Kärstin, min ena katt, var mycket sämre igen. För några veckor sen var vi hos veterinären och allt såg mycket bättre ut, men inatt hade det vänt drastiskt.
Jag lyckades få på mig kläder fort som attan och hoppade på första bästa buss, jag bemödade mig inte ens med att få i mig kaffe. Då går det fort.
Väl framme möter jag en katt, min vackra vackra grå, som spetsade öronen när hon hörde och såg mig. Tydligen hade hon inte visat intresse vare sig för något eller någon innan dess... Innan jag hade hunnit fram hade hon gjort några tappra försök med att äta, men det kräktes hon upp igen. Vatten drack hon lite i omgångar, mellan dessa fik hon lägga sig ner och vila. Orkade inte sitta.
Jag lyfte upp henne och berättade för henne att hon är den vackraste individ jag någonsin fått lära känna. Fick i henne lite vatten till...sen gick hon en runda.
En snabb kopp kaffe, en timme kvar tills veterinärbesöket.
Dags att göra klart.... Hittade henne i en säng, hon hade då kissat på sig. Jag var redan inställt på att behöva avliva henne, men då fanns det ingen tvekan längre...dessutom kändes hon vätskefylld - lymfan hade med andra ord lagt av. ingenting att göra, bara ta ett djupt anddetag och bära bort henne till transportburen.
Vid den satt Ida, min andra katt.
Hon förstod vad som var på gång, naturligtvis, hon tvättade Kärstin ena öra och hoppade sen iväg. Hennes sätt att säga hejdå...
I bilen blev hon märkbart sämre. Jag torkade kräk så mycket jag kunde, när hon låg på sidan, rullade från sida till sida och kräktes slem/skummade kring munnen sa jag till pappa att gasa på utav bara helvete. Även om hon ska dö, så inte fan ska hon plågas!
Det lugnade ner sig och hon var "som vanligt" när vi kom fram. In på ett rum och jag tog av locket på buren...då började kräkandet igen. Jag torkade, kliade, pussade på huvudet, grät... Slutade kräka igen, la sig istället på sidan...sen blev det en massa kliande och viskande i örat över hur tacksam jag är över att fått ha henne i mitt liv.
När veterinären kom in så log jag och bad om ursäkt för röran, jag har torkat en massa kräk. Sen bröt jag ihop, fullständigt... Men det var bara att ta sig i kragen och säga Ja när veterinären efter en stunds pratande frågade om det kändes okej att hon hämtade sprutan.
Kärstin fick sprutan i min famn. Jag kan inte beskriva med ord så ont det gjorde :'(
Veterinären lämnade oss ensamma, jag fortsatte gråta...
Jag har avlivat många djur i mitt liv, men detta var det mest dramatiska jag varit med om...och jag hoppas innerligt att jag slipper uppleva något liknande igen...
Vackra vackra Kärstin. Tack för allt!
Timpa står på andra sidan Regnbågsbron, hoppandes ivrigt för han vet att han får busa och leka med dig igen...
Mamma älskar dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar