Många gånger känns det som om jag bara finns till, men utan någon mening.
Jag bara finns, som i en bubbla. Kan inte ta mig utanför den hur mycket jag än försöker, världen utanför är som en dimma och jag kan bara titta på. Jag vill ta mig utanför, men det känns som en omöjlig uppgift.
Ensamheten har den sista tiden varit extremt påtaglig. Jag stänger in mig i lägenheten när jag inte är i stallet, orken tryter. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Det är så frustrerande! Jag känner hur jag puttar bort vänner, trots att jag egentligen inte vill det. Det är inte meningen. Det enda jag vet är att någon gång tröttnar de och försvinner helt och hållet, precis som det brukar bli. Tyvärr är jag väldigt van vid det.
När jag mår dåligt är jag inte så bra på att prata, jag sluter mig istället och jag vet att det skrämmer. Men jag har så svårt att sätta ord på hur jag mår, det tar emot. Men jag har kommit så långt i mitt arbete med att ta bort min glada mask, så nu märks det i alla fall när jag inte är den vanliga glada Jenny. Väldigt tydligt dessutom tror jag. Istället skrämmer jag säkert bort människor på det sättet, men det är inte heller meningen. Det blir som det blir, jag är så van ändå...
Väldigt många tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag, oerhört mycket dessutom. Jag har bara problem med att visa och säga det. Frustrerande! Jag vill, men det går inte.
Nej, jag är inte inne i någon jättepositiv period just nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar