Längtan

Ja ni vet det där med att längta efter något. Eller hur är den känslan större än någonting annat?
Den känslan som man inte riktigt kan sätta fingret på, för man vet inte riktigt Vad det är man längtar efter.
Varför blir det så ibland? Att man inte vet?
Eller så vet man, men inser det inte?
Kanske är det något som väntar inom kort. Eller så är det något som är precis framför näsan på en?
Ja ni vet förmodligen hur det är, när man letar efter något men hittar inte. När man i själva verket har missat det, bara för att det är så självklart, det finns ju där - där man minst anar det.

Jag längtar och kommer nog att fortsätta med det lång tid framöver.
Kanske för alltid?

Eller, så finns det mitt framför mig trots allt?

Tre skeden i livet

Det förflutna som aldrig återvände.

Nuet som inte varar.

Framtiden som är okänd.

Dålig Lördag

Innan idag lovade jag mig själv att jag inte skulle skriva något mer här här idag, jag är så jäkla destruktiv i tankarna så det kommer inget gott ur det. Men. Jag ångrade mig.

Jag är så trött på mitt liv. Ja, jag menar det faktiskt. "Ring om det är något!".
Japp, lovar! HA, eller inte. Även om jag vill så KAN jag inte. Fast jag trodde jag skulle klara av det denna gången...

Halleluja, mina känslor är tillbaka! Men om jag är speciellt glad för det, det kan jag inte riktigt svara på. Det är den där ångestkänsla-kombinationen som är tillbaka, dvs inte några "riktiga" känslor. För de vet jag ju inte ens hur de känns... Jag håller på och lär mig sånt som är hur normalt som helst för andra. Dagisnivå.

Någon som kan skjuta mig? Bara lite, det är lättare att hantera fyiska skador än de som är inuti.

Vid tolvtiden idag gav jag upp, jag stängde ner datorn, satte mobilen på ljudlöst och kröp under täcket igen. Minns inte när jag hade sån här svår huvudvärk sist, men det var År sen. Sen har jag gått upp lite då och då för att hälla i mig kaffe, jag gav aldrig upp - kanske skulle det vara det som var problemet? För lite kaffe? Med tanke på vilka mängder jag hällt i mig idag var det inte det som var problemet. Sååå....jag undrar fortfarande. Mår bättre, men är långt ifrån bra - så jag kryper ner i sängen alldeles strax igen.

Jag borde förresten lära mig säga en mening utan att det ramlar ut en svordom. Fast det är klart, mina första tre ord i livet var; Mamma, Pappa, Fan. Så det gick snett redan där.

Nu ska jag ta och våldskrama min lilla katt. Han, hästen och min lillebror är det bästa som finns! Så det så. Katten verkar ha glömt bort att jag råkat stänga in honom i byrålådan häromdagen...tur det, han var rätt sur där ett tag. Med all rätt.

Kaos

Vaknat flera gånger i natt.
Ångest.
Har legat som i en dvala, lyckades inte somna ordentligt någon av gångerna.
Strax efter klockan sex gick jag upp.
Ångsten har tagit tag ordentligt.
Den finns där fortfarande. Vägrar släppa.

Hjälp?

Solen skiner!

Min dåliga dag blev ganska bra trots allt...

Den som bestämmer över vädret har inte snålat med plusgraderna idag, fy sjutton vad varmt det har varit! För några timmar sen började det mulna samt blåsa, hörde av ML att det hade mullrat lite så jag har bara suttit och väntat på att det skulle braka loss. Det försvann och värmen kom tillbaka. SÅ skönt! Det är hyfsat svalt på min altan nu (nåja, 22 grader..) och snart är det paus i hockeyn (heeeja Sverige!) igen så då ska jag ta min mugg kaffe och sätta mig där ute igen.

Imorgon är det krukor, jord, blommor och tomater som ska inhandlas.
Misstänker att jag får cykla två gånger då också... Ska rensa min rabatt och mellan plattor mm på altanen också - samt försöka våga mig på att flytta saker där utan att bli uppäten av spindlar. Fy, jag är redan nervös och rädd :(. Men jag vill få ordning nu.

Helt slut

Precis hemkommen från ett MYCKET varmt Ystad! Det skulle bli regn idag och jag klädde mig därefter. Det skulle jag inte gjort. Jösses!

Hos läkaren gick det bra.
Något av det första han tog upp med mig var det här med mordet i förra veckan, där tydligen gärningsmannen har Asperger. Han frågade om jag visste det, samt om jag haft några "problem" med det. Jag sa som det var, att jag fått jävligt mycket skit av det! (kanske borde jag godkänna alla kommentarer kring det, så ni får se hur rent ut sagt elaka människor kan vara) Han misstänkte att jag fått det, precis som väldigt många andra av hans patienter, vissa av dessa hade ringt honom - rädda för att de skulle bli/var likadana.

