04.14 vaknade jag av att jag trodde ryggen skulle gå av. Åh vad avgudar den där låsningen jag får i bröstryggen...den försvinner ju aldrig. Någon som känner för att sätta sig på min rygg och låta det rassla till lite?
Klockan är astidigt och jag vet inte riktigt hur i hela fridens namn jag ska lyckas hålla mig vaken hela dagen. Inte för att jag har speciellt mycket inplanerat förutom stallet på förmiddagen, men ändå. Nej, jag är trött på att vakna så förbannat tidigt på morgnarna, oavsett vilken tid jag går och lägger mig. Det är ju knappt ljust vid denna tiden längre! Vilket genast får mig att tänka på hösten, som faktiskt inte är speciellt långt borta, tiden går fort, fortare än vad man egentligen vill.
Vad tycker ni om hösten?
Min favorit, om det är en höst utan en massa regn (dvs tre månader i sträck), och sen framåt november när det börjar bli riktigt kallt ute, då är jag...glad...känns hemma...
1 kommentar:
Jag har alltid ett vemod inför hösten. När ni vanliga dödliga börjar tala om höst, letar jag hysteriskt efter tecken på sommar för att hålla den vid liv, bara lite längre.
Egentligen gillar jag hösten, jag tycker den är vacker och uppfriskande, men det som kommer efteråt... skrämmer skiten ur mig. Blaskiga kalla dagar i mörker. Med det kommer alltid min vinterdepp och meningslöshetskänslorna. Det här året har jag inte ens fått ha någon sommar, ingen semester alls... så det känns ännu tyngre, ännu jobbigare... att min gode vän hösten är på antågande. :(
Skicka en kommentar