Är den en reflektion av oss själva eller en återspegling av det vi Inte vill se?
Som ung står man framför spegeln, vrider och vänder på sig för att se den bästa sidan. En sista titt i spegeln innan man rusar iväg, för man vill ju se så bra ut som möjligt.
När man blir äldre ser man lite mer kritiskt på det man ser, lägger märke till måsaker som bara det egna ögat uppfattar.
Varför ser man så ofta fel, när ingen annan ser dom? Säger de i alla fall.
Om man låter åren gå blir spegeln en påminnelse om tider som varit. Det ansikte som mötte oss då finns inte längre kvar, vi granskar våra kroppar med ett kritiskt öga och mämför oss med andra.
Vi skräms (?) av vår egen spegelbild och undrar vem det är som står och stirrar på oss. Vi känner inte igen oss själva och pekar anklagande mot det ansikte som möter oss i pegeln.
Hjärnan spelar oss ett spratt och spegeln blir dess verktyg.
En enkel spegel, som väcker enorm nyfikenhet hos ett litet barn, blir en skrämmande bild av oss själva som vi inte vill se.
Vad jag vill komma fram till?
Bra fråga.
Vet bara att jag fick mycket att fundera på efter dagens psykologbesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar