Akuten igen... :(

Ja när det händer för lite i livet så kan man ju alltid ta och bli dålig igen. Eller så kan man hitta på något roligare, men så var det inte i mitt fall dessvärre.

Igår sen eftermiddag/kväll började min puls öka och hjärtklappningen som kom ett brev på posten, samt att det gjorde lite ont att djupandas. Nåja, det går nog över...trodde jag, igen. Det var likadant i morse, så fort jag rörde mig så kände jag att pulsen bokstavligen rusade och jag insåg att njae, det här var nog inte så bra? Provade och duscha, kanske skulle det hjälpa...återigen hade jag fel. Så jag ringde till jourcentralen här och frågade om de ville kolla upp mig, med tanke på vad som hände sist. Sköterskan sa att de hade skickat mig till akuten i vilket fall som så jag kunde lika gärna åka dit direkt.

Visst. Jag ska bara skörda på Farmville, sen kan jag be pappa köra mig dit. Så det gjorde jag :).

Väl där så blev det lite fart, jag hade arytmi och vilopuls på 128 (!!). Hjärtläkaren satte mig på ekg-övervakning, provtagning och CT av lungorna + en runda med kontrast. Det visade sig att proverna var bra, alltså var det lungorna som strulade igen.

Röntgenplåtarna var inte så roliga... Hjärtläkaren var glad över att där inte var några proppar (tack och lov!), dock fick jag ett mindre roligt besked. Jag har ett nytt elakt virus, denna gången så illa att hjärtsäckarna är inflammerade och det står 2 cm vätska i lungorna :(. Så nu ska jag vila, igen, och får absolut inte anstränga mig. Jag frågade henne hur lång tid det skulle kunna tänkas ta, med tanke på att jag inte blivit riktigt frisk från förra rundan? Jag skulle räkna med lika lång tid till. Jippi.........

Jag stannar i Ängelholm över nyår också, för blir jag det minsta sämre ska jag in igen bums och då blir jag inlagd på vak istället. Här är sjukhuset bara några km bort och Zizzo bor hos föräldrarna om det skulle hända något. Dessutom får jag ju bara ligga och glo på soffan. Igen. Börjar bli löjligt trött på det nu...

Så än en gång har jag tillbringat en halv dag på akuten. Roligare kan man ha!

Härlig julafton

Jag har visst varit snäll i år också, för jag fick galet många julklappar. Till mångas stora fasa fick jag nya köksknivar. Spännande! Hahaha. Min stackars lillebror ska få valla runt mig på IKEA i veckan, så kan det bli när man får presentkort! Men som sagt, fick massor med fina saker och jag är så glad så.
Jag höll på och skratta ihjäl mig när jag öppnade julklappen från en vän, stämplar med "Like" och "Dislike". Hahaha, jag letar alltid efter gilla-knappen överallt nämligen, facebooknörd? Jag? Nej nej hur kan ni tro nåt sånt.

Det var lilla Julias första jul! Pappa var ute på tomteuppdrag som vanligt och när han kom hem fick hon stooora ögon. Men blev inte alls rädd, verkar lovande inför nästa år ;). I år var det jag och Julia som var tomtar. Min lillebror hävdade att en av oss är tomtar året runt och den andra bara på julafton. Visst måste han mena att det är Julia som alltid är det? ;)

Japp, jag var precis lika trött som jag ser ut. Gissa hur less jag är på att aldrig bli frisk... Halv tio ramlade jag i säng, tror inte det tog tio sekunder innan jag somnade. Kände mig jäkligt dum, men vad sjutton (Jag frågade lite försynt om det var okej om jag hoppade i säng innan jag försvann iaf...). De andra fortsatte fira julafton i alla fall och det verkade som om alla var nöjda med dagen och sina julklappar! *pustar ut*

Pappa eldar i braskaminen, hög mysfaktor på det! Nu ska vi kolla på film. Jägarna 2 står på schemat för dagen! 

God Jul

Önskar jag och mina djur er alla!

Myskatter

Jag hann knappt innanför dörren hos mina föräldrar innan katterna kom rusande fram till Zizzo som fortfarande var i transportburen. Kärlek!

Jag måste  berömma min älskade lilla katt. Det är helt otroligt vilken skillnad det är på honom, sista två åren har det verkligen gått framåt och han är riktigt riktigt social och glad. Det finns inte en enda människa som han inte har charmat, min lilla bebis! Som fyller 5 år i Mars...men en gång min bebis, alltid min bebis ;). Han har precis vaknat och blivit kliad på av en ny människa (och INTE fått panik!) så då måste man tvätta sig. Hua, människobaciller är läskiga saker.

Ida, som är hela 7 år gammal. Hon är helt lyyyyrisk, matte är ju på plats - alltså måste man sova i hennes säng! Igår eftermiddags landade hon på min mage i soffan och sen sov hon där i 1,5 timme. Hög mysfaktor på det! Världens finaste lilla vita prinsessa som aldrig låter. Hon kan nämligen inte jama, har aldrig kunnat och kommer nog aldrig och göra det heller.

Sen Kalle, 3 år. Han kallas även ADHD-katten av en väldigt bra anledning. Jag skaffade honom som sällskap till Zizzo, det slutade med att han fick flytta till föräldrarna. Han är verkligen inte gjord för att ha i lägenhet, knappt i ett hus hahaha. Men attans vad go han är!

