Hos läkaren gick det bra.
Något av det första han tog upp med mig var det här med mordet i förra veckan, där tydligen gärningsmannen har Asperger. Han frågade om jag visste det, samt om jag haft några "problem" med det. Jag sa som det var, att jag fått jävligt mycket skit av det! (kanske borde jag godkänna alla kommentarer kring det, så ni får se hur rent ut sagt elaka människor kan vara) Han misstänkte att jag fått det, precis som väldigt många andra av hans patienter, vissa av dessa hade ringt honom - rädda för att de skulle bli/var likadana.
Sen fick jag ett väldigt uttömmande svar kring allt detta. Och till er (idioter) som läser detta kan jag meddela följande; AS finns i många olika nivåer och YTERST få med AS är farliga. ÄR de det (som i Härnösand bla) så har de oftast en grav personlighetsstörning utöver AS. Psykopati är också en diagnos som brukar ställas (inte alls vanlig diagnos, oavsett vad folk säger).
Så. Kära ni. Jag är faktiskt helt ofarlig!
I övrigt så....han skulle sätta ihop ett LoH-intyg till mig, sen skicka hem så jag får godkänna det och så skickar han in det sen när jag ringt sekreteraren och meddelat det. OJ vad glad jag blev, jag har aldrig fått läsa ett sådant tidigare! Känns som om jag är lite mer delaktig i det hela då.
I November fyller jag 30 (hjälp!), då går jag över till sjukersättning istället...Jag har provat allt (de som känner mig kan intyga det, jag är verkligen inte arbetsskygg), har arbetstränat i omgångar, provade starta eget mm...men jag KAN inte jobba. Det funkar inte! Hur mycket jag än vill :'(. Jag är så innerligt ledsen över detta, jag vill inte "leva på andra". Jag vill klara mig själv. Men. Jag kan inte, det får jag acceptera.
För att citera läkaren; Du föddes med Asperger och kommer att dö med Asperger.
Vilket är sant. Så även om många tycker att det är väl bara att "rycka upp sig" eller "bara ta tag i mitt liv" så...sorry, det funkar inte så. Jag är inte SJUK, jag har ett FUNKTIONSHINDER - ett handikapp. Mao, jag blir liksom inte frisk!! Jag förstår inte hur svårt det ska få folk att förstå det?
Jag pratade med honom om mitt tidigare benzo-beroende, som han iofs vet om, och det hemska begäret jag har haft sista veckorna. Hade någon kommit och sagt "här, varsågod!" hade jag slukat hela paketet. Jag frågade honom hur lång tid det egentligen tar innan jag slipper detta helt och hållet och han sa att jag ska räkna med minst ett år till, minst. Fan... Bara att stå ut helt enkelt :).
Min ta-bort-alla-känslor-medicin hade jag också funderingar kring men han ville Inte sätta ut den. Jag blev lite sådär hmmm....varför? Jag vill gärna ha lite känslor! Fick sen höra något som är rätt logiskt men som jag inte har tänkt på. Jag känner inte mina känslor! Hur vet jag hur en känsla är utan ångest inblandat? Kan jag skilja på ångest och en "vanlig" känsla? Nej, eftersom jag har haft ångest i större delen av mitt liv så VET jag inte vad en känsla är (ganska logiskt, eller hur?). Han sa att jag förmodligen får tillbaka lite av mina gamla känslor igen, de nya - de som jag aldrig känt till - måste jag lära känna. Och fundera på vad en känsla egentligen Är.
NU kom jag på att jag glömde ta upp min nattvandring...skit också!
Han ville att jag skulle ha min gamla tjockismedicin igen, jag lyder, han kan det där bättre än mig! För er nya läsare (ni är rätt många!) så menar jag med detta att jag äter medicin som man kan gå upp ganska mycket i vikt av. Den jag sätts in på igen (Nozinan, om det skulle vara av intresse) gick jag bara upp 4 kg av, så det bör inte vara någon större fara. Problemet nu är väl att jag äter två såna nu :O.
Uj uj, jag har fått massor att fundera på idag, så det kommer säkert lite mer ikväll!
