Det var länge sen jag var här, men jag funderade redan förra veckan på om jag skulle ta och börja skriva igen. Ordentligt, med mina ord, inte en massa svammel som det blev mycket på slutet.
Nu har mitt liv blivit allvarligt igen, så pass mycket att jag kände att jag nog måste ta tag i livet ordentligt för att kunna komma framåt och inte fortsätta stampa på samma ställe. Min nya arbetskonsulent sa till mig att jag inte skulle få någon ny daglig verksamhet på arbetsplats innan jag fått träffa en psykolog. Hon såg igenom mig på ett sätt som många inte kan, jag antar att jag lyfte lite på min mask, visade och skrek tyst - hjälp mig.
Nu har jag en psykolog. Det tog några år kan man väl säga, men jag känner mig trygg med henne och har öppnat mig otroligt mycket. Mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket har gjort att jag även vågat öppna mig mer för andra. Det är viktigt att göra, men så otroligt skrämmande. Jag vill inte synas eller höras, jag vill bara finnas.
I minst ett år ska jag gå hos henne. Det är lång tid, men ändå ingen tid alls. Jag fyller snart 35, jag har 35 år att gräva i, och hon gräver på rätt sätt. På ett sätt som passar mig. Hon tycker jag är intressant, själv tycker jag att jag är ganska känslokall när jag sitter där. Där har vi ett av mina problem, jag gillar inte känslor. Jag har affektfobi, jag är rädd för känslor.
Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv. Jag har samma otur som tidigare, jag bor i samma lägenhet och trivs bra. Livet är faktiskt ganska roligt..
