Ja jag kan ju alltid hoppas på att det blir bättre än i år, det var länge sen jag hade så mycket skit kring mig så jag vill verkligen ha en förändring nu.
Bara det att kunna slappna av mer än en dag i taget hade varit fantastiskt, men jag har så mycket inre stress så det känns som om jag ska gå sönder vilken dag som helst. Men det vägrar jag, jag vill inte det! Så jag kämpar på, varje dag, varje timme, varje minut. Ibland varje sekund.
Jag ska bara våga gå ett litet steg längre för att 2017 ska bli perfekt. Eller i alla fall bra..bättre.
Ett litet steg för många, ett gigantiskt för mig.
Just nu sitter jag i min mörka lägenhet, utan en enda lampa tänd.
Det känns tryggt.
I mörker syns man inte, då trivs jag.
Jag har så mycket att skriva, men det är omöjligt att få ner i skrift... Jag vill ju inte gärna skrämma bort någon heller!
söndag 11 december 2016
onsdag 10 augusti 2016
Ibland...
...är en dröm det finaste man har.
Och jag har många drömmar.
Jag vill så väldigt mycket, men har så lite att komma med. På vissa sätt och områden är jag så avundsjuk på andra människor.... Och det skäms jag över!
Ingen av mina drömmar är genomförbara. Men ändå, jag vill inte sluta drömma. Det är nog egentligen tack vare det jag egentligen lever. För jag har - precis som alla andra, all rätt att drömma. Både stort och smått. Jag föredrar smått, för då kanske jag någon gång trots allt faktiskt lyckas med något, väldigt långt fram i livet.
Det är bara så hemskt tråkigt att jag känner mig så felplacerad som människa. Som en vattendroppe i ett ösregn, alltså ganska osynlig och irriterande. Det är en del av mitt dilemma i livet, jag vill synas lika mycket som jag vill sitta i ett hörn som en grå mus där ingen ser mig eller lägger märke till mig överhuvudtaget. Sen är det ju få som tycker om råttor och möss - dom sparkar man bort. Och det är jag ju rätt van vid nu vid 35 års ålder. Det är inte offerkoftan som känns där utan det är ren fakta.
Ibland blir jag så less. Jag VILL, men jag kan inte.
Och det känns lite småpatetiskt att sitta och gråta vid midnatt såhär en tisdag.
Men allt löser sig.
Någonstans.
Någon gång.
Och jag har många drömmar.
Jag vill så väldigt mycket, men har så lite att komma med. På vissa sätt och områden är jag så avundsjuk på andra människor.... Och det skäms jag över!
Ingen av mina drömmar är genomförbara. Men ändå, jag vill inte sluta drömma. Det är nog egentligen tack vare det jag egentligen lever. För jag har - precis som alla andra, all rätt att drömma. Både stort och smått. Jag föredrar smått, för då kanske jag någon gång trots allt faktiskt lyckas med något, väldigt långt fram i livet.
Det är bara så hemskt tråkigt att jag känner mig så felplacerad som människa. Som en vattendroppe i ett ösregn, alltså ganska osynlig och irriterande. Det är en del av mitt dilemma i livet, jag vill synas lika mycket som jag vill sitta i ett hörn som en grå mus där ingen ser mig eller lägger märke till mig överhuvudtaget. Sen är det ju få som tycker om råttor och möss - dom sparkar man bort. Och det är jag ju rätt van vid nu vid 35 års ålder. Det är inte offerkoftan som känns där utan det är ren fakta.
Ibland blir jag så less. Jag VILL, men jag kan inte.
Och det känns lite småpatetiskt att sitta och gråta vid midnatt såhär en tisdag.
Men allt löser sig.
Någonstans.
Någon gång.
måndag 15 februari 2016
Ler jag bara så syns inte tårarna...
I torsdags blev det ett genomslag hos psykologen. Jag fick massor av beröm, av den enkla anledningen att jag faktiskt grät. Inte speciellt lite heller, tyvärr. Och jag skäms. Jag gråter inte inför andra! Det gör jag bara när jag mår dåligt och är ensam. Jag vill inte visa för någon att det gör ont. Jag klarar mig bra själv! Vilket nog är en av de största lögnerna i världshistorien..
Psykologen tryckte på saker som gör så ont, som är så smärtsamma och samtidigt helt oundvikliga att prata om. Det finns en anledning till att jag sökte hjälp ännu en gång - lite chockad över att jag faktiskt fick en psykolog efter 20 år inom psykiatrin.
Jag blev provocerad (medvetet), och det var det lilla som räckte för att jag skulle bli ett vrak där i rummet, i den gråa fåtöljen med psykologen mitt emot. Hon blev lika chockad som jag. För jag har inte visat en enda känsla sen jag började gå där för snart ett halvår sen. Som hon sa, hon har kunnat känna på sig att något inte stämt, men jag har inte visat något utan fortsatt som vanligt. Stenansikte. När något har varit jobbigt har jag bara avfyrat ett leende, och väldigt snabbt kom hon på att det är en försvarsmekanism. Jag är väl rätt så beredd på att hålla med.
