Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska komma igång med bloggandet igen, det har varit ett bra andningshål för mig under väldigt många år - även i min tidigare blogg. Den gamla var dock väldigt sjuk, eftersom jag var ganska sjuk under den tiden..
Tanken var att jag skulle börjat skriva redan förra våren, men det hände så mycket så livet liksom stannade upp. På alla plan. Jag har gått lite på sparlåga sen dess, måendet går upp och ner. Mest ner tyvärr, men jag är ju inte direkt den som ger upp så jag kör på som vanligt.
Livet rullar på som vanligt här hemma och hästen mår toppen! Just nu är allt jättebra i hans ögon för han käkar gräs för fullt i sommarhagarna. Min lilla köttbulle. Jag har även fått lite förändringar i familjen här hemma... Baloo, min högt älskade katt, fick i höstas en hjärnblödning och finns inte med mig längre. Däremot fick jag en överraskning av min vän, två nya kompisar här hemma -marsvin! Som jag älskar dessa små grisar! Bilder kommer såklart :)
Psykiskt? Jag tänker alldeles för mycket. Och har alldeles för svårt för att prata om det, så jag tänkte att det kanske är lättare om jag börjar skriva istället. Jag har enormt mycket lättare för att uttrycka mig i skrift än vad jag har i tal vilket de som följt mig under många år vet om. Jag kan verka rätt "ööööööh" när man träffar mig personligen... För några veckor som fick jag äntligen träffa en läkare på psyk i närheten (psykiatrin är MER än kaos här nere just nu), jag skulle haft uppföljning av min medicinering för ett år sedan (!!). Det slutade med två remisser; en till en dietist eftersom dom anser att jag fortfarande är ätstörd (vilket iofs nog stämmer, trots att jag blev friskförklarad 2003), samt en för en ADHD-utredning. Dom tror inte att jag är bipolär längre utan tror helt enkelt att jag är feldiagnostiserad på den fronten. Igen. Det här med feldiagnostiseringar har blivit lite av en vardag för min del när det gäller psykiatrin. Vilket är ganska tröttsamt, ibland känner jag mig som en försökskanin.
Fysiskt då....ja vad ska man säga. Just nu sitter jag med vänsterarmen i gips, på grund av en spindel?! Jag är med andra ord precis lika otursförföljd som vanligt! Samt lika klumpig som vanligt. Annars är det rätt skit där också - men jag är lika glad ändå! Allt jag har drabbats av är kroniskt - så det är lika bra och vara glad, lägga sig ner och gråta gör knappast saken bättre ;).
lördag 17 juni 2017
söndag 11 december 2016
Ett bättre år 2017...?
Ja jag kan ju alltid hoppas på att det blir bättre än i år, det var länge sen jag hade så mycket skit kring mig så jag vill verkligen ha en förändring nu.
Bara det att kunna slappna av mer än en dag i taget hade varit fantastiskt, men jag har så mycket inre stress så det känns som om jag ska gå sönder vilken dag som helst. Men det vägrar jag, jag vill inte det! Så jag kämpar på, varje dag, varje timme, varje minut. Ibland varje sekund.
Jag ska bara våga gå ett litet steg längre för att 2017 ska bli perfekt. Eller i alla fall bra..bättre.
Ett litet steg för många, ett gigantiskt för mig.
Just nu sitter jag i min mörka lägenhet, utan en enda lampa tänd.
Det känns tryggt.
I mörker syns man inte, då trivs jag.
Jag har så mycket att skriva, men det är omöjligt att få ner i skrift... Jag vill ju inte gärna skrämma bort någon heller!
Bara det att kunna slappna av mer än en dag i taget hade varit fantastiskt, men jag har så mycket inre stress så det känns som om jag ska gå sönder vilken dag som helst. Men det vägrar jag, jag vill inte det! Så jag kämpar på, varje dag, varje timme, varje minut. Ibland varje sekund.
Jag ska bara våga gå ett litet steg längre för att 2017 ska bli perfekt. Eller i alla fall bra..bättre.
Ett litet steg för många, ett gigantiskt för mig.
Just nu sitter jag i min mörka lägenhet, utan en enda lampa tänd.
Det känns tryggt.
I mörker syns man inte, då trivs jag.
Jag har så mycket att skriva, men det är omöjligt att få ner i skrift... Jag vill ju inte gärna skrämma bort någon heller!
onsdag 10 augusti 2016
Ibland...
...är en dröm det finaste man har.
Och jag har många drömmar.
Jag vill så väldigt mycket, men har så lite att komma med. På vissa sätt och områden är jag så avundsjuk på andra människor.... Och det skäms jag över!
Ingen av mina drömmar är genomförbara. Men ändå, jag vill inte sluta drömma. Det är nog egentligen tack vare det jag egentligen lever. För jag har - precis som alla andra, all rätt att drömma. Både stort och smått. Jag föredrar smått, för då kanske jag någon gång trots allt faktiskt lyckas med något, väldigt långt fram i livet.
Det är bara så hemskt tråkigt att jag känner mig så felplacerad som människa. Som en vattendroppe i ett ösregn, alltså ganska osynlig och irriterande. Det är en del av mitt dilemma i livet, jag vill synas lika mycket som jag vill sitta i ett hörn som en grå mus där ingen ser mig eller lägger märke till mig överhuvudtaget. Sen är det ju få som tycker om råttor och möss - dom sparkar man bort. Och det är jag ju rätt van vid nu vid 35 års ålder. Det är inte offerkoftan som känns där utan det är ren fakta.
Ibland blir jag så less. Jag VILL, men jag kan inte.
Och det känns lite småpatetiskt att sitta och gråta vid midnatt såhär en tisdag.
Men allt löser sig.
Någonstans.
Någon gång.
Och jag har många drömmar.
Jag vill så väldigt mycket, men har så lite att komma med. På vissa sätt och områden är jag så avundsjuk på andra människor.... Och det skäms jag över!
Ingen av mina drömmar är genomförbara. Men ändå, jag vill inte sluta drömma. Det är nog egentligen tack vare det jag egentligen lever. För jag har - precis som alla andra, all rätt att drömma. Både stort och smått. Jag föredrar smått, för då kanske jag någon gång trots allt faktiskt lyckas med något, väldigt långt fram i livet.
Det är bara så hemskt tråkigt att jag känner mig så felplacerad som människa. Som en vattendroppe i ett ösregn, alltså ganska osynlig och irriterande. Det är en del av mitt dilemma i livet, jag vill synas lika mycket som jag vill sitta i ett hörn som en grå mus där ingen ser mig eller lägger märke till mig överhuvudtaget. Sen är det ju få som tycker om råttor och möss - dom sparkar man bort. Och det är jag ju rätt van vid nu vid 35 års ålder. Det är inte offerkoftan som känns där utan det är ren fakta.
Ibland blir jag så less. Jag VILL, men jag kan inte.
Och det känns lite småpatetiskt att sitta och gråta vid midnatt såhär en tisdag.
Men allt löser sig.
Någonstans.
Någon gång.
måndag 15 februari 2016
Ler jag bara så syns inte tårarna...
I torsdags blev det ett genomslag hos psykologen. Jag fick massor av beröm, av den enkla anledningen att jag faktiskt grät. Inte speciellt lite heller, tyvärr. Och jag skäms. Jag gråter inte inför andra! Det gör jag bara när jag mår dåligt och är ensam. Jag vill inte visa för någon att det gör ont. Jag klarar mig bra själv! Vilket nog är en av de största lögnerna i världshistorien..
Psykologen tryckte på saker som gör så ont, som är så smärtsamma och samtidigt helt oundvikliga att prata om. Det finns en anledning till att jag sökte hjälp ännu en gång - lite chockad över att jag faktiskt fick en psykolog efter 20 år inom psykiatrin.
Jag blev provocerad (medvetet), och det var det lilla som räckte för att jag skulle bli ett vrak där i rummet, i den gråa fåtöljen med psykologen mitt emot. Hon blev lika chockad som jag. För jag har inte visat en enda känsla sen jag började gå där för snart ett halvår sen. Som hon sa, hon har kunnat känna på sig att något inte stämt, men jag har inte visat något utan fortsatt som vanligt. Stenansikte. När något har varit jobbigt har jag bara avfyrat ett leende, och väldigt snabbt kom hon på att det är en försvarsmekanism. Jag är väl rätt så beredd på att hålla med.
Tack gode gud för vänner säger jag bara, guld värda. Där vågar jag visa lite, lite lite...
Krasst men sant...
När i helvete är det min tur att få må bra?
Många (de flesta..) tror att jag har mått så bra de sista åren, visst har jag gjort det till viss del, men inte till den grad som alla tror. Masken ni vet, den där masken som sätts på. Och så ler man lite, så glömmer man kanske bort det som river inombords. Men det ligger ändå där och gnager under ytan, och bara väntar på rätt tillfälle att ta sönder en totalt. Vilket var precis vad som hände hos psykologen.
Psykologen tryckte på saker som gör så ont, som är så smärtsamma och samtidigt helt oundvikliga att prata om. Det finns en anledning till att jag sökte hjälp ännu en gång - lite chockad över att jag faktiskt fick en psykolog efter 20 år inom psykiatrin.
Jag blev provocerad (medvetet), och det var det lilla som räckte för att jag skulle bli ett vrak där i rummet, i den gråa fåtöljen med psykologen mitt emot. Hon blev lika chockad som jag. För jag har inte visat en enda känsla sen jag började gå där för snart ett halvår sen. Som hon sa, hon har kunnat känna på sig att något inte stämt, men jag har inte visat något utan fortsatt som vanligt. Stenansikte. När något har varit jobbigt har jag bara avfyrat ett leende, och väldigt snabbt kom hon på att det är en försvarsmekanism. Jag är väl rätt så beredd på att hålla med.
Tack gode gud för vänner säger jag bara, guld värda. Där vågar jag visa lite, lite lite...
Krasst men sant...
När i helvete är det min tur att få må bra?
Många (de flesta..) tror att jag har mått så bra de sista åren, visst har jag gjort det till viss del, men inte till den grad som alla tror. Masken ni vet, den där masken som sätts på. Och så ler man lite, så glömmer man kanske bort det som river inombords. Men det ligger ändå där och gnager under ytan, och bara väntar på rätt tillfälle att ta sönder en totalt. Vilket var precis vad som hände hos psykologen.
söndag 6 december 2015
Jag tittar på, utifrån.
Många gånger känns det som om jag bara finns till, men utan någon mening.
Jag bara finns, som i en bubbla. Kan inte ta mig utanför den hur mycket jag än försöker, världen utanför är som en dimma och jag kan bara titta på. Jag vill ta mig utanför, men det känns som en omöjlig uppgift.
Ensamheten har den sista tiden varit extremt påtaglig. Jag stänger in mig i lägenheten när jag inte är i stallet, orken tryter. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Det är så frustrerande! Jag känner hur jag puttar bort vänner, trots att jag egentligen inte vill det. Det är inte meningen. Det enda jag vet är att någon gång tröttnar de och försvinner helt och hållet, precis som det brukar bli. Tyvärr är jag väldigt van vid det.
När jag mår dåligt är jag inte så bra på att prata, jag sluter mig istället och jag vet att det skrämmer. Men jag har så svårt att sätta ord på hur jag mår, det tar emot. Men jag har kommit så långt i mitt arbete med att ta bort min glada mask, så nu märks det i alla fall när jag inte är den vanliga glada Jenny. Väldigt tydligt dessutom tror jag. Istället skrämmer jag säkert bort människor på det sättet, men det är inte heller meningen. Det blir som det blir, jag är så van ändå...
Väldigt många tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag, oerhört mycket dessutom. Jag har bara problem med att visa och säga det. Frustrerande! Jag vill, men det går inte.
Nej, jag är inte inne i någon jättepositiv period just nu....
Jag bara finns, som i en bubbla. Kan inte ta mig utanför den hur mycket jag än försöker, världen utanför är som en dimma och jag kan bara titta på. Jag vill ta mig utanför, men det känns som en omöjlig uppgift.
Ensamheten har den sista tiden varit extremt påtaglig. Jag stänger in mig i lägenheten när jag inte är i stallet, orken tryter. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Det är så frustrerande! Jag känner hur jag puttar bort vänner, trots att jag egentligen inte vill det. Det är inte meningen. Det enda jag vet är att någon gång tröttnar de och försvinner helt och hållet, precis som det brukar bli. Tyvärr är jag väldigt van vid det.
När jag mår dåligt är jag inte så bra på att prata, jag sluter mig istället och jag vet att det skrämmer. Men jag har så svårt att sätta ord på hur jag mår, det tar emot. Men jag har kommit så långt i mitt arbete med att ta bort min glada mask, så nu märks det i alla fall när jag inte är den vanliga glada Jenny. Väldigt tydligt dessutom tror jag. Istället skrämmer jag säkert bort människor på det sättet, men det är inte heller meningen. Det blir som det blir, jag är så van ändå...
Väldigt många tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag, oerhört mycket dessutom. Jag har bara problem med att visa och säga det. Frustrerande! Jag vill, men det går inte.
Nej, jag är inte inne i någon jättepositiv period just nu....
lördag 31 oktober 2015
Då börjar vi om...
Det var länge sen jag var här, men jag funderade redan förra veckan på om jag skulle ta och börja skriva igen. Ordentligt, med mina ord, inte en massa svammel som det blev mycket på slutet.
Nu har mitt liv blivit allvarligt igen, så pass mycket att jag kände att jag nog måste ta tag i livet ordentligt för att kunna komma framåt och inte fortsätta stampa på samma ställe. Min nya arbetskonsulent sa till mig att jag inte skulle få någon ny daglig verksamhet på arbetsplats innan jag fått träffa en psykolog. Hon såg igenom mig på ett sätt som många inte kan, jag antar att jag lyfte lite på min mask, visade och skrek tyst - hjälp mig.
Nu har jag en psykolog. Det tog några år kan man väl säga, men jag känner mig trygg med henne och har öppnat mig otroligt mycket. Mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket har gjort att jag även vågat öppna mig mer för andra. Det är viktigt att göra, men så otroligt skrämmande. Jag vill inte synas eller höras, jag vill bara finnas.
I minst ett år ska jag gå hos henne. Det är lång tid, men ändå ingen tid alls. Jag fyller snart 35, jag har 35 år att gräva i, och hon gräver på rätt sätt. På ett sätt som passar mig. Hon tycker jag är intressant, själv tycker jag att jag är ganska känslokall när jag sitter där. Där har vi ett av mina problem, jag gillar inte känslor. Jag har affektfobi, jag är rädd för känslor.
Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv. Jag har samma otur som tidigare, jag bor i samma lägenhet och trivs bra. Livet är faktiskt ganska roligt..
Nu har mitt liv blivit allvarligt igen, så pass mycket att jag kände att jag nog måste ta tag i livet ordentligt för att kunna komma framåt och inte fortsätta stampa på samma ställe. Min nya arbetskonsulent sa till mig att jag inte skulle få någon ny daglig verksamhet på arbetsplats innan jag fått träffa en psykolog. Hon såg igenom mig på ett sätt som många inte kan, jag antar att jag lyfte lite på min mask, visade och skrek tyst - hjälp mig.
Nu har jag en psykolog. Det tog några år kan man väl säga, men jag känner mig trygg med henne och har öppnat mig otroligt mycket. Mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket har gjort att jag även vågat öppna mig mer för andra. Det är viktigt att göra, men så otroligt skrämmande. Jag vill inte synas eller höras, jag vill bara finnas.
I minst ett år ska jag gå hos henne. Det är lång tid, men ändå ingen tid alls. Jag fyller snart 35, jag har 35 år att gräva i, och hon gräver på rätt sätt. På ett sätt som passar mig. Hon tycker jag är intressant, själv tycker jag att jag är ganska känslokall när jag sitter där. Där har vi ett av mina problem, jag gillar inte känslor. Jag har affektfobi, jag är rädd för känslor.
Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv. Jag har samma otur som tidigare, jag bor i samma lägenhet och trivs bra. Livet är faktiskt ganska roligt..
onsdag 5 februari 2014
tisdag 5 november 2013
Galopperande Fisen
Ja det är Baloos nya smeknamn det...denna kan kan inte gå, han galopperar fram. Och så fiser han. Hemskt charmigt. I alla fall det första ;).
Det är helt galet hur bortskämd en katt kan bli på bara några veckor. Baloo tycker, matte nickar och säger javisst! Jag är glad över att hästen inte bor hemma, hur hade det slutat?! Det hade i och för sig varit mysigt med en häst på altanen, är dock rädd att hyresvärden inte hade varit riktigt lika imponerad över förslaget.
Igår spontanshoppade jag lite, kunde inte låta bli helt enkelt. Han har inte riktigt förstått att man kan sitta/ligga uppe på den ännu trots att jag lyft upp honom - men bollen som hänger där är ju urhäftig! Två leksaker med kattmynta råkade också följa med hem. Som det kan gå.
Det är helt galet hur bortskämd en katt kan bli på bara några veckor. Baloo tycker, matte nickar och säger javisst! Jag är glad över att hästen inte bor hemma, hur hade det slutat?! Det hade i och för sig varit mysigt med en häst på altanen, är dock rädd att hyresvärden inte hade varit riktigt lika imponerad över förslaget.
Igår spontanshoppade jag lite, kunde inte låta bli helt enkelt. Han har inte riktigt förstått att man kan sitta/ligga uppe på den ännu trots att jag lyft upp honom - men bollen som hänger där är ju urhäftig! Två leksaker med kattmynta råkade också följa med hem. Som det kan gå.
tisdag 15 oktober 2013
En vecka med Baloo!
Vilken vecka. Wow.
Vilken kompis jag har fått!
Hans favoritsysselsättning är soff- eller sänghäng med mig, eller så leker han väldigt busigt och brutalt med ett höstrå som jag dragit med mig hem från stallet. Lycklig katt!
Jag är van vid en katt som är smidig, och nu...euhm...ja. No comments. Man kan väl säga som så att Baloo är lite stor och klumpig? Hur många gånger han har ramlat ner från sängen på kvällarna kan jag inte ens räkna, han gör samma misstag hela tiden och jag skrattar lika mycket varje gång. Men han blir ju så till sig i trasorna när jag säger att vi ska gå och lägga oss...han snurrar omkring - närkontakt med golvet - två sekunder senare är han uppe igen. Poff. Golvet igen. Och så håller det på, det är så charmigt! Samma sak händer i soffan haha.
Han är så söt så det gör ont, tur han inte är en godisbit för då hade jag fått hål i tänderna så mycket som jag pussar på honom. Och han gör detsamma tillbaka. Kärlek!
