Galopperande Fisen

Ja det är Baloos nya smeknamn det...denna kan kan inte gå, han galopperar fram. Och så fiser han. Hemskt charmigt. I alla fall det första ;).

Det är helt galet hur bortskämd en katt kan bli på bara några veckor. Baloo tycker, matte nickar och säger javisst! Jag är glad över att hästen inte bor hemma, hur hade det slutat?! Det hade i och för sig varit mysigt med en häst på altanen, är dock rädd att hyresvärden inte hade varit riktigt lika imponerad över förslaget.

Igår spontanshoppade jag lite, kunde inte låta bli helt enkelt. Han har inte riktigt förstått att man kan sitta/ligga uppe på den ännu trots att jag lyft upp honom - men bollen som hänger där är ju urhäftig! Två leksaker med kattmynta råkade också följa med hem. Som det kan gå.

En vecka med Baloo!

Vilken vecka. Wow.
Vilken kompis jag har fått!
Hans favoritsysselsättning är soff- eller sänghäng med mig, eller så leker han väldigt busigt och brutalt med ett höstrå som jag dragit med mig hem från stallet. Lycklig katt!

Jag är van vid en katt som är smidig, och nu...euhm...ja. No comments. Man kan väl säga som så att Baloo är lite stor och klumpig? Hur många gånger han har ramlat ner från sängen på kvällarna kan jag inte ens räkna, han gör samma misstag hela tiden och jag skrattar lika mycket varje gång. Men han blir ju så till sig i trasorna när jag säger att vi ska gå och lägga oss...han snurrar omkring - närkontakt med golvet - två sekunder senare är han uppe igen. Poff. Golvet igen. Och så håller det på, det är så charmigt! Samma sak händer i soffan haha.

Han är så söt så det gör ont, tur han inte är en godisbit för då hade jag fått hål i tänderna så mycket som jag pussar på honom. Och han gör detsamma tillbaka. Kärlek!

Lycka är att somna med en katt som ligger på rygg längs med mig, med sin nos mot min haka. Det är nog hans sätt att säga tack för att du släppte in mig i ditt hem...här är jag trygg, har värme, fri tillgång på mat, får massor med klappar och mys. Jag tror han känner sig hemma och välkommen.

Jag trodde Aldrig jag skulle hitta en så bra ersättare efter Zizzo.
Sen ramlade jag över en bild på Baloo...och så bra det blev, så fantastiskt bra!

Välkommen hem Baloo!

Nu är han äntligen hemma!

Idag var jag dyr! Och ny kissekatt på ingång...

Faktum är att jag idag gick loss på 20 tusen...tack alla skattebetalare för att ni hjälper till och betala mina mediciner!
Efter en tids fruktansvärt smärta i kroppen på grund av min psoriasisartrit så blev det idag ny behandling. Vilket jag Inte var beredd på att det skulle gå så fort, jag har svårt för att göra saker som inte är planerade i förhand så det blev lite kaos i hjärnan. Men jag är så dålig och mina värden är usla så reumatologen tyckte det var högst olämpligt att vänta.

Detta resulterade i över fyra timmars väntan på sjukhuset. Först vanliga besöket, sen dropp med nya medicinen i två timmar och sen fick jag ligga kvar på vak i två timmar till fall i fall jag skulle drabbas av en allergisk reaktion. Det är starkt skit jag får om man säger så! Ny omgång om två veckor igen! HOPPAS verkligen jag blir hjälpt, det kommer att ta lång tid innan jag har full effekt av medicinen så det blir ingen mer praktik för mig detta året. Trist, men jag har inget val.

