Jag blev tyst idag...

...och det händer inte så ofta, det kan även de som känner mig intyga. Jag är ganska rapp i käften och har nästan alltid svar på allt.Men idag blev jag det, en hemsk tystnad och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Förmodligen för att jag blev så paff, över att någon som känner mig så pass väl överhuvudtaget tänker tanken - det förvånar mig verkligen.

Du kanske ska överväga benzodiazepiner igen?

!!

Tappade människan hjärnan någonstans?

Själv klappar jag mig själv på ryggen och säger fan vad bra jag är, jag har varit utan dessa i snart 7 månader!

Boendestöd imorgon, tack och lov, det här ska ventileras..

Efter den där hemska tystnaden och en mycket förvånad blick från mig så svarade jag, såklart, Nej, aldrig i livet.

Njäe, jag är visst inte så frisk...

Vilken toppenläkare jag hamnade hos! Wow!

Det togs prover på mig i November förra året, men något resultat fick jag aldrig. Men de borde ha reagerat ganska ordentligt när mitt blodvärde låg på 99 (!!). Konstigt jag är trött? Knappast... Det var rätt mycket som var fel, så jag är typ tömd på blod idag och får svar på Fredag eller Måndag.

Rakt upp och ner sådär är hon ganska bergsäker på att jag utöver blodbrist även har en jäkligt elak sköldkörtel (underfunktion) och B12-brist. Resten får proverna visa. Jag är, faktiskt, lite nervös!

Det här med sköldkörteln och att det kan hänga ihop med PPP upptäckte jag i eftermiddags, när jag satt och googlade. Tydligen har ca 10% av de med PPP fel på sköldkörteln - intressant! Ringde mamma och joooo det var ju faktiskt så att hon fick struma och PPP i samma veva. Så jag tog upp det med läkaren, med risk för att bli lite utskrattad. Men hon trodde på mig, kände på körteln, gav mig en mugg vatten och ordinerade Svälj! Tjohej - svullen sköldkörtel innebär underfunktion. Det förklarar väldigt mycket i mitt mående över lag.

Hon skickade även en akutremiss till hudmottagningen på sjukhuset i Kristianstad. Det är en bit att åka, men det är det värt, för tydligen ska de vara ruskigt duktiga.

Är dödligt trött. Imorgon ska jag till Ystad igen, psykolog och sjukgymnast står på schemat. Känner mig inte ett dugg motiverad till att åka dit faktiskt...

Det är VARMT!

Herrejösses, varför ska det bli så varmt på en gång? Vad sägs om lite lagom först? Men närå, det är ju onödigt...slår till på stort istället!

Idag har jag jagat hudläkare, blev jätteglad när jag läste att man inte behövde någon remiss dit! Slängde mig på telefonen, gjorde femhundratolv knappval och tio minuter senare fick jag höra "Någon ringer upp dig kl....". Va fan! Jag avskyr sånt!

Men de ringde upp och självklart skulle jag få hjälp, det lät ju illa det jag berättade, jag behövde ju akut hjälp. Puh. Skönt, äntligen ordentlig hjälp. I nästa sekund säger sköterskan att hon skickar hem en egenremiss till mig så kan jag fylla i och skicka in. Hm...va? Så ska det väl inte vara, enligt hemsidan? Jo men det fick jag ju förstå, att om man inte fick remiss skickad från annan läkare så var man ju tvungen att fixa en själv. Sen sa hon återigen att jag skulle bara skicka tillbaka den så skulle jag få tid....om några veckor.

Då bröt jag ihop och ringde till vårdcentralen. De blev inte glada och jag har fått tid dit i eftermiddag, till en annan läkare än den jag var hos sist. Hoppas jag kan få hjälp. Annars får jag åka till Malmö, hittat en privat där, men det är ju en bit. Kan jag få hjälp närmare jublar jag rätt ordentligt...

Nä, nu ska jag äta upp mina majskolvar (finns det något godare?) och sen ut och sola tassarna. Det lär nog bli en uppdatering här senare...hej hopp.

Hjälp mina fötter!

Tja, jag måste ju utnyttja er läsare på något sätt..... :)

Någon som känner till någon bra hudläkare i Skåne? Det är typ...akut. Lutar mot att jag får söka privat, för jag hinner inte med några köer eller längre väntetider...eftersom det är just, akut. Jag trodde skovet var på väg tillbaka, men nu har det fullkomligt exploderat istället. Och jag står faktiskt inte ut längre. Det ska rätt mycket till, för jag har extremt hög smärttröskel!

Inte bra...

Jag har gått omkring i nån märklig dimma de sista dagarna, ska jag vara ärlig mår jag inget vidare. Men det går över...denna gången också. Så här har större delen av mitt liv varit, måendet varierar rejält och den ena dagen är inte den andra lik. Svart eller vitt...ibland lyckas jag dock hitta en gråskala på det hela och det är ju ganska positivt trots allt. Jag har tyvärr inte lyckas komma underfund med hur jag får till denna gråskala, för det är ju faktiskt jag själv som skapar det. Ännu en sak jag ska träna på?

Men det får jag göra imorgon...blir nog några rader om det här imorgon igen.

Vad gjorde ni igår? Mina planer blev det inget av, så jag fick sitta hemma med världens finaste katt istället. Mat? Rester från pajen dagen innan. Kände mig inte speciellt motiverad till att göra något annat...

Fötterna mår mycket bättre. Nu kan jag gå ännu bättre, så snart kan jag bege mig ut som vanligt igen. Skönt, ni med hela fötter vet inte hur bra ni har det. Lördag idag. Inget speciellt med det, det är lika händelserikt som vanligt...

Boendestöd på Måndag. Det ser jag fram emot...

Livet bråkar med mig

Vilken ruttig vecka det har varit hitentills.

Det var ju det där med att lära känna sina känslor. Jag var på god väg där ett tag, jag trodde i alla fall att jag hade kommit någonstans på vägen. Det kanske jag hade, men.... Jag har fallit tillbaka i gamla mönster, de sista dagarna har varenda känsla varit ångestladdat. Vansinnigt frustrerande.

Fan. Fattar ni hur svårt det är? Att i snart 30 år ha haft en känsla - som inte ens är en riktig känsla? Nu ska det programeras om, till riktiga känslor. Jag kommer att bli sinnessjuk innan jag har fått rätt på det här, det är otroligt svårt och jobbigt. Antar att jag inte gör det lättare för mig själv, eftersom jag gillar att analysera sönder det mesta...
När jag väl kommit fram till något som låter bra, får ner det i skrift och läser igen så....inser jag att jag är helt fel ute. Men det lät ju logiskt i mitt huvud! Varför kan det då inte vara logiskt i skrift? Jag är dessvärre så som människa, jag vill ha allt svart på vitt. Jag är extremt dålig på att prata, det blir mest soppa av alltihop. Därför skriver jag, för då blir det i alla fall lite bättre. Men det blir ju ändå inte bra! Gah!

Många tror nog att mitt IQ är likvärdigt en fryst fiskpinne. Hrmpf. Trodde ni va? Det var det där med svart på vitt...jajamen, jag har faktiskt även det på papper. Visst, jag är inte smartast i Skåne direkt men speciellt illa är det verkligen inte. Det som drog ner slutresultatet var bland annat det här med ord...det verbala...där är jag riktigt riktigt usel. Ja faktiskt, usel. Det finns liksom en anledning till varför jag skriver istället för pratar..

Just nu, precis nu, vågar jag erkänna att jag är sjukligt avundsjuk på alla er "vanliga" människor. Fan, ni fattar inte hur bra ni har det. Snälla någon ge mig ett liv (rea någonstans?), där det inte står idiot tatuerat i pannan.

Njäe, ni har nog rätt, jag är inte så positiv idag.

Dessutom är jag sjukt sugen på hamburgare, det har jag inte ätit på månader. Detta rör till det lite i mitt huvud. Det liksom,fastnar och så kan jag inte tänka på något annat. Irriterande? Mjo, det kan man nog säga.

Ångest och Sömnlös natt

Jag vaknade vid ett i natt....knappt tre timmars sömn. Jag är rätt förstöd...därav brist på bloggande, jag har inte orkat helt enkelt.

Boendestöd idag, vi lagade mat...alltid trevligt. Men jag har ångest, en sjujäkla ångest som vägrar släppa. Mått apa av det sen i natt...

En riktig tråkdag

Det regnar ute...så jag kan inte ens gå ut med Zizzo i koppel så jag kan sola mina trasiga tassar. Jag fick sluta med antibiotikan igår, men jag tror minsann att det har vänt ändå, det ser bättre ut i alla fall. Så jag fortsätter misssbruka väteperoxid helt enkelt ;). Jag har glömt ringa läkaren idag så jag får ta det imorgon istället *skriver upp på listan*.

Snart Midsommar. Dubbla tankar och känslor kring det... Eventuellt åker jag iväg till en vän och pratar bort några timmar, annars stannar jag hemma (eh, ja, vad annars?). Då kan jag få hem min andra soffa också, eller en annan soffa och två fåtöljer...mm...jag vet inte riktigt vad det är som händer? Men av någon märklig anledning slänger folk soffor efter mig just nu.

Btw, Zynga har nytt spel på Facebook...Frontierville. Gah. Jätteroligt när man kommit upp några level, men fy stan vad stressande det är! Så, varför spelar jag? Bra fråga. Lite självdestruktiv kanske?

Usch, idag tänker jag för mycket...

Vikariera som flugsvamp?

Jag åkte på städnojja, så jag springer (eller inte..) mellan lägenheten och tvättstugan. Barfota, ont som jag vet inte vad i foten. Den vänstra är bättre, men den högra ser inte klok ut. Jag är inne på andra dagen med antibiotika och när jag skulle byta om upptäckte jag att jag nog inte tål medicinen........ Nässelutslag, ser lite roligt ut faktiskt. Så det blir samtal till läkaren imorgon för ny medicin, för uppenbarligen var denna inte speciellt lämplig. Surt som fan!

Gårdagen, bröllop! Jag som inte skulle titta speciellt mycket satt som klistrad framför tv´n hela dagen tills jag somnade vid 21-tiden...hoppsan. Så kan det bli...

Mina nyinköpta blommor är fulla med flugor. Jippi? Så nu måste jag plantera om alla, och se om det hjälper. Känns rätt surt, men inte mycket att göra åt det. Jag kan ju passa på och plantera om Alla mina blommor - som jag sagt ganska länge att jag borde göra. Jag flyttade hit i December, det var då jag sa det första gången. Nej nej, kom nu inte och påstå att jag är segare än sirap ibland! ;) *host*

Otrevliga tanter är det värsta jag vet!

Jag ska inte dra alla över samma kant, men ibland blir jag så jäkla irriterad.

Jag blev toksugen på jordgubbar och cyklade ner till affären. Det var fler än jag som hade samma tanke och kön var lång, i mina ögon lite väl lång. Hm, där framme stod det en tant med sin liter jordgubbar i en påse och stod och tog en massa extra från de andra som stod på bordet?! Tjejen, 15-16-årsåldern typ, såg helt förtvivlad ut. Fullt förståeligt!

Naturligtvis står alla bara och tittar, ingen gör eller säger något.
Well, jag är ju dessvärre inte den som håller tyst, så jag gick fram till tanten och frågade faktiskt vad hon höll på med? Jo, jag fick ju förstå att hon ville ha så mycket jordgubbar som möjligt eftersom de var så dyra. Jag sneglade lite mot tjejen som stod där och hon såg ännu mer förtvivlad ut...ok, dags för mig att rycka in.
Lugnt och sakligt försökte jag förklara för tanten att vi faktiskt var fler som ville handla, dessutom HAR hon sin liter - ska hon ha mer får hon faktiskt betala som alla andra. Nej, det skulle hon inte... Då sa jag till henne att jag tyckte att om hon skulle bete sig så kunde hon ju alltid gå till en annan affär för att få sina jordgubbar.

Så hon gick.

Och jag fick 5:- i rabatt på mina jordgubbar och världens leende från tjejen som sålde :).

Kö, alldeles för lång kö..

Äntligen kom jag iväg till Apoteket, fick pengar idag och skulle hämta ut antibiotikan till mina infekterade tassar. Strax innan jag kom fram träffade jag på min gamla granne i Brösarp! Jättekul att träffa henne och skvallra lite om nya och gamla grannar ;). Lite roligt...när vi stod och pratade så landade någonting på marken precis mellan oss. Var sjutton kom det ifrån? Jag insåg ganska fort att det var en bit korv...! Vi stod vid torget och där säljer de just såna. Vi tittade upp och jodå - där satt det en olycklig fågel. Så vi flyttade oss lite så den vågade ner för att plocka upp sin matbit igen :D.

Grannen sa till mig att det var kö på Apoteket. Men det som någon annan tycker är lång kö behöver inte vara det för någon annan så det reflekterade jag inte över. Tills jag kom in. Tog en lapp och tadaa - 48 stycken före mig!! Hade det inte varit för att jag verkligen behövde medicinen hade jag vänt direkt....men nu fick jag sitta där i 1 timme och 40 minuter. I slutet gick det lite fortare, för det var några som gett upp (fullt förståeligt.......).

Sen var det dags för skor, fick ju order av läkaren om det. Jag hittade inte ett enda par som skulle kunna funka....skit också! Så jag går barfota istället. Surt.

Just ja, jag köpte det överlägset bästa anti-infektions-medlet som finns! Jag tänkte behandla detta både på in- och utsidan nämligen, då läker det ännu fortare. Väteperoxid, så jäkla bra! Det är perfekt till sår på djur också, så naturligtvis har jag det även i stallapoteket ;).

Sommar!

Jösses vilket fint väder det har varit idag! Det var Riktigt varmt ute och det var perfekt för mina fötter som har beordrats att vistas i solen. 24 grader i skuggan, det blir rätt varmt i solen....och med tanke på att jag vaknade med feber - och har än - så var det inte superkul direkt.

Med andra ord har jag inte gjort ett skit idag............

Tog på Zizzo selen för han behövde faktiskt också luft. Då kunde jag dessutom öppna alla dörrar och fönster för att vädra ut ordentligt. Zizzo var jättemodig *wow* och gick ut på gräset direkt :). Han satte igång med att äta gräs, klippt gräs lapade han i sig....inte helt normalt. När han gick loss på en maskros tyckte jag att det räckte - risken fanns att han skulle förvandlas till något annat djur. Typ kanin eller häst.

BS kom vid fyratiden och jag lagade mat...

Imorgon Fredag - äntligen pengar!

Förresten. Tadaaaa.......
Gissa vem som har tvättstugan kl 6 imorgon bitti?

Idag är jag ynklig :(

Usch och fy, idag fick jag ta mig i kragen och ringa läkare.

Det var som jag trodde, fast lite värre. Jag har en dunderinfektion som ligger Djupt, och som jag misstänkte blev det antibiotika. 10 dagar och en medicin jag aldrig provat innan, det ska bli intressant och se hur jag reagerar på det =/. Av de jag provat hitentills (dvs många!) har jag bara fixat en av dessa utan att bli toksjuk i hela kroppen, men den var alldeles för snäll och skulle inte ta bort detta. Nähäpp, jag får väl prova...
Dessutom ska jag sola fötterna, men det får jag inte göra egentligen samtidigt som jag äter medicinen. Genast blev det lite komplicerat :). Jag får inte ha fötterna i stängda skor på minst 10 dagar och alla jag har här hemma ratade hon fullständigt, så nu måste jag shoppa loss på skor också. Suck.

Hon skrev ut nya cortisonsalvor. Jag berättade att de inte hjälpte så mycket längre, men hon trodde att det var för att jag nog gått med den här infektionen länge. Så jag ska fortsätta med dessa ett tag till, får vi bara bukt på infektionen så kanske allt blir som vanligt igen och de hjälper. Hoppas! Annars får hon remittera mig till hudläkare, för hon har inte licens för att skriva ut starkare salvor än dessa.
Blärk.

Det som är mest irriterande är nog det faktum att jag har 8 kronor på kontot och kan inte hämta ut min medicin. Surt som fan! Men det är snart fredag, jag kan väl stå ut några dagar till...ekonomiskt sett blir det ingen rolig dag...

?

Någonting känns konstigt, men riktigt vad det är som inte stämmer, det vet jag inte. En väldigt obehaglig oro, riktigt vidrig.

Jag har mist en vän. Någon som jag bryr mig väldigt mycket om. Väldigt väldigt mycket. Jag frågade rätt ut, vad har jag gjort för fel? Varför denna tystnad? Jag fick ett svar, vilket jag godtog. Men nu inser jag att det bara var rena bortförklaringar och inget annat.
Jag ser ju att alla andra "duger".

Ska jag vara ärlig så är jag fruktansvärt besviken på mina vänner (?). En tystnad sen drygt en vecka tillbaka. Inte ett ord. Ingen kommentar om allt som hänt. Ingenting. Hur det känns? För jävligt... Jag vet inte om jag ska tolka denna tystnad positiv eller negativ?
Jag måste säga att det känns lite ruttet, jag har fått så fruktansvärt mycket positiv från alla andra. Men resten är bara tysta...

Förresten.Varför duger jag att ringa till när man behöver hjälp? Men inte annars? Jag ställer naturligtvis alltid upp om jag kan, men det hade varit trevligt och känna att man blir uppskattad också. Ett vanligt Hej hur mår du?, utan några baktankar utan bara ren och fin vänskap.

Ändrade planer

Morgondagens händelser är inställda :(.
Dvs ingen ridning och ingen psykolog.

Jag tvingas prioritera läkare, för idag är fötterna riktigt åt h*ete. Jag fick ringa ML och fråga om hon skulle kunna hjälpa mig med och handla det akuta (euhm, typ cigg?) när boendestödet varit här. Hon är guld och vips stod hon utanför dörren :). På med foppatofflor och försöka gå. Aj...men det gick hyfsat eftersom jag inte behövde gå så mycket.
Inte nog med det, får jag en läkartid imorgon på förmiddagen så kör hon mig dit! På eftermiddagen rycker min kontaktperson in som chaufför om det blir då istället.

Underbara människor!

Sen var det dags för nästa samtal.
Fan vad sur jag är! Vansinnig. Har man ett visst yrke får man liksom anpassa sig lite, och inte bete sig hur grisigt som helst. Nej, jag är lite upprörd...........

Hoppas tiden går fort...

...för på onsdag ska jag skutta runt i skogen på islandshäst igen! Det ser jag verkligen fram emot, det var riktigt trevligt sist. Hoppas bara vädret är på vår sida....men man får ju klä sig därefter. Sen är hästmänniskor som de är, lite lätt rubbade ;).

Vi går ut när det är 25 minus och släpar på tunga hinkar för att hästarna ska ha vatten i hagen två gånger om dagen (en häst dricker ca 60-80 liter per dygn). En meter snö är ingenting utan tvärtom, det ger istället enormt bra träning och motion! Det sistnämnda beror på situationen; hästen plumsar snö och bygger snygga muskler, eller så är det hästägaren som får motion eftersom h*n ramlat av hästen för att den bockade av glädje på grund av...ja, snön. Översvämningar är inget kul, alls. Jag upplevde det några veckor när jag bodde på annan ort och hade eget stall. Hästarna kom inte ut på fem dagar, jag såg inte staketstolparna...jag hade 3 km dit - när det var som värst och pappa körde mig så fick vi köra en omväg på 3 MIL för att komma dit. Men vad gör man inte för dessa djur?
40 graders feber brukar inte vara någon anledning till att låta bli stallet...

Vi är faktiskt rätt korkade.
Egentligen får jag inte ens sitta på en häst...hoppsan, som det kan gå. Men jag lovade neurologen att bara hålla på med dressyr i fortsättningen och ha låånga stigläder. Alltid något!

På grund av denna dumhet (dvs ta det lugnt ibland?) har jag förstört min rygg, det är kört och man kan inte göra någonting åt det.
Jag hade haft influensa, men skulle ut i skogen och ha en trevlig eftermiddag med hästen. Om den blev så jäkla trevlig vet jag inte, för jag vaknade när jag var på väg in i ambulansen. När vi kom fram till sjukhuset skrattade jag så jag grät och alla tyckte jag var konstigt...tills de såg min journal och insåg att jag var en återkommande patient med hästrelaterade skador. Jag var inte ledsen trots att jag hade ont överallt, jag tänkte bara fan också inte igen!

Det gick inte så bra, vilket i september -03 slutade i en operation med 50% chans att bli bra. Med tanke på vilken tur jag har i vanliga fall, gissa hur det gick? ;) Det var ingen rolig operation, där de var inne och fixade i axelleden och även tog bort en del nyckelben.
Jag hade stallförbud en månad pga infektionsrisk i leden.

Vad jag gjorde fem dagar senare?

*host*

Jag hade vid det tillfället en häst som hade en skada som faktiskt krävde att hon rörde sig ordentligt varje dag för att inte bli sämre (för er hästkunniga, det var spatt). Jag behövde hjälp med att sadla, tränsa och komma upp. Det är rätt svårt med en arm nämligen...

Detta är bara ett av måååånga tillfällen...

Vi är som sagt lite annorlunda, vi trotsar väder och vind.
Men om det är speciellt sunt alla gånger, det kan man ju fundera på.

Men vi gör detta för att vi älskar dessa djur.

Med tanke på snö. Jag och Lina bodde ihop ett tag, på en gård utanför Sjöbo, och vi har rätt speciella minnen från det vinterland som det var då. Jag måste bara skriva om det, skrattkramp utlovas. Inte så lite heller haha.

Trevlig natt jag hade...

Förskonad från dörrknackningar, då borde vem som helst kunna sova :).
Men inte jag.

Jag vaknade av att det kliade rejält på benet, jag kliade tillbaka och insåg att det inte alls det kliade. Det var någonting som kröp. Gissa hur fort jag vaknade? Det gallskriket jag la av måste ha väckt halva Tomelilla. Flög upp och bort med täcket - jodå, där kröp det en sån där liten äcklig sak med 8 ben. Fort kröp den också!
Men den dog. Oj oj vad platt den blev, när jag äntligen fick tag på den på golvet under sängen. Bara det är ju en syn som få vill se, jag är ungefär lika smidig som en fryst fiskpinne.

Jag sneglar fortfarande och morrar på sängen varje gång jag går förbi, vete tusan om jag vågar sova där i natt. Jag kan inte ens skicka Zizzo på en spindel, han är som många vet den sämsta jägaren någonsin... Jag har haft honom i 2,5 år och han har lyckats fånga en fluga. Heja katten liksom ;).

Resten av natten (dvs när jag kunde andas normalt och hade rökt tillräckligt så det täcker resten av veckans ranson) tillbringade jag i soffan, med mästerjägarkatten....det kändes ju, eh, tryggt?

Soffan, min bästa vän!

Idag känns det i alla fall så. Rör mig inte många steg, min psoriasis har blossat upp riktigt ordentligt på fötterna och jag kan meddela att det gör vansinnigt ont :(.
Jag avskyr verkligen att gå barfota, men jag har inte så mycket att välja på för sätter jag på ett par strumpor är det kört direkt. Jag var dock tvungen att handla idag, gissa hur roligt det blev...?

I övrigt har det mest varit cirkus här hemma.
Först och främst mådde min katt lite dåligt. En långhårig katt som inte är ok i magen kan ställa till lite bekymmer. Jag lyckades dock tvångstvätta honom till slut, men hur badrummet såg ut efteråt vill ni inte veta. Inte hur jag såg ut heller, om jag ska vara ärlig ;).Kattklor är vassa...

Sen fick jag besök av en skata. Nejdå, jag lovar, den hade inte två ben - den hade två vingar. Grannen hade visst matat fåglarna utanför och en av dessa hade tydligen fått för sig att inne hos mig kanske man kan få mer käk. Luuuurad pippifågel om h*n trodde det! Det lilla fönstret jag hade öppet är inte bredare än ca 25 cm...

Zizzo tyckte det var döhäftigt med en fågel inomhus..............
Undrar om han hade tyckt samma sak om det var han som hade tvingats städa?

Varför bloggar jag?

Jag fick den frågan för några dagar sen, har funderat och har samma svar nu som jag hade då. Jag gör det för min egen skull, att det sen finns andra som läser är bara ett plus i kanten.

Detta är inte min första blogg, jag har bloggat i många år men har känt mig lite osäker och har försökt vara anonym. Ja det var ju tanken med denna bloggen också, men det gick käpprätt åt helvete med det kan man ju säga ;). Men det är ganska lugnt ändå, för på ett sätt känns det ganska bekvämt att det är fler än de få som innan vetat om att det är just jag som har skrivit här. Jag menar, vad har jag egentligen att skämmas för? Jag är ju den jag är.

Vad vet jag, det kanske visar sig framöver, att detta har skett kanske är något av det bästa som skulle kunna hända just nu?Vad jag menar är att det kanske blir så att jag blir ännu mer öppen IRL och då får en ännu bättre vardag?

När jag tänker efter så är det alternativet ganska spännande...

Jag kan förresten vända på det och fråga tillbaka.
Varför läser Ni min blogg?

Nu börjar det...

...fotboll fotboll, varenda dag!

Jag är ju med och tippar resultat, vi är 34 stycken och de andra är garanterat sjukt mycket bättre på det här än mig. MEN! Ha, lycklig jag. Jag fick idag ett mail om hur det hela går till och läser med stoooora ögon att den som kommer sist får tillbaka insatsen. Hur bra är inte det? Då förlorar jag ju ingenting ;).

Besviken

Igår hade jag en tung kväll, men mycket tankar som virvlade omkring och helt omöjligt att sätta ord på. Just det ämnet som det handlade om brukar få mig arg, helt rabiat vansinnig. Men inte denna gången, för jag blev bara ledsen. Väldigt ledsen...

Att vara glad för andras skull, jag inbillar mig att de flesta kan vara det, det är väl så livet är? Man gläds med andra, men man kan även gråta med andra. Men återigen blev jag besviken. I grund och botten vet jag inte vad det handlar om, eller hur man resonerar. Jag fick en solglimt, men uppenbarligen passar det inte vissa. Det som gör mig ledsen, är att det är människor som jag verkligen trodde på, hoppades på, som inte bryr sig ett skit.

Jag fick något positivt. Aj aj aj! Så får det minsann inte vara!
För jag är ju den sjuka (!), aggressiva (nja) och urbotade korkade människan. Som inte kan något. Som inte kan jobba. Som aldrig får må dåligt, för nog fan finns det alltid någon annan som mår sämre. Till det sistnämnda; ja det finns det alltid, något annat har jag aldrig påstått. MEN man kan faktiskt må dåligt på olika sätt. Det är liksom så det funkar i världen, eller är jag dum i huvudet som inte förstår bättre? kanske den naiva sidan av mig som tagit överhand, vad vet jag...


För en gångs skull har JAG gjort något BRA!
Fast tydligen var det inte så. enligt visa.

Ordet avundsjuka, det borde inte få finnas. Det missbrukas, och är dessutom många gånger farligt.

Häst misshandlad till döds

"En häst hittades på onsdagen ihjälslagen på norra Jylland i Danmark.
Hästen hade ett stort antal skador. Bland annat hade den fått ett flertal stick i halsen, under käken och i ena örat. Ett bakben var brutet och kraniet krossat, vilka av skadorna som ledde till att hästen dog återstår att utreda skriver ATL. Gärningsmannen är okänd."

Källa; Tidningen Ridsport


Vad i helvete är det för fel på folk??????????????
:'(

Ni är inte bortglömda!

Jag ber verkligen om ursäkt till alla er som hör av er till mig på ett eller annat sätt. Jag har inte hunnit svara hälften av er, orken och tiden räcker inte till helt enkelt. Men som rubriken säger, ni är inte bortglömda! Lovar!

Det har varit fullt upp sen i Måndags, när jag öppnade mitt liv för svenska folket. Jag ångrar det inte, det har blivit så mycket positiv respons så man knappt tror det är sant. Igår kväll slutade det ringa...det var jag rätt så lättad över. Idag har det varit rätt så lugnt, förutom ett par mail Till.

Jag har förstått att det är fler än jag som råkat illa ut på det sättet som artikeln handlade om, vilket jag är oerhört ledsen över. Jag har varit irriterad, sur, arg och ledsen över hur jag blev bemött - men jag är väldigt glad över hur stark jag är som människa trots allt. Alla andra mår inte så "bra" som jag, så jag gråter inombords när jag vet att det finns andra som tagit värre på det här än vad jag gjort...

Fobier, vad onödiga de är!

Jag har inte fobi för spindlar längre, jag har jobbat bra på det och numera blir jag bara rädd. En stor skillnad! Många säger att de har fobi för både det ena och det andra, men jag tror inte att folk inser vad en fobi faktiskt ÄR.
En fobi är när man är så rädd att man undviker "problemet" så pass mycket att vardagen blir drabbad. Annars är man bara rädd, punkt slut. Att höra alla säga att de har en fobi är lika irriterande som att folk säger att de är deppiga. Det är rätt stor skillnad på att vara deppig och deprimerad....

Men åter till fobier. Jag har en sån. Jag är emetofob, dvs jag har spyfobi. Jag har dessutom en ganska extrem bacillskräck, vilket innebär att jag tvättar händerna så jäkla ofta så det absolut inte är nyttigt. Handsprit är också en kär vän :).

Gissa hur trevligt jag mår under vintrarna, när det surrar omkring magsjukor? Jag har inte varit sjuk på över 10 år, mer än så vill jag inte skriva för då åker jag säker på skiten bara för det. Vilket jag inte riktigt känner för :S.

Jag har haft lite problem idag - snällt uttryckt. Min katt mådde lite dåligt i förmiddags, sen började han spy...jag pratade i telefon samtidigt och två av mina vänner har numera hört mig smått panikslagen. Vilken pärs! Jösses! Men stolt är jag, 8 spyor har jag klarat av...och nu har det varit kräkfritt i över fem timmar. Duktig katt :).

Undrar vad sjutton han har stoppat i sig....?

Dags att tippa resultat!

I morse fick jag mail av min pappa, om jag ville vara med och försöka vinna några kronor? Nu lär jag ju i och för sig inte göra det, men det är en rolig grej. Men att försöka tippa alla matchers resultat i förväg, det är inte lätt kan jag lova! Jag får gå på känsla, för Fotboll är jag inte lika insatt i som när det gäller Hockeyn...

Förra året gjorde vi samma när det gällde Hockeyn, men det är synd och säga att det gick speciellt bra för mig och pappa...vi var rätt usla om jag ska vara ärlig. Haha :). Jag klättrade lite i ordningen, men minns jag inte helt tokigt låg jag sist rätt länge, men det försöker jag förtränga.

Har jag tur?

Jag vet inte vad det är som händer, eller varför allt faller på plats helt plötsligt. Detta året har inneburit mycket och stora förändringar i mitt liv, även om det har varit fruktansvärt jobbigt och ovanligt många tårar har visat sig. Det är bara Juni...undrar hur året slutar?

Den största skillnaden har nog varit att jag faktiskt har börjat lära känna mig själv. Jag har inte haft så mycket att välja på och vilken märklig känsla det är...ni kan inte ens föreställa er.

Idag har jag varit hos handläggaren på Försäkringskassan, ett bra besök och jag är så tacksam över allt hon gör och hjälper mig med. Fylla i blanketter är inte min starka sida direkt...eller jag blir rättare sagt aldrig klar med det om jag ska göra det själv - så vi gjorde det ihop idag. Lite kul faktiskt, något som kan ta flera veckor för mig, tar knappt 10 minuter när jag får hjälp. Jag kan göra mer än och skratta åt mig själv, ibland är jag bra trög ;).

När jag cyklade hem därifrån började jag tänka, hur hade jag det för ett år sen? Hur såg mitt liv ut? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Jag hann dock inte tänka så mycket, eftersom det tar 5 minuter för mig den vägen, när det som idag ösregnar så tog det nog inte mer än 3 minuter. En sån snabbresumé känner jag inte riktigt gör någon större nytta, så jag fick fortsätta tänka när jag kom hem. Och här sitter jag, i soffan med fina Zizzo bredvid mig i soffan, en kopp kaffe (ja, jag dricker för mycket av den varan!) och försöker få ner några ord. Än så länge verkar det i alla fall lovande!

Men åter till frågan. Ett år. Tiden har gått så jäkla fort - jag hinner inte med! Ogillar det skarpt om jag ska vara ärlig och jag hoppas sommaren går sakta så jag slipper tänka på min stundande 30-årsdag. Jag fyller liksom tant. Grymt ångestladdat! Jag lyckas alltid komma in på det vad det än gäller, så det blev nog lite ot där ett tag...men men.

Ett år sen. Då bodde jag i Brösarp, samma kommun som jag bor i nu - men 2 mil härifrån. Vackert ställe, men om man är lite folkskygg som jag är det ingen höjdare att vistas där på sommaren, ni vill inte veta hur mycket turister som letar sig dit. Sanslöst!

Hur jag mådde...ska jag vara ärlig så har jag inte så bra koll på det, jag minns inte så mycket. Det enda jag vet är att jag inte mådde bra. Jag var mitt uppe i utredningen gällande om jag hade Asperger eller inte, som dessutom gjordes på annan ort och jag reste med andra ord en hel del (2 timmar enkel resa närmare bestämt). Inte mig emot, med tanke på hur bra jag trivdes med både läkare och psykolog. Jag sov dåligt, jag nattvandrade och hittade på de mest skumma sakerna på nätterna. Anledningen till detta var mina mediciner, jag åt stora mängder och jag var fast i ett beroende. Detta gjorde att jag var helt borta på dagarna, mer eller mindre. Detta var första gången jag kallades missbrukare...men ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte så mycket - även om många nu trodde det (även jag...men nu ser jag mönstret och förstår bättre). Mina tankegångar var mest håll käften, låt mig vara och rör mina mediciner och jag dödar dig. Friskt, verkligen, eller hur? Det blev dock slut på detta och numera är jag fri, jag äter inget som är beroendeframkallande och jag inser nu i efterhand hur dåligt jag mådde på grund av detta, trots att jag trodde att detta faktiskt hjälpte mig. Jag mådde ju djävulskt bra för stunden i alla fall... Nu har jag varit utan mediciner helt och hållet av det slaget sen slutet av förre året - det känns helt underbart! Även om jag fortfarande får världens sug då och då så är det hanterbart.

Annars försökte jag leva livet som vanligt....som inte var ett bra liv. Det gick utför rätt rejält vilket resulterade i en sjukt jobbig höst. Men det fanns människor som trodde på mig, som fortfarande tror på mig och gud vad tacksam jag är för det. Jag kom upp igen, även om det tog lite tid.

För ett år sen kom vändningen kan man nog säga. Det gick käpprätt åt helvete för att sen vända...till den punkten jag befinner mig på nu. Jag har kommit på att det är ganska roligt att leva. För första gången är jag nyfiken på vad morgondagen kommer att erbjuda, även om det bara kan vara en så enkel sak som att metrologen säger att det ska bli sol. Det kanske låter hur fjantigt som helst, men det bryr jag mig inte om, huvudsaken är ju faktiskt att jag tycker det är spännande.
I December flyttade jag till lägenheten jag har nu. Jag trivs fortfarande, 7 månader, det är bra jobbat när det gäller mig. Till mångas fasa har jag flyttat en hel del tidigare, 4 gånger på 2 år närmare bestämt... Här tänker jag dock stanna (och min flytthjälp jublar över det). Jag vill rota mig ordentligt, börja leva...och det tror jag att jag kan här. Det känns skönt att äntligen kunna skriva det, jag vågar äntligen bygga upp mitt liv. För ett år sen kunde jag inte ens tänka i de banorna. Jag gjorde saker på ren rutin utan att lägga en tanke på det, fy vad jag måste ha varit uttråkad när jag tänker efter.

Nu lever jag, äntligen. Jag har helt fantastiska människor omkring mig. Jag har verkligen försökt, men vad dessa betyder för mig kan inte beskrivas i skrift. Inte ett enda ord. De känslorna måste upplevas helt enkelt. Jag har en vardag, på ett sätt som jag aldrig haft tidigare.

Jag kan bara säga tack för att ni följer med på resan, som faktiskt är ganska häftig :).

Dags att gråta en skvätt, det känns som om det är läge för det nu.

Märkligt...

För några dagar sen upptäckte jag att det stod en kundvagn på mitt bostadsområde, sen har det flyttats runt lite.Jag har inte tänkt så mycket på det, jag menar, vad ska jag göra åt det?!

Tills för en liten stund sen hade jag i alla fall dessa tankarna.

Jag skulle gå ut med soporna och sprang rätt in i vagnen. Den stod utanför min och grannes dörr. BS har varit här för en stund sen, när hon gick la jag märke till att den stod på gräset. Men men...

Eh, va? Vad i hela fridens namn gör den där?

Jag är inte farlig idag heller...

;)

Det sista dygnet har varit otroligt omtumlande, jag är helt slut, men väldigt glad. Det känns som om jag har gjort någonting bra, väldigt bra dessutom, det märks tydligt på alla människor jag pratar med och hör av på alla sätt. Lite förståelse, ja det har det nog blivit. Skönt!

Mitt hem ser ut som en krigszon. Jag skulle ha städat igår, men de planerna gick inte riktigt som planerat och anledningen är nog inte så svår att lista ut... Jag har ett stort behov av rutiner, vilket innebär att jag har ett schema för varje dag och vad jag ska göra, annars funkar det inte. Men denna veckan får jag helt enkelt skifta dag på Måndag och Tisdag ;). I huvudet har jag bestämt mig för det, men om jag nu lyckas ta itu med det - det är en helt annan fråga. Det är snurrigt värre här idag! Jag har försökt vakna i flera timmar idag, men det går inte så bra på den fronten, trots hutlösa mängder kaffe.

Innan jag gör någonting så är det klidags för katten, min fina fina Zizzo landade precis i knät. Jag har hällt upp en ny kopp kaffe och...tja, han får väl som han vill. Jag är lite svag för mina djur, jag gör alltid som dessa vill, på gott och ont. Det finns inget bättre än djur, det är en kravlös kärlek som man bara inte kan motstå.

De bryr sig inte om hur jag är, hur jag beter mig eller har några förväntningar på mig.
De accepterar mig för den jag är helt enkelt.
Varför ska det vara så komplicerat när det kommer till andra människor?

Tack tack Tack!

Jag är rörd, riktigt rörd.
Inte kunde jag ana att det skulle bli så här - vilken respons! TACK!

Jag lovar att svara er alla, ska sätta mig med det imorgon, för just nu är huvudet alldeles för trött för att få ner några bra ord i skrift. Telefonen ringde första gången halv elva, sen har jag nog tusan suttit telefon större delen av dagen...

Tack för era kommentarer här, meddelande på Facebook och mail, det värmer - verkligen!
Glöm inte läsa vad Läkaren och Forskaren skriver!

Imorgon är det BS igen (för er nya läsare, Boendestöd) och jag har som vanligt ingen koll på vad jag ska laga för mat. Jag har alltid tänkt ut något, men sen ångrar jag mig. Hur dumt som helst. Måste gå att frysa in... Några tips? :)

Just ja, jag var ju hos sjukgymnasten idag. Trevligt värre! BK är väldigt roligt att utöva, så för andra gången skriver jag nu att alla borde prova ;). Att jag sen höll på och drunkna i regnet när jag skulle hem är en annan sak, smådetaljer man får räkna med. Fast fuktskadorna blev rätt omfattande...

En gång var jag anonym här...

....det var då det!

http://www.dn.se/insidan/man-blir-ledsen-och-man-blir-radd-1.1117499

I en vecka har jag suttit på nålar, humöret har skiftat värre än vanligt. Hur skulle detta tas emot av andra? Jag har pratat lite lågt med vänner om det här, de flesta har varit positiva, men sen har det naturligtvis funnits de som tycker att jag är en riktig idiot som gick med på det här. Ja, men då får väl folk tycka det då.
Malin Nordgren på Dagens Nyheter kontaktade mig och jag tvekade inte en sekund på att ställa upp när hon frågade mig, eftersom jag tycker det är en viktig sak. Jag har fått ta emot rätt mycket skit för att jag både väljer att vara med på bild och uppge mitt namn...återigen, ja då får väl folk tycka det. Jag står för vad säger, skriver och gör.

En viktig sak i det här - jag pratar inte bara för mig själv! Utan även om andra, för det är garanterat fler än jag som har blivit påhoppad gällande det här - både nu och tidigare. Jag är inte ensam med andra ord, det tycker jag är viktigt att påpeka.

Bra jobbat katten!

Vaknade alldeles för tidigt, av att en viss katt sprang omkring som en galning i sängen. Jag tyckte att min lilla lurvboll skulle fortsätta sova, men varför skulle han lyda, det vore väl onödigt? När man kan terrorisera matte?
Kollade på klockan, halv fyra...lyckan var total. Eller inte alls. Bara att gå upp, för jag kan ju inte somna om ändå. Möts av en smärre katastrof. Blöt jord, blommor och kruvskärvor i en salig röra. Jippi? Förmodligen har en annan katt hoppat upp på fönsterbläcket, för det brukar få Zizzo rabiat vansinnig och då flyger allt som är i vägen.

Men men. Lamporna överlevde i alla fall.
Alltid något?

Ömsesidig respekt?

Jag har inte skrivit något direkt intressant i veckan, har funderat mycket men nu när jag analyserat sönder alltihop så kan jag lika gärna skriva om det. Dock har jag inte ändrat åsikt om det hela, blir irriterad bara jag tänker på det.

Jag är vuxen, jag bestämmer själv vad jag ska göra, säga, skriva och tänka. Vad jag tycker har ingen med och göra, ännu mindre ska man försöka idiotförlara mig för att jag råkar stå för vad jag säger och gör. Jag är den jag är, varför inte respektera det?

Tydligen är jag oansvarig, för att inte tala om hur dåligt jag kommer att må. Mycket möjligt att det blir så, det kan jag inte svara på nu, men om det nu blir så - då kan jag bara skylla mig själv för det. Med andra ord behöver ingen annan bekymra sig, det blir som det blir. Jag förstår inte hur man kan irritera sig så mycket över någonting när man inte ens är inblandad i det hela. Jag blir vansinnig! Eller vadå blir, jag är förbannad över dessa uttalande fortfarande. Åsikter får alla ha, det ska alla ha, men bara för det behöver man inte bli otrevlig. Vad vinner man på det?
Jag brukar försöka hålla igen för att inte bli alltför arg, men denna gången måste jag säga att jag hade väldigt svårt för det. Jag var inte otrevlig, men däremot fruktansvärt irriterad.

Nu menar jag inte att man inte ska kunna säga emot, dock bör man överväga Hur man säger saker och gärna låta den andra parten prata till punkt. Sist men inte minst bör man även respektera den andres åsikter. Eller är jag helt fel ute?

Så, allt känns bättre när man har fått gnälla lite.
Nu ska jag ringa min lillebror, han var på personalfest igår och har garanterat lite ont i hårrötterna idag. Med andra ord ska jag prata lite extra högt ;). Jag är garanterat världens snällaste storasyster...

Lördag - igen

Klockan är redan mycket och jag har gjort ingenting. Jo, en sak! Jag sov länge idag, gick inte upp förrän klockan 9 - underbart! Jag var väldigt trött ändå, somnade inte alls tidigt igår så skallen hängde inte riktigt med. Jag är inte trevlig på morgonen, upp fort, fixa kaffe och sen ut för att röka (stör mig och skyll dig själv...). Idag blev det lite annat, det tog inte lång tid innan jag la av veckans gallskrik.
Varför? Jo, jag insåg att jag hade trampat på en spindel. Ja precis, jag, som är livrädd för såna trampade på den. Hysterin kom med lite fördröjning, för jag insåg inte vad sjutton jag hade gjort förrän det gått några sekunder. Hur hemskt som helst! Allt som har mer än fyra ben är riktigt vidrigt. Det gick åt fler ciggaretter än vanligt till första muggen kaffe kan jag lova...

Har ångest som sjutton av och till, men det kan jag bara skylla mig själv för. Men, äh, det här blir nog bra! Varför nojja i förväg menar jag?


Just ja, dörrklockana är numera ur funktion! Nermonterad och ligger fint kvar på byrån i hallen. Nu ska jag bara lägga den på ett bra ställe så jag inte tappar bort den...men eftersom jag är lite seg med sånt så lär den nog ligga där ett tag. Blir så trött på mig själv! Hade jag varit smart skulle jag egentligen göra det nu direkt, istället för att tänka jag gör det när jag är klar, för då har jag garanterat glömt det. Igen.
Ungefär som med mina blommor. De överlevde två veckor i diskhon, när de flyttades därifrån häromdagen tvärdog de. Trist, jag hade ju äntligen kommit ihåg att köpa jord...

Jag vill ha en kamera! Saknar att kunna ta en massa bilder..

Sommar - då ska man sola

Har jag hört............... Dock är det inte det roligaste jag vet, inte blir det något vidare snyggt resultat heller. Faktum är att jag varje år har lite ångest över det (nåja, rätt mycket om jag ska vara ärlig). Jag har liksom förstört min hud, rätt rejält dessvärre. Brun blir jag, men snyggt är det inte...för jag har så fruktansvärt mycket ärr på stora delar av kroppen.
De som känner mig vet om det, men för många andra kan det nog verka märkligt. Tänkte på det idag när jag gick till affären, mycket folk ute och det är över 20 grader ute. Folk har med andra ord inte så mycket kläder på sig. Själv springer jag omkring i jeans och tröja som vanligt...

Jag gör nog samma snart. Kanske.
Får väl se...

Om ingen (dvs nya läsare och de som inte känner mig) har listat ut det ännu så har jag tidigare varit självdestruktiv, dvs gjort mig själv illa. Jag skäms inte vilket många tror, det har jag ingen anledning att göra - det är ju en del av mig. Problemet är att det är inte snyggt i kombination med att vara solbränd....om ni hänger med på vad jag menar? Det är lite fisknätsvarning på det hela, fast zebra kanske passar in bättre.
Ärr och sol hör inte ihop, de flesta vet att man ska undvika direkt solljus. För några år sen var det en sån där sjukt varm sommar och det gick bara inte att gå omkring i kläder, då var jag dessutom utomhus större delen av dagarna så jag kunde inte göra någonting åt det. Tyvärr fick jag då första gången problem med att ärren "svullnar" och får blåsor på sig. Det var värst förra sommaren, så när jag ändå var hos läkaren i annat ärende frågade jag om det här. Fick förklarat att det är för att såren varit djupa och gått igenom alla hudlagren, samt att blåsorna kommer för att huden är så pass tunn över ärren. Kalas, då behövde jag inte fundera mer på det! Men sen sa hon att jag skulle undvika direkt solljus...men det är ju som alla vet rätt omöjligt att undvika.