Lycka är att somna med en katt som ligger på rygg längs med mig, med sin nos mot min haka. Det är nog hans sätt att säga tack för att du släppte in mig i ditt hem...här är jag trygg, har värme, fri tillgång på mat, får massor med klappar och mys. Jag tror han känner sig hemma och välkommen.
Jag trodde Aldrig jag skulle hitta en så bra ersättare efter Zizzo.
Sen ramlade jag över en bild på Baloo...och så bra det blev, så fantastiskt bra!
Vilken kompis jag har fått!
Hans favoritsysselsättning är soff- eller sänghäng med mig, eller så leker han väldigt busigt och brutalt med ett höstrå som jag dragit med mig hem från stallet. Lycklig katt!
Jag är van vid en katt som är smidig, och nu...euhm...ja. No comments. Man kan väl säga som så att Baloo är lite stor och klumpig? Hur många gånger han har ramlat ner från sängen på kvällarna kan jag inte ens räkna, han gör samma misstag hela tiden och jag skrattar lika mycket varje gång. Men han blir ju så till sig i trasorna när jag säger att vi ska gå och lägga oss...han snurrar omkring - närkontakt med golvet - två sekunder senare är han uppe igen. Poff. Golvet igen. Och så håller det på, det är så charmigt! Samma sak händer i soffan haha.
Han är så söt så det gör ont, tur han inte är en godisbit för då hade jag fått hål i tänderna så mycket som jag pussar på honom. Och han gör detsamma tillbaka. Kärlek!
Lycka är att somna med en katt som ligger på rygg längs med mig, med sin nos mot min haka. Det är nog hans sätt att säga tack för att du släppte in mig i ditt hem...här är jag trygg, har värme, fri tillgång på mat, får massor med klappar och mys. Jag tror han känner sig hemma och välkommen.
Jag trodde Aldrig jag skulle hitta en så bra ersättare efter Zizzo.
Sen ramlade jag över en bild på Baloo...och så bra det blev, så fantastiskt bra!
måndag 7 oktober 2013
måndag 16 september 2013
Idag var jag dyr! Och ny kissekatt på ingång...
Faktum är att jag idag gick loss på 20 tusen...tack alla skattebetalare för att ni hjälper till och betala mina mediciner!
Efter en tids fruktansvärt smärta i kroppen på grund av min psoriasisartrit så blev det idag ny behandling. Vilket jag Inte var beredd på att det skulle gå så fort, jag har svårt för att göra saker som inte är planerade i förhand så det blev lite kaos i hjärnan. Men jag är så dålig och mina värden är usla så reumatologen tyckte det var högst olämpligt att vänta.
Detta resulterade i över fyra timmars väntan på sjukhuset. Först vanliga besöket, sen dropp med nya medicinen i två timmar och sen fick jag ligga kvar på vak i två timmar till fall i fall jag skulle drabbas av en allergisk reaktion. Det är starkt skit jag får om man säger så! Ny omgång om två veckor igen! HOPPAS verkligen jag blir hjälpt, det kommer att ta lång tid innan jag har full effekt av medicinen så det blir ingen mer praktik för mig detta året. Trist, men jag har inget val.
Älskade Zizzo är jag fortfarande ledsen över. Jag saknar honom så otroligt, det är så tomt! :(
Men...jag kan inte vara utan katt. Jag ska adoptera en liten pojke på 4 år som heter Baloo, från Kattkommando Syd. Han har levt ute och haft det riktigt tufft, så tufft att han har mycket svåra inflammationer i munnen och idag har dom opererat ut 12 tänder på honom, 10 har han själv tappat sen tidigare och de sista 8 ska opereras ut så småningom. Lillkillen... Men en katt klarar sig utan tänder så det är ingen fara! Egentligen skulle han flyttat hit redan i helgen men med tanke på hur det gick hos veterinären idag så får han vänta tills efter återbesöket om två veckor.
Jag har bara sett honom på bild och fastnade för honom direkt, men även om vi inte träffats, så tror jag att jag finner en ny god vän i honom. Längtar efter att få skämma bort en ny pälskling!
Efter en tids fruktansvärt smärta i kroppen på grund av min psoriasisartrit så blev det idag ny behandling. Vilket jag Inte var beredd på att det skulle gå så fort, jag har svårt för att göra saker som inte är planerade i förhand så det blev lite kaos i hjärnan. Men jag är så dålig och mina värden är usla så reumatologen tyckte det var högst olämpligt att vänta.
Detta resulterade i över fyra timmars väntan på sjukhuset. Först vanliga besöket, sen dropp med nya medicinen i två timmar och sen fick jag ligga kvar på vak i två timmar till fall i fall jag skulle drabbas av en allergisk reaktion. Det är starkt skit jag får om man säger så! Ny omgång om två veckor igen! HOPPAS verkligen jag blir hjälpt, det kommer att ta lång tid innan jag har full effekt av medicinen så det blir ingen mer praktik för mig detta året. Trist, men jag har inget val.
Älskade Zizzo är jag fortfarande ledsen över. Jag saknar honom så otroligt, det är så tomt! :(
Men...jag kan inte vara utan katt. Jag ska adoptera en liten pojke på 4 år som heter Baloo, från Kattkommando Syd. Han har levt ute och haft det riktigt tufft, så tufft att han har mycket svåra inflammationer i munnen och idag har dom opererat ut 12 tänder på honom, 10 har han själv tappat sen tidigare och de sista 8 ska opereras ut så småningom. Lillkillen... Men en katt klarar sig utan tänder så det är ingen fara! Egentligen skulle han flyttat hit redan i helgen men med tanke på hur det gick hos veterinären idag så får han vänta tills efter återbesöket om två veckor.
Jag har bara sett honom på bild och fastnade för honom direkt, men även om vi inte träffats, så tror jag att jag finner en ny god vän i honom. Längtar efter att få skämma bort en ny pälskling!
tisdag 3 september 2013
Vila i frid älskade Zizzo
Dagen började bra, men slutade i katastrof...
Jag gråter, gråter och gråter...
Jag gråter, gråter och gråter...
söndag 25 augusti 2013
Cortisonfluff
Herregud så frustrerande! Jag är fluffig!
Sen en vecka tillbaka går jag på coritson för värken igen, men åh vad jag ser rolig ut. Idag skulle jag ta på mig ridbyxorna...jo men tjenare liksom. Jag hade förträngt hur musklerna förtvinar och magen blir fluffig. Jag ser lite rolig ut. Tur jag inte är modell!
Förra veckan var jag både på psyk och reumatologen...ett av besöken gick bra. Det sistnämnda, jag har värledens bästa läkare! Det övriga kan jag blogga om sen...
Sen en vecka tillbaka går jag på coritson för värken igen, men åh vad jag ser rolig ut. Idag skulle jag ta på mig ridbyxorna...jo men tjenare liksom. Jag hade förträngt hur musklerna förtvinar och magen blir fluffig. Jag ser lite rolig ut. Tur jag inte är modell!
Förra veckan var jag både på psyk och reumatologen...ett av besöken gick bra. Det sistnämnda, jag har värledens bästa läkare! Det övriga kan jag blogga om sen...
fredag 9 augusti 2013
Psyk på torsdag
Ja igår fick jag nog och ringde... En akuttid tills på Torsdag blev det, det var allt som kunde rotas fram. Så då ska jag träffa samtalskontakten för första gången, även om det inte är så lockande så vet jag att det är ett nödvändigt ont.
Tills dess håller jag mig på soffan samt försöker komma ihåg och äta (bara kaffe är inte så nyttigt...). Och prata med snälla boendestödjare, såklart! Vad skulle jag göra utan dom..
Tills dess håller jag mig på soffan samt försöker komma ihåg och äta (bara kaffe är inte så nyttigt...). Och prata med snälla boendestödjare, såklart! Vad skulle jag göra utan dom..
måndag 5 augusti 2013
Ensamhet och annat flum..
Ibland äter det upp mig lite mer än vanligt, känslan av ensamhet.
"Men du har ju många vänner" får jag ofta höra.
Visst har jag det, men man kan känna sig ensam ändå.
Lite värdelös sådär. Den känslan får jag ganska ofta faktiskt...
Den återkommande känslan är att jag inte har gjort något i mitt liv. Ni kan inte ens gissa er till hur värdelös man känner sig när man bara orkar med fyra timmars praktik i veckan. Även om jag älskar det och trivs väldigt bra så känns det...fjuttigt. Jag vill vara som de flesta andra, jag vill kunna orka lika mycket. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Alla intryck, alla människor, ljus, ljud...det är ganska påfrestande. Men jag lever upp de två dagarna varje vecka, jag känner mig inte riktigt lika värdelös. Inte så usel som jag brukar..
Mitt mål har varit att jag ska orka tio timmar i veckan. Big fail på den...jag gick upp till fem timmar och tvingades gå ner till fyra igen efter några veckor. Jag fixade det inte, det psykiska satte sig och blev fysiskt. DÅ kände jag mig usel..... Men jag hade inget val.
Jag tycker om att ställa upp för vänner. Det lever jag på, känslan av att kunna underlätta och hjälpa till är guld värt. Jag önskar dock att jag orkade ännu mer...
Men åh. Om jag skulle ta och ringa den där samtalskontakten imorgon och beställa tid......
"Men du har ju många vänner" får jag ofta höra.
Visst har jag det, men man kan känna sig ensam ändå.
Lite värdelös sådär. Den känslan får jag ganska ofta faktiskt...
