Ska det verkligen vara såhär?

Att psykvården blir sämre är ingen större nyhet för någon.

Åter till ämnet.
Jag mår dåligt. Väldigt dåligt faktiskt och har gjort i snart två veckor, de sista 5 dagarna har det varit riktigt grisigt. Jag har haft kontakt med BS-personal hela helgen, då vi i Fredags konstaterade att nej, det finns ingen läkare tillgängligt så sent en eftermiddag.
Min kontaktperson var här i Måndags och hon hade letat lite åt mig och jag fick numret + ett namn till akutpsyk. De skulle hjälpa mig!

Trodde vi.

Vi pratade, ringde, pratade, ringde... Antingen var det upptaget eller så svarade ingen. Strax efter kl.9 var hon tvungen att gå, men jag lovade att fortsätta ringa. Fick jag inte tag på någon så lovade jag att åka dit istället, jag kan ju inte nekas hjälp.

Hoppade in i duschen, tänkte att jag chansar och ringer en gång till... Tjohoo, de svarade!

Men jag fick inte svaret jag ville.

Jag var inte välkommen.

Efter en del argumentation så blev jag riktigt irriterad och sa till henne att man ringer faktiskt inte dit om det inte är just AKUT. Nej det hade jag ju rätt i, men eftersom jag redan hade en läkarkontakt så hade de ingen möjlighet att hjälpa mig (!). Och? Då såg hon i mina journalanteckningar att jag skulle ju få en tid till honom nu i Maj. Jo, jag vet, men det är April och det är AKUT.

Hon skulle lägga en notis till honom, så kanske han ringer mig i eftermiddag.

Jag kunde inte låta bli och fråga henne vad som skulle hända, om jag åkte in till dom?
Helt kallt svarar hon att jag inte skulle få hjälp.


VA? FÅR det verkligen gå till så här?