Fredag

Klockan ringde 03.50 och jag gick upp, riktigt pigg om jag ska vara ärlig. Av den enkla anledningen att jag äntligen skulle få någon att prata med! Inte prata med, utan prata. En sån där som ifrågasätter, säger "för helvete jenny, hör du vad du säger?" (ja, han är väldigt ärlig!), skrattar med mig, lider med mig när jag gråter och säger med glimten i ögat att jag är störd. Jag känner mig väldigt bekväm och är sällan osäker i någon situation numera, men när jag är där är jag Aldrig osäker - numera.
Nej fy vad jag längtar tillbaka till den där fåtöljen!

Ingen får ta illa upp, för jag vill inte få dåligt samvete över det. Men en psykolog är trots allt en psykolog, det kan man inte förtränga. Jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp för mig och lyssnar när det är skit och som skrattar med mig när jag är glad. Med tanke på det; jag har nog aldrig skrattat så mycket på många år som jag sammanlagt gjort sen jag flyttat. Underbart!

Det har hänt så mycket sista tiden så jag kreverar snart om jag inte får prata med någon om det.

Jag vet att det inte är något att deppa ihop för, men jag blev uppriktigt sagt väldigt ledsen över att ha blivit bortglömd (?). Detta var ett besök jag sett fram emot, ett besök jag verkligen behövt.

Igår opererade min pappa bort en tumör på handen. Håll nu tummarna för att patologen säger att den är godartad...

Nytt försök nästa vecka.
Psykologen skulle ringa upp mig, vilket han nog gjorde när jag satt på tåget men jag hade ingen mottagning och kunde inte svara. Känns inte lite ruttet. men som sagt, nytt försök nästa vecka...jag lovar att ställa till ett jävla liv om saker och ting inte är utredda då.

När jag kom tillbaka idag fick jag reda på att läkaren hade ringt, farfar dog av en mkt kraftig hjärtattack. Sättet han hittades på (på sidan, med handen under huvudet) visar att han inte känt ett dugg, han bara dog rakt upp och ner helt enkelt (det där lät lite dumt..). Det är jag väldigt väldigt lättad över.

Usch. Ingen rolig kväll.

Det var jag som skulle tänka positivt va?
Ibland blir jag trött på mig själv.

Kroppen har nu gått in på andra versen, är inte ett dugg trött längre - tyvärr!!

Min bror är fortfarande i Prag, han ringde precis och var överlycklig över att de nu är i semifinal. Så jäkla stolt är jag! Många lag och länder inblandade...det är fan inte illa.