Sen fick jag ett väldigt uttömmande svar kring allt detta. Och till er (idioter) som läser detta kan jag meddela följande; AS finns i många olika nivåer och YTERST få med AS är farliga. ÄR de det (som i Härnösand bla) så har de oftast en grav personlighetsstörning utöver AS. Psykopati är också en diagnos som brukar ställas (inte alls vanlig diagnos, oavsett vad folk säger).

Så. Kära ni. Jag är faktiskt helt ofarlig!


I övrigt så....han skulle sätta ihop ett LoH-intyg till mig, sen skicka hem så jag får godkänna det och så skickar han in det sen när jag ringt sekreteraren och meddelat det. OJ vad glad jag blev, jag har aldrig fått läsa ett sådant tidigare! Känns som om jag är lite mer delaktig i det hela då.
I November fyller jag 30 (hjälp!), då går jag över till sjukersättning istället...Jag har provat allt (de som känner mig kan intyga det, jag är verkligen inte arbetsskygg), har arbetstränat i omgångar, provade starta eget mm...men jag KAN inte jobba. Det funkar inte! Hur mycket jag än vill :'(. Jag är så innerligt ledsen över detta, jag vill inte "leva på andra". Jag vill klara mig själv. Men. Jag kan inte, det får jag acceptera.
För att citera läkaren; Du föddes med Asperger och kommer att dö med Asperger.
Vilket är sant. Så även om många tycker att det är väl bara att "rycka upp sig" eller "bara ta tag i mitt liv" så...sorry, det funkar inte så. Jag är inte SJUK, jag har ett FUNKTIONSHINDER - ett handikapp. Mao, jag blir liksom inte frisk!! Jag förstår inte hur svårt det ska få folk att förstå det?


Jag pratade med honom om mitt tidigare benzo-beroende, som han iofs vet om, och det hemska begäret jag har haft sista veckorna. Hade någon kommit och sagt "här, varsågod!" hade jag slukat hela paketet. Jag frågade honom hur lång tid det egentligen tar innan jag slipper detta helt och hållet och han sa att jag ska räkna med minst ett år till, minst. Fan... Bara att stå ut helt enkelt :).

Min ta-bort-alla-känslor-medicin hade jag också funderingar kring men han ville Inte sätta ut den. Jag blev lite sådär hmmm....varför? Jag vill gärna ha lite känslor! Fick sen höra något som är rätt logiskt men som jag inte har tänkt på. Jag känner inte mina känslor! Hur vet jag hur en känsla är utan ångest inblandat? Kan jag skilja på ångest och en "vanlig" känsla? Nej, eftersom jag har haft ångest i större delen av mitt liv så VET jag inte vad en känsla är (ganska logiskt, eller hur?). Han sa att jag förmodligen får tillbaka lite av mina gamla känslor igen, de nya - de som jag aldrig känt till - måste jag lära känna. Och fundera på vad en känsla egentligen Är.

NU kom jag på att jag glömde ta upp min nattvandring...skit också!

Han ville att jag skulle ha min gamla tjockismedicin igen, jag lyder, han kan det där bättre än mig! För er nya läsare (ni är rätt många!) så menar jag med detta att jag äter medicin som man kan gå upp ganska mycket i vikt av. Den jag sätts in på igen (Nozinan, om det skulle vara av intresse) gick jag bara upp 4 kg av, så det bör inte vara någon större fara. Problemet nu är väl att jag äter två såna nu :O.

Uj uj, jag har fått massor att fundera på idag, så det kommer säkert lite mer ikväll!

Äntligen är dagen snart slut

Jag som tidigare idag önskade att dagen gick fort, tja, det gjorde den inte!

Jag fick cykla iväg och handla kaffe tidigare idag, står jag utan kaffe imorgon bitti hade jag förvandlats till en ilsken terrier. På vägen hem blev det lite tokigt och jag funderar fortfarande på hur människor egentligen reagerar... Motparten blev väldigt upprörd när jag lugnt och sakligt sa att nej, jag förstår inte vad du säger - prata gärna på svenska som du gjorde precis och hade gjort i ett par minuter. Har funderat lite på vilka uppgifter jag egentligen uppgav, jag fick en smärre utskällning i telefon av en annan nån timme senare och jag insåg då att det kanske inte var så smart... Men det tänkte jag ju inte på i den situationen som uppstod! När det gäller sånt är jag, faktiskt, inte så smart. Tänker mig inte för :/.

BS ringde i precis rätt stund, nervositeten inför imorgon började få mig lite smått hysterisk. Lyckades dock dämpas med lite snälla ord :). Och påminnelse om vad jag skulle fråga läkaren! Tur hon har koll på mig, jag hade glömt bort det fullständigt! Men nu är det noterat så jag inte glömmer bort det. Jag, ehrm, glömmer ju lätt saker.

Snart kallar sängen...

Hoppas alla har haft en trevlig dag!

Dagen idag

Jag mår konstigt, riktigt konstigt. Ångesten from hell hälsar på med jämna mellanrum och har gjort sen jag vaknade tidigt i morse. Sen får jag ångest över att klockan inte rör sig fortare än vad den gör, jag vill bara att denna dagen ska vara över. Helst nu direkt.

Idag är det BS som gäller, dock enbart telefon idag.

Resten av mina tankar idag är väldigt osammanhängande, kansk kan jag få ner det i skrift senare idag. Men just nu, är det mest rörigt.

Imorgon ska jag åka till Ystad och träffa läkaren. Jag är fruktansvärt nervös över detta! Otroligt fjantigt, jag vet, men det är ett av dessa jätteviktiga besök som jag måste genomgå då och då. Det är dags för nytt LoH-intyg och sen får jag hoppas på det bästa...även om jag vet att det är "grönt" så finns nerverna där ändå. Sen ska vi naturligtvis gå igenom den sista tidens problem och se om något mer går att göra åt det. Hoppas vi hittar en lösning.
Egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös över detta, jag menar, jag borde ha vant mig vid detta laget...men tji fick jag.

Ska jag vara ärlig, så tror jag att det är bäst att jag håller mig i sängen idag.

Från svart till vitt

På bara några minuter. Utan anledning (nästan iaf..).

Vet ni vad? Jag är så innerligt trött på dessa skiftningar, det är fruktansvärt jobbigt och tar mer än vad man kan tro på krafterna... Jag var för ett ögonblick glad över min nya medicin - den tog bort ALLA känslor. Och då menar jag verkligen Alla. Jag var rätt sur över det då, jag kände ju inte ens glädje och DET är inte roligt kan jag lova. Men nu, nej, det är som vanligt. När något fungerar bra på mig så säger kroppen - nu ska vi motarbeta och så tar vi bort effekten!
Typiskt AS, men förbannat irriterande.

Så, vad är nästa steg?



PS; Jag har börjat nattvandra igen. Spännande...eller inte...

Vilken tragedi

Igår kunde vi läsa hos alla tidningar på nätet om en hemsk händelse där tre personer hittats döda i en bostad utanför Falköping. När barnen, 10 och 11 år gamla, inte varit i skolan på några dagar så kollades det hela upp.

Det kallas "familjedrama". NEJ, det är det inte. Det enda rätta ordet som finns för detta är Mord.

Det som hänt är att en pappa, som precis gått igenom en vårdnadstvist och han fick bara träffa sina barn varannan helg (om jag inte minns helt tokigt nu). Så i sorg över det så....skjuter han sina två barn och avslutar med att släcka sitt eget liv.
Hur tänker man i en sån situation? Tänker man överhuvudtaget? Visst att man gör allt för sina barn, gör vad som helst för att få träffa dessa, men att gå så här långt....det är mord.
Skjuta sig själv, fine, jag bryr mig inte om det. Men att ta livet av sina barn...är det kärlek?

Jag blir så ledsen när sånt här händer :(.

För några år sen (två?) var det en liknande händelse här i Skåne. En bil körde över på andra sidan av vägen och körde rätt in i en buss. Pappa och två barn dog. Det visade sig senare att pappan mått dåligt och tog barnen med sig in i döden... Vidrigt. En sak skiljer dessa två, i denna händelsen finns det en drabbad till - kanske för resten av sitt liv. Busschauffören.

Vet ni egentligen vad man får skriva och inte?

Sen en tid tillbaka är jag ganska engagerad i andra bloggar och diskuterar en del. Mycket intressant måste jag säga, dock läser jag mest för jag orkar inte engagera mig Alltför djupt i det hela...andra kan göra det bättre :).

En av de inblandade bloggarna fått en tillsägning av Datainspektionen efter ett antal anmälningar. Helt rätt tycker jag, för nån jäkla gräns för hur "öppen" man är får det väl ändå finnas? Och hänga ut människor så som h*n gjort är skrämmande (det handlar om mycket personliga saker). Tyvärr verkar det som om den som hängt ut andra inte förstår resonemanget kring det hela.

Men åter till rubriken:

Vet ni egentligen vad man får skriva och inte?

Frid

32-åriga Kim har nu fått somna in, efter det att läkarna sövt ner henne för att sedan stänga av respiratorn. Hennes egen vilja. Det kan knappast vara någon som missat hela historien, att hon skrev ett brev till socialstyrelsen förra månaden och bad om hjälp att dö.

Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå igenom, trångsynta Sverige. Men så fel jag hade! Detta är ett stort steg! JAG anser att är man klar i huvudet så ska man få bestämma själv.

Vad skönt det måste vara för henne, att slippa vara inlåst i sin egen kropp...

Ska det verkligen vara såhär?

Att psykvården blir sämre är ingen större nyhet för någon.

Åter till ämnet.
Jag mår dåligt. Väldigt dåligt faktiskt och har gjort i snart två veckor, de sista 5 dagarna har det varit riktigt grisigt. Jag har haft kontakt med BS-personal hela helgen, då vi i Fredags konstaterade att nej, det finns ingen läkare tillgängligt så sent en eftermiddag.
Min kontaktperson var här i Måndags och hon hade letat lite åt mig och jag fick numret + ett namn till akutpsyk. De skulle hjälpa mig!

Trodde vi.

Vi pratade, ringde, pratade, ringde... Antingen var det upptaget eller så svarade ingen. Strax efter kl.9 var hon tvungen att gå, men jag lovade att fortsätta ringa. Fick jag inte tag på någon så lovade jag att åka dit istället, jag kan ju inte nekas hjälp.

Hoppade in i duschen, tänkte att jag chansar och ringer en gång till... Tjohoo, de svarade!

Men jag fick inte svaret jag ville.

Jag var inte välkommen.

Efter en del argumentation så blev jag riktigt irriterad och sa till henne att man ringer faktiskt inte dit om det inte är just AKUT. Nej det hade jag ju rätt i, men eftersom jag redan hade en läkarkontakt så hade de ingen möjlighet att hjälpa mig (!). Och? Då såg hon i mina journalanteckningar att jag skulle ju få en tid till honom nu i Maj. Jo, jag vet, men det är April och det är AKUT.

Hon skulle lägga en notis till honom, så kanske han ringer mig i eftermiddag.

Jag kunde inte låta bli och fråga henne vad som skulle hända, om jag åkte in till dom?
Helt kallt svarar hon att jag inte skulle få hjälp.


VA? FÅR det verkligen gå till så här?

Till Dig

Livet kan vara skört som en sytråd, det kan brista när som helst. Det krävs inte mycket, bara ett litet felsteg kan göra att det uppstår kaos.

Det var precis det som skedde.
Visst blev det kaos.
Det Är kaos...
Jag tror aldrig såret läker, fler och fler uppstår, djupare för varje gång. Jag försöker lägga locket på, jag vill glömma, vill inte se, inte höra, inte uppleva. Jag anstränger mig, varje dag, varje timme, varje minut. Ändå finns du där, som en tagg i sidan. Irriterar hela tiden, sticker till när jag är som mest skör. Du lämnar spår, spår av det jag inte vill minnas.

Det gör ont, det värker.

Då brister allt. Jag går sönder.

Jag vet vem du är.
Du vet vem du är.
Det finns de som vet vem du är, men de vet inte vem den Riktiga du är.

Bjästa blir aldrig sig likt....bland annat.

Jag tror inte någon har kunnat missa historien om våldtäkten som skedde på Bjästaskolan för ett år sen, har någon missat det så...nej, det finns inte en chans att någon har missat detta? Vad jag anser om detta är saker som verkligen inte lämpar sig i skrift - så jag avstår från det.

Däremot finns det en annan sak att skriva om när det gäller detta.

Drevet.

Allt prat. Skitsnacket. Lögnerna.
Hur står folk ut med sig själva?
Såg ni Uppdrag granskning Om inte, så kolla på svtplay och skäms över att vara en människa! det gjorde jag. Skämdes något så in i helvete, kan vi verkligen vara så vidrigt elaka? Ja, tydligen. Jag är inte troende (jo, på något, men vad vet jag inte riktigt), men när till och med Svenska Kyrkan uttalar sig så...då är något väldigt väldigt fel. Kyrkorådet har uttalat sig om vad som sades in programmet och prästen som var med i programmet ångrade vad han sagt. Det är lite för sent, det är redan sagt! Människor glömmer inte.

Vad jag vill komma fram till...

Skitsnack, lögner, prat.
Har ni blivit utsatta för sådant på internet?

JAG HAR.

Och jag kan lova; DET ÄR INTE ROLIGT.
ALLS!
Framförallt inte när man får stå ensam och ta allt skit.