Älskade Zizzo är jag fortfarande ledsen över. Jag saknar honom så otroligt, det är så tomt! :(
Men...jag kan inte vara utan katt. Jag ska adoptera en liten pojke på 4 år som heter Baloo, från Kattkommando Syd. Han har levt ute och haft det riktigt tufft, så tufft att han har mycket svåra inflammationer i munnen och idag har dom opererat ut 12 tänder på honom, 10 har han själv tappat sen tidigare och de sista 8 ska opereras ut så småningom. Lillkillen... Men en katt klarar sig utan tänder så det är ingen fara! Egentligen skulle han flyttat hit redan i helgen men med tanke på hur det gick hos veterinären idag så får han vänta tills efter återbesöket om två veckor.
Jag har bara sett honom på bild och fastnade för honom direkt, men även om vi inte träffats, så tror jag att jag finner en ny god vän i honom. Längtar efter att få skämma bort en ny pälskling!

Vila i frid älskade Zizzo

Dagen började bra, men slutade i katastrof...

Jag gråter, gråter och gråter...

Cortisonfluff

Herregud så frustrerande! Jag är fluffig!

Sen en vecka tillbaka går jag på coritson för värken igen, men åh vad jag ser rolig ut. Idag skulle jag ta på mig ridbyxorna...jo men tjenare liksom. Jag hade förträngt hur musklerna förtvinar och magen blir fluffig. Jag ser lite rolig ut. Tur jag inte är modell!

Förra veckan var jag både på psyk och reumatologen...ett av besöken gick bra. Det sistnämnda, jag har värledens bästa läkare! Det övriga kan jag blogga om sen...

Psyk på torsdag

Ja igår fick jag nog och ringde... En akuttid tills på Torsdag blev det, det var allt som kunde rotas fram. Så då ska jag träffa samtalskontakten för första gången, även om det inte är så lockande så vet jag att det är ett nödvändigt ont.

Tills dess håller jag mig på soffan samt försöker komma ihåg och äta (bara kaffe är inte så nyttigt...). Och prata med snälla boendestödjare, såklart! Vad skulle jag göra utan dom..

Ensamhet och annat flum..

Ibland äter det upp mig lite mer än vanligt, känslan av ensamhet.
"Men du har ju många vänner" får jag ofta höra.
Visst har jag det, men man kan känna sig ensam ändå.

Lite värdelös sådär. Den känslan får jag ganska ofta faktiskt...

Den återkommande känslan är att jag inte har gjort något i mitt liv. Ni kan inte ens gissa er till hur värdelös man känner sig när man bara orkar med fyra timmars praktik i veckan. Även om jag älskar det och trivs väldigt bra så känns det...fjuttigt. Jag vill vara som de flesta andra, jag vill kunna orka lika mycket. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Alla intryck, alla människor, ljus, ljud...det är ganska påfrestande. Men jag lever upp de två dagarna varje vecka, jag känner mig inte riktigt lika värdelös. Inte så usel som jag brukar..
Mitt mål har varit att jag ska orka tio timmar i veckan. Big fail på den...jag gick upp till fem timmar och tvingades gå ner till fyra igen efter några veckor. Jag  fixade det inte, det psykiska satte sig och blev fysiskt. DÅ kände jag mig usel..... Men jag hade inget val.

Jag tycker om att ställa upp för vänner. Det lever jag på, känslan av att kunna underlätta och hjälpa till är guld värt. Jag önskar dock att jag orkade ännu mer...

Men åh. Om jag skulle ta och ringa den där samtalskontakten imorgon och beställa tid......

Psyk igen...

För två veckor sen skrev jag att jag inte tillhör psyk längre.
Fail på den, det ändrades...

Jag fick ett telefonsamtal från en sköterska därifrån förra veckan som beklagade hur jag blivit bortglömd och dåligt behandlad. Hon fick prata på rätt bra för att jag skulle lyssna på henne då jag var väldigt avig till en början - nu passar det liksom? Jag fick i alla fall en läkartid så får vi se... Samt hennes direktnummer. Hon erbjöd sig att vara samtalskontakt och jag får väl ringa henne nästa vecka antar jag, som jag i nåt svagt ögonblick lovade.

Igår pratade jag länge med boendestödet och jo, det är nog dags för psyk igen. Denna gången framförallt en samtalskontakt, jag tror tyvärr att det behövs. Om jag får förtroende det vill säga, och det vet man ju aldrig med mig. Det krävs mycket för att jag ska öppna mig. Väldigt mycket.

Vem fan vill bo i Glasberga?

Där verkar bo en del trångsynta människor med så fruktansvärt dålig människosyn så jag blir gråtfärdig.
Vad är det som är så farligt med ett LSS-boende? De som ska bo där är knappast farliga eller konstiga, de har ett funktionshinder. De måste också ha någonstans och bo.
Ska dom slängas ut i skogen, och inte få träffa några andra människor?

De boende är bland annat rädda om sina barn...

Jag tycker det är en bra plats att bygga boende där, då får ju barnen en chans att träffa människor som har ett handikapp - så kanske dom inte blir lika trångsynta som sina föräldrar.

Hoppas dom skäms, varenda en.

Tvi.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2156334-lss-boende-oroar-i-glasberga

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab

Hejdå psyk!

Efter 18 år inom psykiatrin så är man rätt trött på det. Dessutom har jag på omvägar fått höra att min psykiater blivit prickad och uppsagt....inte konstigt att jag inte har fått nån kallelse till tid här i Juni/Juli som vi planerat. Jag trodde i min värld att om någon slutade hörde man av sig från mottagningen och berättade, alternativt vore det ju bra om nån annan läkare tar över patienterna. Men nej, vi skiter i och höra av oss istället! Gissa om jag ska ringa dit imorgon och ha lite åsikter?

Jag hade tid hos min läkare på vårdcentralen idag gällande min misstänkta Hortons huvudvärk (som han nu är helt hundra på att jag har) och när jag ändå var där tog jag upp det här med psyk. Det slutade med att han absolut tar på sig ansvaret gällande min medicinering mm och skulle det bli något med Mig, typ att jag mår dåligt, så tar han kontakt med psyk och löser det den vägen. Men en sak är säker; hell no att jag ska tillbaka till psyk!

Gällande min Hortons så skickade han idag en snabbremiss till neurolog för exakt diagnos och medicinering i förebyggande syfte. Jag ska även försöka sluta med framförallt Ipren (lätt, när jag har värk... :/ ) och vid kris så sätter han in mig på en hög dos cortison för att häva skovet.

Jag hade planerat och visa upp  min konstiga leverfläck som både blöder och varar, men det glömde jag.......

Jag blev halt...jättehalt.

Ibland blir det lite tokigt... Tyvärr har det hänt lite väl ofta hos mig sista året.

Jag var hos mina föräldrar och kom hem i Lördags förra veckan. Det blev mycket trädgårdsarbete för min del och jag satt mycket på huk - klart man får träningsvärk då!

Men fail på den! Jag var hemma från akuten halv två på Söndagens natt, då dom prompt ville ha in mig för misstänkt propp. Nu hade jag tur i oturen och jag hade "bara" en väldigt ful muskelbristning med lite lösa fibrer nere vid knät. Så jag fick order om strikt vila, kryckor och maximalt med smärtstillande. Dagen efter jagade jag två valpar på rymmen på kryckor! Hej träningsvärk!

I Söndags slängde jag kryckorna och började gå....aj. Det gör fortfarande ont och lär nog göra ett tag. Men det kunde varit värre, typ en propp. Och såna vill man faktiskt inte ha.

Trångt, men kärleksfullt!

Nu har jag snart varit hos mina föräldrar och hälsat på i en vecka, vilket även har inneburit en massa barnpassning - hur kul som helst! Men ack så trött jag blir ;).

Så här trött blev jag igår och vips kom det en liten 2-åring som skulle sova hos "Enni". Vi var nog lite trötta båda två, för vi hade varit iväg med min syster hos sadelmakaren och hämtat hem min sadel som hon gjort vid. Och fasen vad fin den blev!!!!!!

"Enni" har varit ett namn som använts flitigt, ibland har det blivit lite hysteriskt när jag tex har velat gå på toa...lektanten kan ju inte försvinna sådär! När jag jobbat i trädgården en hel dag så skulle jag ramla in i duschen, det tillät fröken inte utan blev hysterisk. Det slutade med att morfar fick rycka in och gå till lekplatsen för att gunga ;). 