Den återkommande känslan är att jag inte har gjort något i mitt liv. Ni kan inte ens gissa er till hur värdelös man känner sig när man bara orkar med fyra timmars praktik i veckan. Även om jag älskar det och trivs väldigt bra så känns det...fjuttigt. Jag vill vara som de flesta andra, jag vill kunna orka lika mycket. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Alla intryck, alla människor, ljus, ljud...det är ganska påfrestande. Men jag lever upp de två dagarna varje vecka, jag känner mig inte riktigt lika värdelös. Inte så usel som jag brukar..
Mitt mål har varit att jag ska orka tio timmar i veckan. Big fail på den...jag gick upp till fem timmar och tvingades gå ner till fyra igen efter några veckor. Jag fixade det inte, det psykiska satte sig och blev fysiskt. DÅ kände jag mig usel..... Men jag hade inget val.
Jag tycker om att ställa upp för vänner. Det lever jag på, känslan av att kunna underlätta och hjälpa till är guld värt. Jag önskar dock att jag orkade ännu mer...
Men åh. Om jag skulle ta och ringa den där samtalskontakten imorgon och beställa tid......
lördag 3 augusti 2013
Psyk igen...
För två veckor sen skrev jag att jag inte tillhör psyk längre.
Fail på den, det ändrades...
Jag fick ett telefonsamtal från en sköterska därifrån förra veckan som beklagade hur jag blivit bortglömd och dåligt behandlad. Hon fick prata på rätt bra för att jag skulle lyssna på henne då jag var väldigt avig till en början - nu passar det liksom? Jag fick i alla fall en läkartid så får vi se... Samt hennes direktnummer. Hon erbjöd sig att vara samtalskontakt och jag får väl ringa henne nästa vecka antar jag, som jag i nåt svagt ögonblick lovade.
Igår pratade jag länge med boendestödet och jo, det är nog dags för psyk igen. Denna gången framförallt en samtalskontakt, jag tror tyvärr att det behövs. Om jag får förtroende det vill säga, och det vet man ju aldrig med mig. Det krävs mycket för att jag ska öppna mig. Väldigt mycket.
Fail på den, det ändrades...
Jag fick ett telefonsamtal från en sköterska därifrån förra veckan som beklagade hur jag blivit bortglömd och dåligt behandlad. Hon fick prata på rätt bra för att jag skulle lyssna på henne då jag var väldigt avig till en början - nu passar det liksom? Jag fick i alla fall en läkartid så får vi se... Samt hennes direktnummer. Hon erbjöd sig att vara samtalskontakt och jag får väl ringa henne nästa vecka antar jag, som jag i nåt svagt ögonblick lovade.
Igår pratade jag länge med boendestödet och jo, det är nog dags för psyk igen. Denna gången framförallt en samtalskontakt, jag tror tyvärr att det behövs. Om jag får förtroende det vill säga, och det vet man ju aldrig med mig. Det krävs mycket för att jag ska öppna mig. Väldigt mycket.
torsdag 1 augusti 2013
Vem fan vill bo i Glasberga?
Där verkar bo en del trångsynta människor med så fruktansvärt dålig människosyn så jag blir gråtfärdig.
Vad är det som är så farligt med ett LSS-boende? De som ska bo där är knappast farliga eller konstiga, de har ett funktionshinder. De måste också ha någonstans och bo.
Ska dom slängas ut i skogen, och inte få träffa några andra människor?
De boende är bland annat rädda om sina barn...
Jag tycker det är en bra plats att bygga boende där, då får ju barnen en chans att träffa människor som har ett handikapp - så kanske dom inte blir lika trångsynta som sina föräldrar.
Hoppas dom skäms, varenda en.
Tvi.
http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2156334-lss-boende-oroar-i-glasberga
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab
Vad är det som är så farligt med ett LSS-boende? De som ska bo där är knappast farliga eller konstiga, de har ett funktionshinder. De måste också ha någonstans och bo.
Ska dom slängas ut i skogen, och inte få träffa några andra människor?
De boende är bland annat rädda om sina barn...
Jag tycker det är en bra plats att bygga boende där, då får ju barnen en chans att träffa människor som har ett handikapp - så kanske dom inte blir lika trångsynta som sina föräldrar.
Hoppas dom skäms, varenda en.
Tvi.
http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2156334-lss-boende-oroar-i-glasberga
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab
onsdag 17 juli 2013
Hejdå psyk!
Efter 18 år inom psykiatrin så är man rätt trött på det. Dessutom har jag på omvägar fått höra att min psykiater blivit prickad och uppsagt....inte konstigt att jag inte har fått nån kallelse till tid här i Juni/Juli som vi planerat. Jag trodde i min värld att om någon slutade hörde man av sig från mottagningen och berättade, alternativt vore det ju bra om nån annan läkare tar över patienterna. Men nej, vi skiter i och höra av oss istället! Gissa om jag ska ringa dit imorgon och ha lite åsikter?