Tack gode gud för vänner säger jag bara, guld värda. Där vågar jag visa lite, lite lite...
Krasst men sant...
När i helvete är det min tur att få må bra?
Många (de flesta..) tror att jag har mått så bra de sista åren, visst har jag gjort det till viss del, men inte till den grad som alla tror. Masken ni vet, den där masken som sätts på. Och så ler man lite, så glömmer man kanske bort det som river inombords. Men det ligger ändå där och gnager under ytan, och bara väntar på rätt tillfälle att ta sönder en totalt. Vilket var precis vad som hände hos psykologen.
Psykologen tryckte på saker som gör så ont, som är så smärtsamma och samtidigt helt oundvikliga att prata om. Det finns en anledning till att jag sökte hjälp ännu en gång - lite chockad över att jag faktiskt fick en psykolog efter 20 år inom psykiatrin.
Jag blev provocerad (medvetet), och det var det lilla som räckte för att jag skulle bli ett vrak där i rummet, i den gråa fåtöljen med psykologen mitt emot. Hon blev lika chockad som jag. För jag har inte visat en enda känsla sen jag började gå där för snart ett halvår sen. Som hon sa, hon har kunnat känna på sig att något inte stämt, men jag har inte visat något utan fortsatt som vanligt. Stenansikte. När något har varit jobbigt har jag bara avfyrat ett leende, och väldigt snabbt kom hon på att det är en försvarsmekanism. Jag är väl rätt så beredd på att hålla med.
Tack gode gud för vänner säger jag bara, guld värda. Där vågar jag visa lite, lite lite...
Krasst men sant...
När i helvete är det min tur att få må bra?
Många (de flesta..) tror att jag har mått så bra de sista åren, visst har jag gjort det till viss del, men inte till den grad som alla tror. Masken ni vet, den där masken som sätts på. Och så ler man lite, så glömmer man kanske bort det som river inombords. Men det ligger ändå där och gnager under ytan, och bara väntar på rätt tillfälle att ta sönder en totalt. Vilket var precis vad som hände hos psykologen.
söndag 6 december 2015
Jag tittar på, utifrån.
Många gånger känns det som om jag bara finns till, men utan någon mening.
Jag bara finns, som i en bubbla. Kan inte ta mig utanför den hur mycket jag än försöker, världen utanför är som en dimma och jag kan bara titta på. Jag vill ta mig utanför, men det känns som en omöjlig uppgift.
Ensamheten har den sista tiden varit extremt påtaglig. Jag stänger in mig i lägenheten när jag inte är i stallet, orken tryter. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Det är så frustrerande! Jag känner hur jag puttar bort vänner, trots att jag egentligen inte vill det. Det är inte meningen. Det enda jag vet är att någon gång tröttnar de och försvinner helt och hållet, precis som det brukar bli. Tyvärr är jag väldigt van vid det.
När jag mår dåligt är jag inte så bra på att prata, jag sluter mig istället och jag vet att det skrämmer. Men jag har så svårt att sätta ord på hur jag mår, det tar emot. Men jag har kommit så långt i mitt arbete med att ta bort min glada mask, så nu märks det i alla fall när jag inte är den vanliga glada Jenny. Väldigt tydligt dessutom tror jag. Istället skrämmer jag säkert bort människor på det sättet, men det är inte heller meningen. Det blir som det blir, jag är så van ändå...
Väldigt många tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag, oerhört mycket dessutom. Jag har bara problem med att visa och säga det. Frustrerande! Jag vill, men det går inte.
Nej, jag är inte inne i någon jättepositiv period just nu....
Jag bara finns, som i en bubbla. Kan inte ta mig utanför den hur mycket jag än försöker, världen utanför är som en dimma och jag kan bara titta på. Jag vill ta mig utanför, men det känns som en omöjlig uppgift.
Ensamheten har den sista tiden varit extremt påtaglig. Jag stänger in mig i lägenheten när jag inte är i stallet, orken tryter. Jag vill så mycket, men orkar så lite. Det är så frustrerande! Jag känner hur jag puttar bort vänner, trots att jag egentligen inte vill det. Det är inte meningen. Det enda jag vet är att någon gång tröttnar de och försvinner helt och hållet, precis som det brukar bli. Tyvärr är jag väldigt van vid det.
När jag mår dåligt är jag inte så bra på att prata, jag sluter mig istället och jag vet att det skrämmer. Men jag har så svårt att sätta ord på hur jag mår, det tar emot. Men jag har kommit så långt i mitt arbete med att ta bort min glada mask, så nu märks det i alla fall när jag inte är den vanliga glada Jenny. Väldigt tydligt dessutom tror jag. Istället skrämmer jag säkert bort människor på det sättet, men det är inte heller meningen. Det blir som det blir, jag är så van ändå...
Väldigt många tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag, oerhört mycket dessutom. Jag har bara problem med att visa och säga det. Frustrerande! Jag vill, men det går inte.
Nej, jag är inte inne i någon jättepositiv period just nu....
lördag 31 oktober 2015
Då börjar vi om...
Det var länge sen jag var här, men jag funderade redan förra veckan på om jag skulle ta och börja skriva igen. Ordentligt, med mina ord, inte en massa svammel som det blev mycket på slutet.
Nu har mitt liv blivit allvarligt igen, så pass mycket att jag kände att jag nog måste ta tag i livet ordentligt för att kunna komma framåt och inte fortsätta stampa på samma ställe. Min nya arbetskonsulent sa till mig att jag inte skulle få någon ny daglig verksamhet på arbetsplats innan jag fått träffa en psykolog. Hon såg igenom mig på ett sätt som många inte kan, jag antar att jag lyfte lite på min mask, visade och skrek tyst - hjälp mig.
Nu har jag en psykolog. Det tog några år kan man väl säga, men jag känner mig trygg med henne och har öppnat mig otroligt mycket. Mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket har gjort att jag även vågat öppna mig mer för andra. Det är viktigt att göra, men så otroligt skrämmande. Jag vill inte synas eller höras, jag vill bara finnas.
I minst ett år ska jag gå hos henne. Det är lång tid, men ändå ingen tid alls. Jag fyller snart 35, jag har 35 år att gräva i, och hon gräver på rätt sätt. På ett sätt som passar mig. Hon tycker jag är intressant, själv tycker jag att jag är ganska känslokall när jag sitter där. Där har vi ett av mina problem, jag gillar inte känslor. Jag har affektfobi, jag är rädd för känslor.
Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv. Jag har samma otur som tidigare, jag bor i samma lägenhet och trivs bra. Livet är faktiskt ganska roligt..
Nu har mitt liv blivit allvarligt igen, så pass mycket att jag kände att jag nog måste ta tag i livet ordentligt för att kunna komma framåt och inte fortsätta stampa på samma ställe. Min nya arbetskonsulent sa till mig att jag inte skulle få någon ny daglig verksamhet på arbetsplats innan jag fått träffa en psykolog. Hon såg igenom mig på ett sätt som många inte kan, jag antar att jag lyfte lite på min mask, visade och skrek tyst - hjälp mig.
Nu har jag en psykolog. Det tog några år kan man väl säga, men jag känner mig trygg med henne och har öppnat mig otroligt mycket. Mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, vilket har gjort att jag även vågat öppna mig mer för andra. Det är viktigt att göra, men så otroligt skrämmande. Jag vill inte synas eller höras, jag vill bara finnas.
I minst ett år ska jag gå hos henne. Det är lång tid, men ändå ingen tid alls. Jag fyller snart 35, jag har 35 år att gräva i, och hon gräver på rätt sätt. På ett sätt som passar mig. Hon tycker jag är intressant, själv tycker jag att jag är ganska känslokall när jag sitter där. Där har vi ett av mina problem, jag gillar inte känslor. Jag har affektfobi, jag är rädd för känslor.
Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv. Jag har samma otur som tidigare, jag bor i samma lägenhet och trivs bra. Livet är faktiskt ganska roligt..
onsdag 5 februari 2014
tisdag 5 november 2013
Galopperande Fisen
Ja det är Baloos nya smeknamn det...denna kan kan inte gå, han galopperar fram. Och så fiser han. Hemskt charmigt. I alla fall det första ;).
Det är helt galet hur bortskämd en katt kan bli på bara några veckor. Baloo tycker, matte nickar och säger javisst! Jag är glad över att hästen inte bor hemma, hur hade det slutat?! Det hade i och för sig varit mysigt med en häst på altanen, är dock rädd att hyresvärden inte hade varit riktigt lika imponerad över förslaget.
Igår spontanshoppade jag lite, kunde inte låta bli helt enkelt. Han har inte riktigt förstått att man kan sitta/ligga uppe på den ännu trots att jag lyft upp honom - men bollen som hänger där är ju urhäftig! Två leksaker med kattmynta råkade också följa med hem. Som det kan gå.
Det är helt galet hur bortskämd en katt kan bli på bara några veckor. Baloo tycker, matte nickar och säger javisst! Jag är glad över att hästen inte bor hemma, hur hade det slutat?! Det hade i och för sig varit mysigt med en häst på altanen, är dock rädd att hyresvärden inte hade varit riktigt lika imponerad över förslaget.
Igår spontanshoppade jag lite, kunde inte låta bli helt enkelt. Han har inte riktigt förstått att man kan sitta/ligga uppe på den ännu trots att jag lyft upp honom - men bollen som hänger där är ju urhäftig! Två leksaker med kattmynta råkade också följa med hem. Som det kan gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)