Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska komma igång med bloggandet igen, det har varit ett bra andningshål för mig under väldigt många år - även i min tidigare blogg. Den gamla var dock väldigt sjuk, eftersom jag var ganska sjuk under den tiden..
Tanken var att jag skulle börjat skriva redan förra våren, men det hände så mycket så livet liksom stannade upp. På alla plan. Jag har gått lite på sparlåga sen dess, måendet går upp och ner. Mest ner tyvärr, men jag är ju inte direkt den som ger upp så jag kör på som vanligt.
Livet rullar på som vanligt här hemma och hästen mår toppen! Just nu är allt jättebra i hans ögon för han käkar gräs för fullt i sommarhagarna. Min lilla köttbulle. Jag har även fått lite förändringar i familjen här hemma... Baloo, min högt älskade katt, fick i höstas en hjärnblödning och finns inte med mig längre. Däremot fick jag en överraskning av min vän, två nya kompisar här hemma -marsvin! Som jag älskar dessa små grisar! Bilder kommer såklart :)
Psykiskt? Jag tänker alldeles för mycket. Och har alldeles för svårt för att prata om det, så jag tänkte att det kanske är lättare om jag börjar skriva istället. Jag har enormt mycket lättare för att uttrycka mig i skrift än vad jag har i tal vilket de som följt mig under många år vet om. Jag kan verka rätt "ööööööh" när man träffar mig personligen... För några veckor som fick jag äntligen träffa en läkare på psyk i närheten (psykiatrin är MER än kaos här nere just nu), jag skulle haft uppföljning av min medicinering för ett år sedan (!!). Det slutade med två remisser; en till en dietist eftersom dom anser att jag fortfarande är ätstörd (vilket iofs nog stämmer, trots att jag blev friskförklarad 2003), samt en för en ADHD-utredning. Dom tror inte att jag är bipolär längre utan tror helt enkelt att jag är feldiagnostiserad på den fronten. Igen. Det här med feldiagnostiseringar har blivit lite av en vardag för min del när det gäller psykiatrin. Vilket är ganska tröttsamt, ibland känner jag mig som en försökskanin.
Fysiskt då....ja vad ska man säga. Just nu sitter jag med vänsterarmen i gips, på grund av en spindel?! Jag är med andra ord precis lika otursförföljd som vanligt! Samt lika klumpig som vanligt. Annars är det rätt skit där också - men jag är lika glad ändå! Allt jag har drabbats av är kroniskt - så det är lika bra och vara glad, lägga sig ner och gråta gör knappast saken bättre ;).