Jag hade tid hos min läkare på vårdcentralen idag gällande min misstänkta Hortons huvudvärk (som han nu är helt hundra på att jag har) och när jag ändå var där tog jag upp det här med psyk. Det slutade med att han absolut tar på sig ansvaret gällande min medicinering mm och skulle det bli något med Mig, typ att jag mår dåligt, så tar han kontakt med psyk och löser det den vägen. Men en sak är säker; hell no att jag ska tillbaka till psyk!
Gällande min Hortons så skickade han idag en snabbremiss till neurolog för exakt diagnos och medicinering i förebyggande syfte. Jag ska även försöka sluta med framförallt Ipren (lätt, när jag har värk... :/ ) och vid kris så sätter han in mig på en hög dos cortison för att häva skovet.
Jag hade planerat och visa upp min konstiga leverfläck som både blöder och varar, men det glömde jag.......
Jag hade tid hos min läkare på vårdcentralen idag gällande min misstänkta Hortons huvudvärk (som han nu är helt hundra på att jag har) och när jag ändå var där tog jag upp det här med psyk. Det slutade med att han absolut tar på sig ansvaret gällande min medicinering mm och skulle det bli något med Mig, typ att jag mår dåligt, så tar han kontakt med psyk och löser det den vägen. Men en sak är säker; hell no att jag ska tillbaka till psyk!
Gällande min Hortons så skickade han idag en snabbremiss till neurolog för exakt diagnos och medicinering i förebyggande syfte. Jag ska även försöka sluta med framförallt Ipren (lätt, när jag har värk... :/ ) och vid kris så sätter han in mig på en hög dos cortison för att häva skovet.
Jag hade planerat och visa upp min konstiga leverfläck som både blöder och varar, men det glömde jag.......
onsdag 10 juli 2013
Jag blev halt...jättehalt.
Ibland blir det lite tokigt... Tyvärr har det hänt lite väl ofta hos mig sista året.
Jag var hos mina föräldrar och kom hem i Lördags förra veckan. Det blev mycket trädgårdsarbete för min del och jag satt mycket på huk - klart man får träningsvärk då!
Men fail på den! Jag var hemma från akuten halv två på Söndagens natt, då dom prompt ville ha in mig för misstänkt propp. Nu hade jag tur i oturen och jag hade "bara" en väldigt ful muskelbristning med lite lösa fibrer nere vid knät. Så jag fick order om strikt vila, kryckor och maximalt med smärtstillande. Dagen efter jagade jag två valpar på rymmen på kryckor! Hej träningsvärk!
I Söndags slängde jag kryckorna och började gå....aj. Det gör fortfarande ont och lär nog göra ett tag. Men det kunde varit värre, typ en propp. Och såna vill man faktiskt inte ha.
Jag var hos mina föräldrar och kom hem i Lördags förra veckan. Det blev mycket trädgårdsarbete för min del och jag satt mycket på huk - klart man får träningsvärk då!
Men fail på den! Jag var hemma från akuten halv två på Söndagens natt, då dom prompt ville ha in mig för misstänkt propp. Nu hade jag tur i oturen och jag hade "bara" en väldigt ful muskelbristning med lite lösa fibrer nere vid knät. Så jag fick order om strikt vila, kryckor och maximalt med smärtstillande. Dagen efter jagade jag två valpar på rymmen på kryckor! Hej träningsvärk!
I Söndags slängde jag kryckorna och började gå....aj. Det gör fortfarande ont och lär nog göra ett tag. Men det kunde varit värre, typ en propp. Och såna vill man faktiskt inte ha.
fredag 28 juni 2013
Trångt, men kärleksfullt!
Nu har jag snart varit hos mina föräldrar och hälsat på i en vecka, vilket även har inneburit en massa barnpassning - hur kul som helst! Men ack så trött jag blir ;).
Så här trött blev jag igår och vips kom det en liten 2-åring som skulle sova hos "Enni". Vi var nog lite trötta båda två, för vi hade varit iväg med min syster hos sadelmakaren och hämtat hem min sadel som hon gjort vid. Och fasen vad fin den blev!!!!!!
Imorgon åker jag hem på semester hahaha!
Så här trött blev jag igår och vips kom det en liten 2-åring som skulle sova hos "Enni". Vi var nog lite trötta båda två, för vi hade varit iväg med min syster hos sadelmakaren och hämtat hem min sadel som hon gjort vid. Och fasen vad fin den blev!!!!!!
"Enni" har varit ett namn som använts flitigt, ibland har det blivit lite hysteriskt när jag tex har velat gå på toa...lektanten kan ju inte försvinna sådär! När jag jobbat i trädgården en hel dag så skulle jag ramla in i duschen, det tillät fröken inte utan blev hysterisk. Det slutade med att morfar fick rycka in och gå till lekplatsen för att gunga ;).
Imorgon åker jag hem på semester hahaha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)