Imorgon åker jag hem på semester hahaha!

Avloppsproblem

Nu har det gått en och en halv vecka sen det blev blött i badrummet första gången på helvetet.
En översvämning hade jag kunnat leva med, men när det blir två gånger, tre - varför inte fyra - då tar min ork slut.

Människor som ska försöka hjälpa till, spolbilar och grannar som är nyfikna. Många roades av fenomenet men själv satt jag mest i köket och tyckte det var helvetiskt jobbigt. Det har blivit fler än en kopp kaffe med vaktmästare under tiden vi väntat på spolbilen, där jag förklarat att jag tycker det är skitjobbigt med hela situationen. Både allt avloppsvatten (gissa om jag har fått städa...) och alla människor som kommer in i lägenheten, det tär något enormt på mig. tack och lov har jag mött förstående och snälla människor, som förklarat att jag inte ska få ångest över det som hänt - det är ju inte mitt fel dessutom och jag kan inte göra någonting åt det. Fan, jag fick släppa kontrollen och det gillar jag inte.....

Nu ska problemet vara löst...haha, vet inte om jag ska tro på det...

Både jag och Zizzo har varit enormt trötta efter allt det här, det sitter i ännu. Då har det ändå varit lugnt sen i Tisdags. Om man skulle ta katten med sig och försöka sova bort ångesten.....

Puss o kram

När i helvete ska det ta slut?

Första gången jag svär i en rubrik tror jag...

Psykiskt mår jag rätt så bra nu för tiden, bara jag håller mina rutiner i ett hårt grepp så har jag en vardag som fungerar och då är huvudet som det ska. Oftast i alla fall, ibland flyger jag iväg lite väl men oftast får jag hjälp med att stanna upp och börja om från början. Tillbaka på rätt spår och då är det bara att köra på igen.

Men fysiskt är jag fan inte bra. Bokstavligt talat.
Förra veckan var en helvetesvecka, med början på Söndagen med en huvudvärk utan dess like. I början gick den och hålla rätt på med smärtstillande, men på Måndagen fick jag till och med gå hem från praktiken efter två timmar på grund av smärta. På Tisdagen fick jag ta itu med det där och alla andra märkliga symtom jag haft sista tiden, de misstänkte diabetes och jag fick lämna fasteprover två gånger och ligger precis på gräsen. När jag ändå lämnade prover till reumatologen så tog vi en koll på mina järnvärden.

På Onsdagen eskalerade huvudvärken och det kändes som om ögat satt utanför ögonhålan och samtidigt stack någon in en kniv och vred om. Sen försvann det, sen kom det tillbaka och då blev jag rädd och ringde sjukvårdsupplysningen. Kvinnan som svarade ringde ögonjouren i Malmö för rådfrågning och jag blev rådd att antingen åka in om det blev värre alternativt leta efter en ögonläkare dagen efter. Fine, jag väntade...vem vill åka till Malmö en sen kväll - med kollektivtrafik från Österlen. Njä.
Direkt på morgonen ringde jag Simrishamn, jag fick en akuttid dagen efter. Uppmanades dock att ringa runt till fler. Ystad och Kristianstad hade inga akuttider. I Malmö fick jag dock en tid fyra timmar senare, lycka! Hon var dock inte helt säker på att det var ögat det var fel på, men naturligtvis skulle jag kollas.

Det hela slutade med att jag hamnade hos min läkare nere på vårdcentralen istället, för jag drabbades återigen av världens yrselanfall och helt grotesk huvudvärk. Tiden i Malmö blev avbokad....
Läkaren var först rädd att jag fått en hjärnblödning med tanke på hur jag såg ut och betedde mig. Efter en väldigt grundlig undersökning frågade han om jag hört talas om Hortons huvudvärk. Nej...
Han tror tyvärr att det är det jag har drabbats av och jag ska nu till en neurolog för exakt diagnos. Jag fick Imigransprutor att ta och herregud vad skönt det var när 5 dagars extrem huvudvärk (i bara halva huvudet..) släppte till stor del efter bara några minuter.

När jag ändå var där fick jag svar på min trötthet och yrsel. Jag har extremt dåliga järnvärden igen. Jävla skitkropp! Kan den ta och fungera nån gång? Så på Tisdag blir det järndropp, igen......

PPP´n lever livet på fötterna och småblåsor pryder handflatorna. Fint, verkligen en underbar känsla. Det är så läckert att gå med fina fötter fulla med varblåsor i sandaler på sommaren.
Ni känner ironin här hoppas jag?
Det är för fan inte ens säkert att äckelfötterna kommer ner i ett par snygga skor i sommar om de ska fortsätta svullna så som de gjort sen sommaren kom. Uppenbarligen hjälper Humiran "bara" mot min värk, inte mot min psoriasis. Med tanke på att alla skattebetalare behöver slänga ut 300.000:- på en årsbehandling för mig så hade det ju varit fint om det tog ALLT. Men närå. Jag gissar på att det får bli cortison igen, problemet är bara att jag blir så förbaskat fluffig av det. Eller fluffigare rättare sagt. Vanligt fluff kan vara fint, men cortisonfluff är inte det. Faktiskt.
Idag fick jag en kallelse till reumatoligen i slutet av Maj så det ser tyvärr ut som om det blir en fluffsommar. Grattis till mig.

Sista månaderna har jag kört på i ett för högt tempo, men det funkar. För då behöver jag inte riktigt tänka efter, eftersom jag inte orkar tänka. Jag vill inte tänka. Bara göra. Glömma bort.

Lever i en dröm

Jag vet inte riktigt om det är verklighet eller inte...
Livet är fint, det är så otroligt bra. Jag sitter bara och väntar på ett bakslag, för såna har jag haft i hela mitt liv. det har blivit en vana, eller ovana kanske man ska kalla det.

Jag minns ärligt talat inte när jag grät sist.
För några år sedan var det dagligen. Flera gånger dagligen.
Istället ler jag, ofta. Skrattar, pratar och ser glädje i det mesta jag gör.

Min vänskapskrets är lika liten som vanligt, men vad gör det. Jag är en ensamvarg, jag kräver min ensamhet, utan den blir jag inte hel. Stunderna i soffan kvällstid när Zizzo kryper ner i mitt knä och burrar ihop sig är ovärderliga, han och Eldman är det finaste jag har. En tatuering är beställd, två små tassavtryck ovanför ankeln. Så mycket betyder han för mig. Eldman blir jag tårögd av när jag tittar på dagligen, åh vad vacker han är min lilla skatt...

Djur är läkande, den bästa medicinen som finns.

Fy fan vad jag mår bra....

Hjärtat!

Inridning pågår!

Åååh vad stolt jag är över Eldman! Idag red jag utan att Anja höll i honom, i flera varv. Han dog inte av skräck, det är ju faktiskt lite positivt ;).

Jag sitter som en mupp och har världens längsta ben...men hästen är söt! 

Jag störde hans skönhetssömn....

2013

Ja nu tar det en månad eller två innan jag lär mig att det är ett nytt år....
Det går lika bra (?!) för mig varje år med de där siffrorna.

Nyårslöften....tja, jag ska inte sluta äta choklad! Så i år bör jag lyckas finfint faktiskt!
Ska även blogga mer, det har tyvärr inte blivit mycket av det förra året.

Året började med influensan. Inte riktigt vad jag räknat med om man säger så, jag har faktiskt inte tid med det här. Igår mördade zizzo grisarna när jag låg och sov vilket resulterade i mossa i hela köket, och på hans fluffiga päls. Nu har jag precis dammsugit upp allt, det tog på orken och febern kan jag lova. Så jag tog en ny dusch för att känna mig lite piggare.....

Här har ni eländet.....tack Zizzo, matte älskar dig också. Oftast i alla fall...

Idag har jag en riktig ångestdag. Blä. Men kanske blir bättre imorgon, vem vet...