I torsdags blev det ett genomslag hos psykologen. Jag fick massor av beröm, av den enkla anledningen att jag faktiskt grät. Inte speciellt lite heller, tyvärr. Och jag skäms. Jag gråter inte inför andra! Det gör jag bara när jag mår dåligt och är ensam. Jag vill inte visa för någon att det gör ont. Jag klarar mig bra själv! Vilket nog är en av de största lögnerna i världshistorien..
Psykologen tryckte på saker som gör så ont, som är så smärtsamma och samtidigt helt oundvikliga att prata om. Det finns en anledning till att jag sökte hjälp ännu en gång - lite chockad över att jag faktiskt fick en psykolog efter 20 år inom psykiatrin.
Jag blev provocerad (medvetet), och det var det lilla som räckte för att jag skulle bli ett vrak där i rummet, i den gråa fåtöljen med psykologen mitt emot. Hon blev lika chockad som jag. För jag har inte visat en enda känsla sen jag började gå där för snart ett halvår sen. Som hon sa, hon har kunnat känna på sig att något inte stämt, men jag har inte visat något utan fortsatt som vanligt. Stenansikte. När något har varit jobbigt har jag bara avfyrat ett leende, och väldigt snabbt kom hon på att det är en försvarsmekanism. Jag är väl rätt så beredd på att hålla med.
Tack gode gud för vänner säger jag bara, guld värda. Där vågar jag visa lite, lite lite...
Krasst men sant...
När i helvete är det min tur att få må bra?
Många (de flesta..) tror att jag har mått så bra de sista åren, visst har jag gjort det till viss del, men inte till den grad som alla tror. Masken ni vet, den där masken som sätts på. Och så ler man lite, så glömmer man kanske bort det som river inombords. Men det ligger ändå där och gnager under ytan, och bara väntar på rätt tillfälle att ta sönder en totalt. Vilket var precis vad som hände hos psykologen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar