Livet är fint, det är så otroligt bra. Jag sitter bara och väntar på ett bakslag, för såna har jag haft i hela mitt liv. det har blivit en vana, eller ovana kanske man ska kalla det.
Jag minns ärligt talat inte när jag grät sist.
För några år sedan var det dagligen. Flera gånger dagligen.
Istället ler jag, ofta. Skrattar, pratar och ser glädje i det mesta jag gör.
Min vänskapskrets är lika liten som vanligt, men vad gör det. Jag är en ensamvarg, jag kräver min ensamhet, utan den blir jag inte hel. Stunderna i soffan kvällstid när Zizzo kryper ner i mitt knä och burrar ihop sig är ovärderliga, han och Eldman är det finaste jag har. En tatuering är beställd, två små tassavtryck ovanför ankeln. Så mycket betyder han för mig. Eldman blir jag tårögd av när jag tittar på dagligen, åh vad vacker han är min lilla skatt...
Djur är läkande, den bästa medicinen som finns.
Fy fan vad jag mår bra....
