göras, trots att diagnosen är satt, är bla. för att se hur jag ligger begåvningsmässigt. Tja, ska man fråga experterna är jag snudd på dum i huvudet, frågar man mig är jag faktiskt ganska smart ibland.

Jag är uppriktigt sagt väldigt ledsen, för jag får inte ha psykologen kvar när utredningen är klar. Vad sjutton ska jag göra då? Hur ska jag lyckas hitta någon liknande, som jag har fått så otroligt bra förtroende för? Jag vet inte! Han är den första jag verkligen har släppt in på livet, som vet mina absolut innersta tankar och som inte bara har suttit och hummat och skrivit en massa. han har lyssnat på mig. Faktum är att jag inte bara blir utan psykolog, jag blir snudd p släppt av sjukvården helt och hållet. Det känns inte okej.

Istället ska jag remitteras till habilitering för fortsatt behandling (psykolog anses vara onödigt i nuläget). Det är jag rädd för, för jag vet inte vad det är, vad det innebär eller vad det är för människor jag ska få träffa. Socialt missanpassad, no shit, det menar ni inte?!

Alla säger att jag ska vara glad över beskedet. Det är jag, ibland. Men ärligt talat, vem fan tycker det är roligt att få en diagnos? Asperger är inte en sjukdom, inte heller en störning - det är ett tillstånd. Som jag vackert får leva med! Trots att jag inte vill. Hur mycket jag än kommer att jobba med det, så kommer det ändå att finnas där. Som en kniv i ryggen.

Det största problemet just nu, enligt läkare och psykolog, är att jag är tablettmissbrukare. Jo, jag vet det, tack för att det än en gång påpekats. Kom på ett bra sätt att bli av med det...

Idag är jag extra gnällig. Gick och la mig vid sju igår, mådde konstigt, vaknade vid sex i morse och hade feber. Nu sitter jag bara och glor invirad i duntäcke, har kroppen fullproppad med alvedon för att få ner febern och funderar på livets jävligheter. Vilka just nu, är många. En runda till stallet är inplanerad, sen är det sängen som kallar igen. En sak är i alla fall bra, mina fötter mår lite bättre.

Men huvudet är kaosartat.