Avslöjad

Nä, om man skulle ta och smaka lite på det lilla glittret som är kvar...

Skit också, hon upptäckte mig...........

Döda katt

Zizzo har fått för sig att hans livsuppgift är att döda andra katter, gärna de som är utanför fönstret. Vad som sen är i vägen för hans framfart bryr han sig inte mycket om. Förra veckan lyckades han dra bort en massa blad från ena julstjärnan, idag försökte han ha ihjäl den.

Någon som vill ha en billig katt?

Nu ligger han och sover under granen, det nya favoritstället. Med tanke på gran förresten, jag tror det blåser rätt rejält ute för när jag öppnde altandörren för att gå ut och röka så tog det två sekunder innan granen blåst omkull. Ops.

Granen är uppe...

...och jag vet att det är tidigt. Men eftersom jag åker iväg över julen vill jag hinna njuta lite så den åkte helt enkelt upp idag. Till Zizzos stora glädje. Glitter, matte har ju glitter i den där gröna saken!

Jättekul Zizzo. Verkligen kul.
Eller inte alls.

Han dök ner i jullådan och drog upp det, sen sprang han utav bara helsike. Jag efter i en jäkla fart! Jag vill nämligen inte att han ska svälja 6 cm glitter fler gånger, den gången slutade det tack och lov väl. Men så behöver det ju inte bli nästa gång.

Granen står där den står, glittret får jag lägga lite här och där så jag vet att han inte kommer åt det. I ren frustration över att han inte kom åt det (vilket han gjorde först, så jag fick flytta det..) så började han tugga på granen istället.  Inga problem, bara han ger fan i glittret.

Är det fler än jag som har en plastgran som barrar?
Snacka om verklighetstroget...

Mysdag!

Idag har jag haft besök av söta Julia! Som dessutom blir 6 månader idag :).

Moster har finfina kinder som man kan knipa på! Hennes pappa lyckades även få till en mindre smickrande bild, dvs precis när hon tryckt upp ett finger i min näsa (hon gjorde inga fynd). Den bör inte visas offentligt ;).

Nu är det hockey, till det blir det den sista biten kladdkaka med grädde!

Sorg

I morse insåg jag att nej, min julstjärna är död.
Min julstjärna som jag skött som ett barn! Den har till och med fått följa med när jag åkt iväg nånstans några dagar, annars kunde den ju ha dött?! Jag vet, jättelöjligt, men det har den fått göra.

Den fick en värdig begravning i alla fall, hamnade i en ica-kasse och sover nu gott i en soptunna.

Den blev 1 år och 4 dagar gammal.
Sov gott lilla blomman!

På köksbordet står det nu istället en.....jävla ljusstake.....
Men Zizzo är glad, det är ju mossa i den. Hemskt spännande om man är katt tydligen...

Mindre mediciner = mår och sover bättre!

Tro nu inte att jag är emot medicinering, för det är jag inte. Jag äter fortfarande en hel drös mediciner, men i mycket mindre mängd. dessutom har jag trappat ut den ena elakingen, Mirtazapin. Den var bra så länge den hjälpte, men eftersom den inte gjort det sista tiden så tyckte jag och psykiatern att den ska väck. Sagt och gjort, det tog 1½ månad men nu är den helt borta sen en vecka tillbaka. Väldigt skönt! Att jag dessutom gått ner 4 kg sen den började trappas ut är bara ett plus i kanten, jag gick upp 20 kg på två år tack vare den....

Resterande medicin har också dragits ner rejält (de flesta har jag mer än halverat), en av dom tar jag nu dessutom bara vid behov mot sömnen. Jag behöver den inte helt enkelt. Sömn/psykos-medicinen har halverats, vilket har gjort att jag är mer "med" på dagarna. Det blir liksom inte mossigt i skallen (dessutom är jag inte SÅ gammal, så nån mossa vill jag inte ha i livet förutom i ljusstaken till jul!). När jag vaknar på morgonen så är jag "vaken", minns inte riktigt när jag hade det så sist? Många många år sen sist i alla fall... Det har gradvis förbättrats, de sista dagarna har det verkligen märkts. Skönt att slippa vakna på morgonen och inte vilja röra sig, utan istället vakna och vara nyfken på vad dagen ska ge med sig.

En annan medicin har verkligen gjort underverk på mig. Psykiatern ansåg för några månader sen efter diverse tester att jag var djupt deprimerad (vilket jag höll med om...) och satte bums in mig på Venlafaxin (Efexor). Fy fan vilka biverkningar! Jag får fortfarande äta medicin mot illamående varje dag för att överleva dagen, men det är inget farligt och kan tas under väldigt lång tid. Varför har ingen berättat om denna medicinen för mig tidigare? ;) Det är en enorm skillnad!

Nya ångestmedicinen (snäll sådan, inte nån hemsk benzo) funkar också kanon, jag är inte alls lika orolig och ångestfylld som i vanliga fall. Sista två dagarna börjar den rutinen komma igång ordentligt, den ska nämligen tas både morgon och kväll...det tar ett tag innan jag kommer in i nya rutiner så det känns helt okej att det också funkar nu. Tog bara 3 veckor denna gången! Inte illa :).

Min psykiater hade helt enkelt rätt. Jag VAR övermedicinerad och kunde just därför inte sova ordentligt..

Jag är fortfarande trött, men det är nog inte pga medicineringen (är inte alls samma sorts trötthet), utan det är för att jag är sjuk. Vilket jag är vansinnigt trött på faktiskt..

Möte på psyk

Kom på att jag nog inte har skrivit om mötet vi hade, dvs jag, min psykiater och min handläggare på Försäkringskassan. Jag var galet nervös som vanligt, men det gick (återigen, som vanligt) jättebra. Än en gång kan jag bara konstatera att jag har haft en sjujäkla tur (äntligen) som har så fantastiska människor omkring mig. Nu menar jag inte bara dessa två utan alla!

Vi var alla tre överens om att jag inte är rehabiliteringsbar, att överhuvudtaget ens tänka tanken på att jag ska jobba framöver finns inte. Hoppas nu bara beslutsfattarna tycker likadant, men det återstå att se till våren. Jag har äntligen ett fungerande liv, som funkar tack vare alla mina rutiner. Att bryta dessa kan sluta i en katastrof, vilket ingen av oss vill... Skulle det nu inte gå igenom så är det ganska lugnt ändå, även om det skulle vara skönt att äntligen få svar. Det värsta som händer är att jag måste ha kontakt med Arbetsförmedlingen i 3 månader, får leva på soc lika länge för att sen bli sjukskriven igen.

Helt ärligt förstår jag mig inte på hysterin kring att bli utförsäkrad, det finns ju skyddsnät att ta till ändå. Saker och ting löser sig helt enkelt. Samma sak med all ilska på Alliansen, som enligt folk har förstört sjukförsäkringen. Det var sossarna som la grunden till den, men det verkar folk inte veta eller glömmer bort? Om folk skulle vara intresserade av fakta istället för skvaller så skulle de nog knipa igen...

Men åter till mötet.

Precis som sist bestämde jag och handläggaren att hon ska hjälpa mig med ansökan, för kombinationen jag och blanketter stavas kaos. Det är ju inte så att det bara är en A4-sida som ska fyllas i, det är rena grekiskan för mig. De som känner mig vet att jag inte kan sitta rakt upp och ner och läsa något som är långt, jag tappar fokuseringen direkt och tappar orden. Det enda jag kan läsa så är böcker, dock inte rena faktaböcker. Puh, hjärnan totalstrejkar!

Första advent

Jag sitter och kurar ihop mig i soffan med katten i knät.
Ute är det full storm med tillhörande ösregn och jag är skraj. Oväder är något av det värsta jag vet, antar att rädslan handlar om att jag vet att man inte kan göra ett skit åt det. Det är bara att gilla läget helt enkelt. Och försöka stå ut.

Hudläkare och Bio

igår hade jag världens energi, vete tusan vad det kom ifrån. Kanske från järninjektionen i Onsdags? Jag var helt galet pigg i alla fall, har inte varit så pigg sen innan jag låg på sjukhuset.

Nåja.

Dagen började med besök hos hudläkaren och hon sa aj aj aj aj när hon såg mina fötter. Så vi gick in till sköterskan och lyfte upp mig i en trevlig stol så hon kunde kolla lite närmare, ganska fort konstaterade hon att min PPP har spridit sig ännu mer på vänster fot samt att jag börjar få mer utslag uppe på högerfoten + att alla tårna nu är drabbade (trippelsuck). Jag sa som det var, att den behandlingen jag fick sist hjälpte Mycket och Snabbt! Men att jag blev sämre tack vare inläggningen på sjukhuset (det var grymt stressande för mig, på många sätt) och sen dess hade jag haft ont igen.
Eftersom det funkade så bra sist så fortsätter vi med samma behandling.
Sköterskan kände till mig och kliade sig även denna gång i huvudet ett par gånger, det är inte lätt att plåstra om en hel fot kan jag meddela ;). Till och med tårna ska lindas in...en och en. Vi provade en ny produkt som nog kan underlätta en del, en specialgrej som sätts över hälen (svårt att förklara, men kan lägga in en bild). Jag tror att den funkar bättre än plattorna (är samma material), för det blir alltid små ställen där vatten kan komma in när jag duschar och då är det ju liksom lönlöst att ha dom på. Så funkar de bra så skulle jag bara ringa så skrev läkaren ut såna till mig!

Tack gode gud för att jag får omläggningsplattorna på recept så jag slipper betala, för det går åt MÅNGA och de är svindyra. Om man gör av med 2 paket i veckan av varje sort......

Det är otroligt skönt att ha samma läkare och sköterska varje gång som tar hand om mig, de har stenkoll även när jag ringer. Känns mycket tryggt! Vill jag ha hjälp med omläggning nån gång så var jag välkommen att ringa så kunde jag få komma dit direkt. Kanon! Jag tror jag ska göra det lite då och då faktiskt, för trots att jag har lärt mig (det är krångligt som faaasen) så är de ändå proffs på det. För sköterskan tog det en timme att lägga om, gissa hur lång tid det tar för mig då? :/ I detta ingår i och för sig 8 minuter med fötterna fulla med kompresser dränkta i den starkaste cortisonlösningen (aaaaaj), samma sak görs hemma, men ändå. Det tar tiiiid.

Sen hemåt....inom Coop för att köpa glögg. Jag har nämligen hittat en ny favorit. Tindra, sockerfri. Jösses vad god den är! Och billig, så jag köpte några flaskor. Jag är nämligen löjligt svag för glögg och dricker det varenda dag från den dagen det går att få tag på tills det är julafton. Mums!

När jag kom hem såg jag att en granne slängt upp sina ljusstakar i fönstret och då insåg jag att jag minsann också kunde göra det. Så sagt och gjort, en timme senare var det julpyntat i lägenheten! Insåg dock att jag nog inte skulle orka med gardinerna, så det ska jag göra idag istället. Just ja, jag har även köpt nya julstjärnor. Undrar om ICA har lika bra kvalité på sina i år som de var förra året, den ena har jag fortfarande kvar. Och inte blir den mindre direkt....den är enorm!

Kvällen spenderades med en vän, god mat och bio (Twilight Breaking Dawn, såklart!). Vi hade kanontrevligt!! Det var många många år sen jag firade min födelsedag sist, tror jag får göra om det nästa år ;).

Idag är jag så trött så jag knappt orkar fixa kaffe. Ännu mindre orkar jag gå och slänga soporna, så kassen får vackert stå utanför dörren nån dag. Gissa om jag är glad över att jag städade igår, trots att jag enligt schemat ska göra det idag? Finns inte en chans att jag hade orkat med det.

Om en timme har jag boendestöd. Kanske borde jag klä på mig?

Tack!

För den fina blomman, mamma och pappa!

Sovmaraton & ny medicin

Puh. Gissa om jag har sovit! Mina sista veckors extremt dåliga sömn tog ut sin rätt.
I förrgår kväll däckade jag på soffan vid 19-tiden på kvällen (och missade hockeyn...), vaknade vid midnatt och kollade lite resultat, sen somnade jag om. Kändes som om jag hade feber. Vaknade vid halv åtta på morgonen och kände mig fortfarande febrig och täppt i näsan. Ringde och avbokade boendestödet för att några minuter senare somna om igen. När jag vaknade var det mörkt ute och klockan visade på 16.14 !!!!!! Trodde ALDRIG jag skulle få sova på natten. Så jag satte igång och bakade lussekatter och fixade glögg. Men jag hade fel, jag somnade runt 22-tiden och vaknade halv åtta i morse. Jag känner mig nästan utvilad ;).

Tyvärr har jag drömt fruktansvärda mardrömmar. De som känner mig vet att jag väldigt väldigt sällan drömmer något (som jag kommer ihåg i alla fall), så jag fick försöka luska ut varför. Så jag gick in och kollade på fass eftersom jag har fått en ny medicin mot min ångest. Där stod att man kan få sömnstörningar, så jag googlade lite också och det verkar vara vanligt med mardrömmar också. Usch. Angående medicinen så hittade jag även svaret på varför jag är täppt i näsan men inte förkyld, det är en vanlig biverkning :).

Idag ska jag få den sista sprutan med järn (förhoppningsvis, håll tummarna) samt ta nya prover och sen ska jag köpa några julklappar. Puh. Ikväll är det hockey igen, sen upp tidigt imorgon för att åka till hudläkaren och visa upp fötterna. De ser för jävliga ut nu! :( Den stressen som inläggningen på sjukhuset innebar var dödens för både fötter och händer. Gissar på att det blir en månads intensivbehandling till, eftersom det gav så bra resultat! Sen hem, för att några timmar senare gå på bio med en vän. Det ser jag verkligen fram emot! :)

Snart advent

Jag längtar! Äntligen får jag sätta upp mina julgardiner och ljusstakar igen!
Samt dricka en jäkla massa glögg, för det är ju så gott! Jag tänkte dock tjuvstarta och köpa redan imorgon, kan liksom inte låta bli...

Den glöggen jag tycker är överlägset godast är Herrljunga.

I övrigt är jag fortfarande dålig. Ligger mest på soffan och glor på film. Dock har jag kommit på att jag kan gå ganska långt utan att bli sämre, men bara om jag håller ordentligt i cykeln när jag går (får inte cykla) och verkligen koncentrerar mig. Detta kan dock resultera i "Är du döv Jenny?". Jag var så koncentrerad så jag till och med missade att min kontaktperson kallade på mig på ICAs parkering ;).

Imorgon SKA jag köpa lite julklappar. Skulle egentligen gjort det idag men orken fanns inte riktigt till det, jag kände inte heller riktigt för att stå i kö hur länge som helst en Söndag. Det mår jag inte tillräckligt bra för.

Blärk. Kan jag inte bara få bli frisk nån gång?

En annan sak som jag önskar mig är SNÖ!

Lååång dag...

Gårdagen blev ju, eh, intressant. Några minuter i sju på kvällen råkade jag somna på soffan och missade därför hockeyn jag skulle titta på *SUR*. Vaknade vid elva och sen kunde jag inte somna om. Så jag har varit vaken sen dess och bör försöka hålla mig vaken i 7-8 timmar till. Heja! Vi får väl se hur det går med det... Jag får slänga på en film till helt enkelt. Undrar hur många jag har sett sen i Fredags ;).