Fega äckliga kräk. Jag tycker alla ska stå för vad man tycker och tänker, men uppenbarligen - det har vi ju märkt nu om inget annat - har människor väldigt svårt för det.

Pinsamt.

Märkligt

Ena sekunden duger man, i nästa är det tvärtom.

Mattan rycktes bort...

Den som jag stod på.

Tomt.

Ensamt.

Hysteriskt.

Den lilla trygghet jag hade, försvann precis.

.....

Händelserik vecka

I onsdags begav jag mig iväg till mina föräldrar, för att vara med på rättegången mot han som körde på min mamma förra året. Det ser inte alls ljust ut för hans del, och efter en del urkorkade uttalanden s ser det Ännu värre ut. Åklagaren vill dra in lappen för honom och få honom dömd för vårdslöshet i trafiken. Vi fick inte vara med hela dagen (tro mig, 3 timmar räckte, de stolarna är inte gjorda för att sitta några längre stunder på...), då han senare på dagen skulle vara med i fler mål...bla, för att han viftat med pistol hos grannarna. Mm, det är ett riktigt rikspucko vi har att göra med här! Ev. skulle det ta en dag extra, så vi väntar på att få domen hemskickad...det är nervöst kan jag lova.

På kvällen var det hockey på schemat, jag och Gitte satt och skrek tillsammans på Perfekta platser! Tack pappa! Det har tidigare sagts att det är en upplevelse att gå på hockey med mig, Gitte sa visst detsamma. Men vadå, det är väl bra att leva sig in i spelet? ;)

Igår var det en social dag. Skitjobbigt för min del, då jag tvingades vara det några timmar på Fredagen också. Jag orkar verkligen inte med en massa människor...som jag inte är beredd på att träffa. Denna gången inkluderade det barn, högljudda såna...
Nåja, igår var det trevligt! Käkade middag och sen skulle jag lära mig ett nytt kortspel. Till saken hör att jag är en väldigt dålig förlorare (eller vad säger du Lina? *host*). Nåja, jag kom inte Sist i alla fall! Och vann några gånger ;). Ännu en gång fick jag till en jäkla massa gapskratt hos de andra...återigen, det är väl bra att leva sig in i spelet? ;)

Idag är jag, trots allt, lite glad. Min bror ÄR en SUPERBRA innebandytränare! Hur jag vet det? Jo...ena laget han tränar plockade nu i eftermiddags hem SM-GULD!! Han har haft en del press på sig, är intervjuad av alla möjliga tidningar och sidor på internet...för det är första gången ett lag inom kommunen (oavsett åldersgrupp) som har kommit så här långt. Men det fixade han galant. Har nu fått höra att fler klubbar är ute efter honom som tränare. Hur stolt blir inte jag?

Pappa körde hem mig och Zizzo i förmiddags...borta bra men hemma bäst. Så är det bara. Jag är helt slut, hjärnan hänger inte med alls. Jag måste försöka vila lite så jag orkar med morgondagen. Då kommer boendestödet hit igen...känns helt okej, även om det är ovant fortfarande. Zizzo avgudar den ena, C, och det är hon som kommer imorgon. Så han lär springa mellan fönsterna som vanligt och titta efter henne :). Han är så söt, min lilla lurv!

Förresten. Det snöar. Massor.
Det skulle ju bli vår?
Jag plockade dessutom med mig utemöbler idag...hrmpf...känns lite märkligt nu...

Sista Fredagen i T-borg

Var hos läkaren där igår, jag fick inte så mycket skäll gällande mitt akutenbesök för tre veckor sen, däremot en hel del intressant info inför framtiden.

Poff pof...POFF!
Där kom dagens chock.

Min läkare ska sluta! Till JUL!

Så...pust...jag ska remitteras till Ystad. Shit, hoppas jag får tid fort.

Måste erkänna att det var lite tårögt att gå där ifrån idag...för eftersom jag fått till till Habiliteringen nu så släpptes jag pang bom bara sådär även från psykologen idag. Shit. Fan fan fan fan.

Jag visste att det kunde bli så här, men jag var ändå inte beredd!

Då VÄLDIGT få rutinerna jag hade - de gick åt helvete. Vad har jag nu?
Eh. Inga?

Jag har fått ny medicin, funkar inte denna läggs mina sovvanor på is. Bara och inse läget, jag Kan inte sova. Lite intressant förresten. Jag anses vara självmordsbenägen, får inte utskrivet någonting i mer än max 20 piller/ask. När jag hämtade ut Nozinan idag så...100 st?! Men men. Jag hade inte tänkt stoppa i mig en omgång till så det är lugnt,men ändå...