Ett bättre år 2017...?

Ja jag kan ju alltid hoppas på att det blir bättre än i år, det var länge sen jag hade så mycket skit kring mig så jag vill verkligen ha en förändring nu.

Bara det att kunna slappna av mer än en dag i taget hade varit fantastiskt, men jag har så mycket inre stress så det känns som om jag ska gå sönder vilken dag som helst. Men det vägrar jag, jag vill inte det! Så jag kämpar på, varje dag, varje timme, varje minut. Ibland varje sekund.

Jag ska bara våga gå ett litet steg längre för att 2017 ska bli perfekt. Eller i alla fall bra..bättre.
Ett litet steg för många, ett gigantiskt för mig.

Just nu sitter jag i min mörka lägenhet, utan en enda lampa tänd.
Det känns tryggt.
I mörker syns man inte, då trivs jag.

Jag har så mycket att skriva, men det är omöjligt att få ner i skrift... Jag vill ju inte gärna skrämma bort någon heller!

Ibland...

...är en dröm det finaste man har.
Och jag har många drömmar.
Jag vill så väldigt mycket, men har så lite att komma med. På vissa sätt och områden är jag så avundsjuk på andra människor.... Och det skäms jag över!

Ingen av mina drömmar är genomförbara. Men ändå, jag vill inte sluta drömma. Det är nog egentligen tack vare det jag egentligen lever. För jag har - precis som alla andra, all rätt att drömma. Både stort och smått. Jag föredrar smått, för då kanske jag någon gång trots allt faktiskt lyckas med något, väldigt långt fram i livet.

Det är bara så hemskt tråkigt att jag känner mig så felplacerad som människa. Som en vattendroppe i ett ösregn, alltså ganska osynlig och irriterande. Det är en del av mitt dilemma i livet, jag vill synas lika mycket som jag vill sitta i ett hörn som en grå mus där ingen ser mig eller lägger märke till mig överhuvudtaget. Sen är det ju få som tycker om råttor och möss - dom sparkar man bort. Och det är jag ju rätt van vid nu vid 35 års ålder. Det är inte offerkoftan som känns där utan det är ren fakta.

Ibland blir jag så less. Jag VILL, men jag kan inte.
Och det känns lite småpatetiskt att sitta och gråta vid midnatt såhär en tisdag.

Men allt löser sig.
Någonstans.
Någon gång.

Ler jag bara så syns inte tårarna...

I torsdags blev det ett genomslag hos psykologen. Jag fick massor av beröm, av den enkla anledningen att jag faktiskt grät. Inte speciellt lite heller, tyvärr. Och jag skäms. Jag gråter inte inför andra! Det gör jag bara när jag mår dåligt och är ensam. Jag vill inte visa för någon att det gör ont. Jag klarar mig bra själv! Vilket nog är en av de största lögnerna i världshistorien..

Psykologen tryckte på saker som gör så ont, som är så smärtsamma och samtidigt helt oundvikliga att prata om. Det finns en anledning till att jag sökte hjälp ännu en gång - lite chockad över att jag faktiskt fick en psykolog efter 20 år inom psykiatrin.
Jag blev provocerad (medvetet), och det var det lilla som räckte för att jag skulle bli ett vrak där i rummet, i den gråa fåtöljen med psykologen mitt emot. Hon blev lika chockad som jag. För jag har inte visat en enda känsla sen jag började gå där för snart ett halvår sen. Som hon sa, hon har kunnat känna på sig att något inte stämt, men jag har inte visat något utan fortsatt som vanligt. Stenansikte. När något har varit jobbigt har jag bara avfyrat ett leende, och väldigt snabbt kom hon på att det är en försvarsmekanism. Jag är väl rätt så beredd på att hålla med.

Tack gode gud för vänner säger jag bara, guld värda. Där vågar jag visa lite, lite lite...

Krasst men sant...
När i helvete är det min tur att få må bra?

Många (de flesta..) tror att jag har mått så bra de sista åren, visst har jag gjort det till viss del, men inte till den grad som alla tror. Masken ni vet, den där masken som sätts på. Och så ler man lite, så glömmer man kanske bort det som river inombords. Men det ligger ändå där och gnager under ytan, och bara väntar på rätt tillfälle att ta sönder en totalt. Vilket var precis vad som hände hos psykologen.