Hon frågade om jag var tatuerad och om jag hade märkt av några svullnader där? Jag har tatueringar men nope, har inte märkt något. Hon berättade att många har problem med det och att vissa delar av tatueringarna kan svullna...det är helt enkelt för att tatueraren har tatuerat för djupt.

Nervös, men förväntansfull!

Timmarna går inte tillräckligt fort idag.

Något som sällan händer har hänt idag. Sällan är nog fel ord förresten, det är värre än så - men jag har hamnat på bild idag. Jag som skyr kameror med mitt liv, om jag inte har en häst i närheten förstås, då försvinner tid och rum för mig. Dessa vackra djur!
Men nu var det ju ingen häst, utan det var jag. Uj uj.
Lite (ok, underdrift!) nervös var jag allt, sist jag hamnade på bild frivilligt var i en panikartikel i Expressen för två år sen. Det var lite lätt kaosartat, jag var 16 mil hemifrån, intervjuad på tele och strax innan jag åkte hemåt ringde mobilen; en fotograf som hälsade att han stod och väntade på mig på centralen i Malmö. allt det blev rätt hysteriskt kan jag lova...

Idag gick det mycket bättre ;). Kanontrevlig fotograf, som jag misstänker hittar hit.
Så jag säger...Hej och tack! :D

Med tanke på ämnet så hamnade jag på bild i vintras. I stallet. Det var grymt mycket snö, djävulskt halt och så jag med aspieklumpighet. Gissa hur bra det gick? Jag garvade som en tok, kan lova att Mona som höll i kameran också gjorde det ;). Bara för det ska jag lägga ut bilderna här lite senare. Skratt bjuder jag alltid på!

Youtube är bra ibland...

Jag vaknade två i natt, hur onödigt som helst. För det finns inte mycket på tv vid den tiden (som är vettigt att titta på i alla fall), till slut började Nyhetsmorgon på tv4. Tja, bättre än inget! Helt plötsligt började nån prata danska och jag tänkte inte mer på det utan jag fortsatte skörda Hallon (Farmville-besatt som jag är *skrattar*), men sen började människan sjunga...

Jag vet inte riktigt varför, men jag fastnade direkt.
Ett smakprov kommer här...
Leta och lyssna lite, jag tycker han är riktigt riktigt bra!

Sommar?

Jag kom precis på att det är 1 Juni idag. Med andra ord ska det vara sommar nu?
Hörde tidigare idag att solen ska visa sig imorgon och sen ska den stanna här. Men jag litar aldrig på vad som sägs om den svenska sommaren, det blir aldrig som man tänkt... Dock brukar jag ha rätt när det gäller min känsla.

Jag sa i höstas att det skulle bli en extrem vinter. Redan då sa jag att det kommer och bli även en väldigt fin sommar.

Tja, jag hade ju väldigt rätt om vintern i alla fall.
Jag får återkomma till denna frågan i Oktober helt enkelt och utvärdera sommaren.

Dags att krama kudden, god natt på er.

Ïmorgon stryper jag brevbäraren!

Tyvärr är det olagligt men ack så frestande.

För mindre än en timme sen fick jag ett sms, en påminnelse om tid till Psykologen kl. 9.30 imorgon. Märkligt, jag hade inte fått någon kallelse? Nåja, en timme klarar jag av imorgon, mitt schema kan nämligen om jag har otur bli riktigt stressigt. Strax efter det smset kommer ett till. En påminnelse om tid till Sjukgymnasten 10.30. VA?! Inte fått någon kallelse om det heller.

Sånt här klarar inte min aspieskalle av.
Så ungefär här blev jag gråtfärdig.

Jag har ingen aning om när jag är hemma....och jag har boendestöd halv fyra. Har jag otur ska jag dessutom hinna klämma in en annan händelse mitt i allt detta. Oj oj oj. Det här blir intressant. Glömde, dessutom ska jag vara tillgänglig i telefon haha - intressaaaaant! Tur den "bara" är avstängd två timmar (max..) på förmiddagen...dvs när jag är på habiliteringen.

Det ser ut som ett tredje världskrig här hemma, mådde inte så bra i helgen så jag har inte ansträngt mig med något mer än att typ diska (fy på mig, alltså har jag inte följt schemat, inte b ra). Jag har väääääldigt ont om tid imorgon så detta innebär att jag måste städa utav bara helsike nu ikväll.

Nu när jag tänker efter, så hinner jag faktiskt inte strypa brevbärare.


Liten uppdatering bara några minuter efter det att jag publicerade detta

Jag blev uppringd och det jag eventuellt skulle hinna klämma in blir på Torsdag istället. Gissa hur lycklig jag blev? Då ska det dessutom bli fint väder.... ;)

En kär vän är tillbaka

Nu ljög jag, riktigt ordentligt!
Igår hade jag lite ont i ryggen, jag har ju en sån som krånglar lite då och då. I morse var det värre, nu är jag precis hemkommen från Apoteket - smärtstillande inhandlat. Jag har ont, riktigt ordentligt ont.
Jag har konstaterat att det nog behövs en röntgen trots allt, för att se hur det egentligen ser ut. De som behandlat hitentills säger klasklart Diskbråck och jag måste faktiskt hålla med om det. Så nu har jag bestämt mig för att jag Ska söka hjälp igen.
Jag ska bara ta tag i det....vilket inte är min starka sida. Jag har ju lite problem med att få saker gjorda om man säger så :/. Ett bra exempel på det är mina blommor - de står fortfarande i diskhon. Av den enkla anledningen att jag fortfarande inte har fått hem någon jord. Frågan är ju varför jag inte köpte det när jag ändå var nere i byn precis? Bra fråga, jag har dessvärre inget bra svar på det idag (heller).

Jag har varit lite off här på bloggen de sista dagarna, men det ska bli ändring på det nu.

I förmiddags pratade jag med min handläggare på FK, ville kolla så mitt intyg kommit in. Det hade det Inte...gah! Sånt här får jag ångest över. Ska ringa på Torsdag igen för att kolladå, min läkare jobbar bara halva veckor så det är inte säkert att han har hunnit med det.
Handläggaren berättade att hon hade skickat kallelse till mig för möte som vi planerat (hon ska hjälpa mig fylla i ansökan, annars får jag aldrig det gjort)...det har inte kommit fram. Tur jag ringde henne! När detta är klart börjar ångestveckorna innan jag har ett beslut i min hand, det är lika vidrigt varje gång :(.

Natten till igår blev jag väck IGEN av att någon var på dörren. Jag är dock ganska säker på att jag vet vem det är nu och om jag kommer på h*n med att hålla på så här tar det hus i helsike kan jag lova. En arg Jenny kan bli väldigt väldigt otrevlig...........