Imorgon eftermiddag ska jag till psyk och träffa läkaren. Jag varken vill eller orkar. Men måste. Jag får ta ett tåg så jag är ute i god tid för det är en bit att gå och jag är ju som sagt inte så pigg så det kan ta lite tid (men skulle jag ramla ihop i en hög så är jag ju i alla fall på rätt ställe *skrattar*).
Jag är lite ledsen över att min psoriasis har blossat upp igen, det som hade lugnat ner sig så mycket. Men det är inte heller konstigt att det är ett skov igen, med tanke på all den stress som jag fick utstå förra veckan. Jag ska till hudläkaren nästa vecka så jag tänkte förslå en månads intensivbehandling till, det var ju ett helt otroligt resultat fram tills i Torsdags!

Förresten. Efter allt som hänt sista dagarna så vet jag verkligen vilka som är mina vänner.
Jag är otroligt tacksam för all stöttning, hjälp och telefonsamtal. Ingen nämnd och ingen glömd. Ni vet vilka ni är!

Sen får jag ju inte glömma det viktigaste.
Hipp hipp hurra, världens bästa Mie fyller år idag!!!!!!!!!!!!!

Ge mig min ork tillbaka!

I förrgår påbörjade jag ett långt blogginlägg om vad som hände förra veckan, eftersom jag får berätta samma sak om och om igen så tänkte jag underlätta lite och skriva om det istället. Men, jag är för trött för det. Så det kommer ut nån gång...kanske ikväll. Kanske.

Idag har jag orkat diska och skala potatis. Ingenting i vanliga fall, men så som jag mår nu så är det allt jag orkar med. Potatisen är till en omelett jag tänkt göra, om jag orkar. Men det måste jag, för jag MÅSTE äta, hur tusan ska jag annars bli frisk? Well, vi får väl se om jag lyssnar på mig själv. Men har inget att välja på antar jag...

Jag är trött, så förbaskat trött. Vetskapen om att jag kan må så här i flera veckor gör mig gråtfärdig. Jag vill ta mina dagliga cykelturer, jag vill sitta och skratta i telefon med mina vänner, jag vill dammsuga (ja, ni läste rätt), jag vill städa mitt förråd, jag vill orka stå och laga mat. Jag vill, vill, VILL!
Men jag kan inte. Och får vackert acceptera det, även om det gör ont.

Sen i Torsdags har jag tillbringat nästan all tid i soffan, med Zizzo sovande bredvid mig eller på mig. I min älskade fleecemorgonrock. Tur pappa har konto på viaplay så jag har ett par hundra filmer och titta på. För såna har det blivit, alldeles för många.

Trött är jag, men ett dåligt leende fick jag i alla fall till!
Lite sliten........

Ett dygn på sjukhus

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig......

Igår var jag inte så kaxig kan jag lova. Mådde lite dåligt större delen av dagen och  hamnade till slut på vårdcentralen. Väl där hamnade jag efter provtagningar och ekg i en sjuktaxi med destination akutmottagningen, med inläggning på Akutvårdsavdelningen under natten.

Eftersom jag är dödligt trött efter bara 1½ timmes sömn inatt så orkar jag inte berätta om allt utan det får jag göra imorgon. En massa röntgen och grejer, samt en ambulansfärd idag till Lund för extra röntgen, men nu har jag fått komma hem igen.

Diagnos; Propp i lungan (numera borta), vätska i lungsäckarna och virus i kroppen. Som förmodligen är grunden till alltihop. Spännande värre....

Btw, att andas in radioaktivt jod inför en röntgen smakar inte hallon.
Så ni vet.
(hoppas jag slipper göra om det!!)

Nattprat

Det är ingen som direkt kan säga att jag är tyst av mig, jag pratar på mest hela tiden. Typ.

Igår kväll somnade jag på soffan hos mina föräldrar och sov i nästan 11 timmar. Vällbehövligt efter 1½ veckas ruskigt dåligt sovande. Jag vaknade först av alla idag så jag krälade mig upp för att sätta på kaffe så de skulle slippa träffa på en ilsken eldsprutande drake....

Nåja, jag fick i mig mitt kaffe och då kom mamma ut i köket, fnissande. Jag har pratat i sömnen inatt, inte ett ord eller två utan jag rabblade upp en massa meningar, som tyvärr inte gick att tyda. Himla synd :P. Med tanke på sömn förresten, så har jag en udda grej för mig som har skrämt livet ur många. Jag sover ofta med ögonen öppna. Och nej, jag har aldrig någonsin påstått att jag är som alla andra!

Igår fick jag järn igen och som vanligt gick det hur bra som helst, förutom att det gjorde fruktansvärt ont vid två tillfällen så sköterskan fick avbryta och spruta med koksalt istället. Det är järn i koncentrerad form och det är grymt kärlretande....och det känns kan jag lova. Hua! Zizzo var  en ängel i bilen och jamade typ 15 gånger bara på 1½ timme. Duktig skrutt!

Ikväll ska jag på hockey. Oh jääääää! ;)

Malmö åkte på pisk!

SSK...nej förlåt jag menar Malmö, åkte på pisk idag när de mötte Rögle. Över 11.000 personer på plats i Malmö arena, borde det inte tagga laget rejält? Nja, uppenbarligen inte.

Fniss.

Imorgon är det hemmamatch mot Sundsvall, gissa vem som sitter på läktaren?
Jajamen, jag!

Ännu en sömnlös natt

Att slå upp de blå halv två på natten är inte alls kul... Jag är jättepigg, men kan ju inte gärna börja fixa och dona i lägenheten. Mina grannar sover (förhoppningsvis).

Jag pratade med min psykiater i eftermiddags som uppföljning efter sista besöket och tog även upp det här med sömnen. Vi konstaterade att det lär ta tid innan kroppen vänjer sig vid att vara (nästan) utan sömnmediciner, så det är bara att stå ut. Jag insåg för flera veckor sen att detta kommer att ta väldigt lång tid... Det fanns annan medicin jag kunde få men jag tackade nej, har jag lyckats dra ner på alla så vill jag inte börja med en ny :). Känns dock bra och veta att det finns medicin som jag kan få, om det skulle krisa.

Lösenord på vift

Men jippi, vad glad man blir!

Bloggtoppen.se har fått sin databas hackad och finns ute till allmän beskådan. Nu är det kollat och nog fan fanns jag med på listan. Så onödigt! Vad vinner folk på att göra sånt här? Ingenting!

Och nej, jag är inte speciellt glad........

Uppdatering om mina fötter

Igår var det dags för Hudmottagningen på nytt sjukhus och ny läkare. Aningens nervöst och det var precis att jag tog mig till sjukhuset, jag hade så ont i  fötterna och gick så sakta så till och med sniglar hade sprungit för mig.

Jag kom in en kvart före utsatt tid (!!) och hon tog sig en titt på fötter och händer. Jag hade med mig en kopia på journalen från förra sjukhuset som hon läste igenom och blev lite upprörd, den behandlingen jag fått är inte rätt för PPP så det var inte så konstigt att jag inte blivit bättre utan tvärtom sämre.
Så det var bara att börja om på noll..... Helt nya cortisonlösningar och duodermplattor på i princip hela fötterna (jag ser inte klok ut haha). När jag ändå var där skulle sköterskan lägga om fötterna så jag sprang bort till henne. Åh vad jag önskar att jag hade haft en kamera med mig för att föreviga hennes blick, när jag satt där i en stol drygt en meter ovanför golvet och hon fick se hur fötterna såg ut. "Kan du ens gå?" och "Hur ska jag få ihop detta..." gjorde att jag skrattade rätt gott. Det gjorde vi även de resterande 45 minutrarna som det tog att pussla ihop allt också. Vilket jobb!
Ganska fort konstaterade vi att detta är inget jag klarar av själv, så jag får springa iväg till distriktssköterskan och få det omlagt två gånger i veckan istället. Jag ska nämligen ha dessa plattorna på hela tiden i en månad, med förhoppning om att den extrema inflammationen ska lägga sig. Samt att det blir en sorts smärtlindring, jag slipper gå med öppna sår på golv...

Nåja, hon blev klar till slut (tyckte faktiskt synd om henne, inget litet jobb hon gav sig på) och under tiden hade vi i alla fall trevligt. Det brukar vara genomgående när det gäller mig (har jag fått höra mer än en gång), jag är pratsam, har en stor portion humor och är inte så svår att ha och göra med.! :) När jag kom ner och tog på mig strumporna igen insåg jag att...jag kunde gå. Det gjorde inte ont. Alls! Det var flera år sen jag tog ett steg utan smärta sist. Den känslan är obeskrivbar!

Om en månad ska jag tillbaka och sen ska jag på täta kontroller, känns mycket bra. Fick förtroende för läkaren direkt och hon var kanontrevlig.
Det finns en behandling till. En medicin som har mindre trevliga biverkningar och jag tvingas bestämma mig för saker som aldrig går att rätta till. Jag diskuterade detta mycket med läkaren och hon förklarade flera gånger vilka val jag hade. Det är upp till mig, men jag ska absolut inte göra några förhastade beslut. Risken finns att jag inte blir bättre av behandlingen överhuvudtaget, men OM jag blir det så blir jag markant mycket bättre, har jag tur blir jag symtomfri helt och hållet. Men åååh, inget lätt beslut...

Nåja. Ut från sjukhuset och ringde Mari-Louise, en god vän som bor i närheten. Hon hämtade upp mig och så fick vi umgås i några timmar. Hur mysigt som helst! Tack!

Mitt lilla hjärta

Jag vill ha en symaskin!

Alla som känner mig dog nog nu....
Men så är det faktiskt.

Jag vill börja sy!

Järnbrist. Igen.

I Onsdags  var jag på vårdcentralen igen för att ta nya prover, det är ett halvår sen sist så vi skulle kolla hur järnvärdena såg ut. Igår förmiddags ringde läkaren mig och jag fick domen; jag har järnbrist. Igen. Eftersom jag mådde så bra av järninjektionerna så ville han ge mig det igen, så det bokade jag in med sköterskan i telefon nån timme senare. Nästa Torsdag sätter det igång igen. Förhoppningsvis behövs det bara 4-5 injektioner denna gången och inte 10 som sist. För värdena var inte katastrofalt dåliga denna gången, men måste ändå fyllas på. Jag hade detta på känn, för jag har blivit lite blek (vilket även mina boendestöd har noterat) och har sista månaden blivit anfådd igen.

Jag har förstört min kropp. Kul. Alla år med ätstörningar har fått kroppen att skrika rätt ut och läkaren tror att jag kommer att behöva fylla på med järn minst en gång om året framöver. Det kan jag stå ut med, bara jag vet varför det blir så här. Förstörd kropp helt enkelt. Punkt.

Jag bokades in hos rätt sköterska, hon är en av få som "bara" behöver sticka mig 1-2 gånger för att sätta en infart. Jag är extremt svårstucken... Dessutom har jag mycket ärrvävnad efter förra omgången och det gör det ju inte direkt lättare. Men men, bara att stå ut! Och jag är inte spruträdd så det ska nog gå bra :).

Mina fd ätstörningar har förstört MYCKET i min kropp, så vad ni än gör, har ni en ätstörning - sök hjälp. Det är inte värt det! Jag får stå ut med en trasig kropp (på många olika sätt, samt medicineras) resten av livet bara på grund av att jag ville bli smal.

Just ja. Jag känner knappt av biverkningar från den nya medicinen längre. Lite illamående bara (men det tar jag medicin för) och så svettas jag som en gris. Men annars; inget. Skönt!!

Världen snurrar

Ja det snurrar, bokstavligt talat.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, men antingen är det på grund av medicinerna jag håller på och trappar ut eller den jag håller på och trappar upp. Jag vill inte kolla på FASS heller för då får man bara en massa inbillningsbiverkningar. Jag får världens yrselattacker hela dagarna och det är ganska läskigt.

Illamåendet är mycket bättre i alla fall, vilket är riktigt skönt!! I övermorgon är det dock dags att öka på dosen igen, får se hur det blir då. Men det ska väl inte bli nån större försämring antar jag, det finns ju redan i kroppen liksom.

Sömnen är åt helvete. På ren svenska. Jag börjar faktiskt fundera på om det var en bra idé att trappa ut alla sömnmedicinerna på en gång, fast jag antar att jag borde ge det någon/några veckor till, så kroppen har en chans att vänja sig vid att inte vara full med piller? Kruxet är ju bara att jag inte sover istället, vilket inte heller är så bra. Men men, antar att det bara är att stå ut?

Btw, snart är det 2 år sen jag slutade med benzo. Heja!

Vilken natt...

Sova? Vad är det? För en gångs skull var jag trött, men kunde inte somna ändå. Anledningen stavas ZIZZO.

Snacka om att han sov gott...

...till skillnad från mig. Han vägrade flytta sig. När jag puttade bort honom så MORRADE han åt mig. Kattskrälle! Efter ett antal försök, med samma resultat, fick jag inse att detta skulle bli en lite småjobbig natt. Jag skämtar inte om jag säger att jag fick 30 cm att sova på, kroppen mådde inte helt toppen när jag vaknade i morse. Stel? Jag? Närå, tro inte det..............

Nåja, en sak blev ju bra igår i alla fall. Middagen! Inget slår vällagad husmanskost! Så här bjöds det på kålpudding, blev rester så jag behöver inte fundera på vad jag ska äta idag ;).

Cirkuskatt?

Idag har jag en ganska bra dag. Förutom att jag mår som jag gör...men det är ju övergående.

Tidigare i eftermiddags fick jag äntligen pratat med psykiatern, som förstod problemet med medicin som inte går på högkostnadskortet och skrev ut så det skulle funka ändå. Suveränt! Apoteket hade fått in den beställda medicinen så nu är det bara att börja knapra. Jag är väldigt väldigt nyfiken på hur pass mycket hjälpt jag kommer att bli! När jag ändå var där gick vi igenom min medicinlista och raderade lite, ska jag ändå inte äta dom behöver dom ju inte ta upp en massa plats. En bra sak med detta är också att jag kommer billigt undan. Väldigt billigt undan. Jag kommer inte ens upp i högkostnadskortet på ett år...

När jag kom hem igen kom lilla Zizzo springande. Busdags! Vi har ett litet problem bara (i hans ögon är det dock liknande en världkris), hans tyganka är försvunnen. Igen. Jag kan bara inte hitta den någonstans och jag menar sååå stor är inte lägenheten. Men det är inte så lätt att hitta den heller eftersom jag har en pälsboll springandes kring huvudet helt överlycklig över att matte kryper omkring på golvet i jakt på ankan.

Nåja, den kommer nog fram nån gång.
Hoppas jag verkligen, eftersom jag inte vet var jag kan köpa nya...

Alla som träffar min lilla katt blir glada. Han är fin, superfin! (ja, jag är jättepartisk) Och hjärtat är så enormt stort, det går inte och beskriva hur mycket han betyder för mig. Detta vet han dock om och utnyttjar det ibland, han är inte dum den där ;) (men helt smart är han inte heller, man blir väl som man umgås antar jag? *skyldig*).
Kräsen är han också. En storts mat funkar, resten vägrar han titta på, ännu mindre smaka. Räkor, kyckling, färs...ja allt som vanliga katter tycker om - det ratar han. En lite udda grej äter han dock och jag får hålla hårt i tallriken när jag har bakat kladdkaka. För av någon konstig anledning äter han det mycket gärna...

Men han har en favorit. Som han gör allt för att få äta. Han gör allt jag ber honom om, bara jag håller en sån här i handen.... Whiskas temptation! Sitt och ligg funkar suveränt på kommando, om jag har en sån bit i handen ;). Snart sitter kommandot att gå på bakbenen också :D.

Mår illa...

Tyvärr lär det bli en massa gnäll här de närmaste dagarna, för jag är verkligen inte på topp. Jag mår så vansinnigt illa...trots medicin. Det verkar bli till att somna sittande idag, för ligga ner är ingen höjdare kan jag lova. Men ska först prova med en hel drös kuddar i sängen igen, för ryggen tar så mycket stryk av att sitta rakt upp och ner sådär.

Jag upptäckte förresten en trevlig biverkning av den nya medicinen! Som jag i och för sig inte börjat med ännu, men ändå. "Vanlig biverkning; Viktminskning". Tjohoo!!! Resten av biverkningslistan försöker jag dock glömma bort att jag läst........ Förutom att det är vanligt att man gäspar, det tyckte jag faktiskt var lite charmigt. Så, ni som träffar mig...det är inte ni som tråkar ut mig *fniss*.

Jag hoppades på att psykiatern skulle ringa mig idag, men jag antar att det blir dåligt med tid idag så hon gör det imorgon istället. Håll tummarna.

Höst!

...och efter den kommer vintern ;). Jag längtar! Till skillnad från väldigt många andra...
Hösten är en så otroligt vacker årstid, finns inget vackrare än när alla löv ändrar färg. När jag var i Ängelholm igår såg jag helt galet vackra träd, närmare bestämt rönn. Attans att jag inte hade kameran med mig!

I matväg så gillar jag också hösten. En massa rotfrukter, grytor som kokat några timmar, soppor...åh, det finns så mycket. Sen blir det ju mörkt ute också. Även är jag tvärtemot ganska många andra, jag gillar mörkret! :) Mycket för att min sömn blir mycket bättre eftersom jag är så ljuskänslig.

På tal om sömn och mediciner så håller jag på och trappa ut mina. Lika jobbigt varje gång, jag känner mig som en dåligt urvriden disktrasa... Men det är ju övergående, så jag ska nog stå ut några veckor. Psykiatern skrev ut Primperan till mig och det underlättar en hel del, men det tar ju inte bort allt tyvärr. Men men, det löser sig nog.

Igår kom jag hem från Ängelholm igen. Hade superkul! Resan dit var inte så rolig dock, jag råkade ut för en tågvärd som tyckte att hon var lite bättre än alla andra. Maktbegär tro? Eller så kunde hon inte sitt jobb. Men vilken tur att JAG kan hennes jobb då. Så den fighten vann jag. Ha!

Fick även en ursnygg vinterjacka från min lillebror, tack tack tack!

Så nöjd!!

Varför var jag nervös inför läkarbesöket idag? Helt onödigt! Hon var ju super!
Hon lyssnade på vartenda ord jag sa och det är jag inte van vid om man säger så... Jag är verkligen nöjd!

Jag fick springa till sjukhuset för jag var försenad (inte mitt fel...) och snudd på hyperventilerade när jag kom innanför dörrarna där. De som känner mig vet att jag får snudd på panik i såna här situationer, jag avskyr att inte vara ute i tid. Läkaren sa dock att det var absolut ingen fara att jag var försenad, det var ju hon också. Jo, men, ja...haha. När vi kom in på rummet sa hon att hon hade läst i journalen om hur jag blivit bemött tidigare och hon hoppades på att jag skulle få ett bättre intryck nu. Det fick jag kan jag lova!!

Men som sagt, det gick bra. Mycket bra faktiskt...
Ganska snabbt konstaterade hon att jag hade en ganska kraftig depression och undrade varför jag inte blivit medicinerad för det? Ja du, bra fråga...jag äter mest sömnmediciner nu... Där kom nästa problem in. Jag är övermedicinerad. Så vi kom fram till att jag ska dra ner på de flesta, förutom att jag ska medicineras mot depression. Det ska bli skönt att bli av med mina, vad jag kallar, tjockismediciner. Kanske lyckas jag gå ner de 20 kilona jag gått upp pga dom...

Jag ska ringa henne om två veckor och så ska vi träffas i mitten av November igen. Känns bra!
Sen ut i höstrusket igen och gå till tåget, mina fötter var döda vid det här laget... Väl hemma så var det Apoteket nästa. Där stötte vi på lite problem, Medicinen jag ska börja med går inte på högkostnadskortet, dock gör den billigare varianten det så hon bad mig ringa läkaren igen och skriva ut det istället. Kanon :).

En sak är jag dock mindre nöjd med idag, det är Skånetrafiken.
De kan räkna med ett riktigt irriterat mail från mig idag, jag är förbannat trött på allt strul nu!

Imorgon ska jag åka till Ängelholm, dags för lite hockey igen.
Alldeles för länge sen sist! :)

Nu räcker det!

Jag ger upp! Jävla fötter! Pilen säger allt, jag ska visst på uppe på foten också?! Räcker det inte med att jag börjar få blåser på utsidan av fötterna också? Har ju redan på hela hälen! Hela fotsulan! Nästan hela fötterna! Upptäckte detta tidigare idag när jag kände att det kliade uppe på foten. Det kom både en och två tårar. Fan!

Håll tummarna för att nya hudläkaren jag ska till har nån bra mirakelmedicin, annars tänker jag anlita någon med yxa. Som tack för hjälpen kan den få en kopp kaffe, eller två. Krisar det kan jag alltid slänga ihop en kladdkaka eller äppelpaj. Någon frivillig i närheten?

Jag tror det är läge för äppelpaj och tröstäta lite. Det är bakdags, helt enkelt.

Och så ska jag börja nojja, ska till nya psykiatern imorgon.
Nerverna sitter inte riktigt där de ska idag.