Möte på psyk

Kom på att jag nog inte har skrivit om mötet vi hade, dvs jag, min psykiater och min handläggare på Försäkringskassan. Jag var galet nervös som vanligt, men det gick (återigen, som vanligt) jättebra. Än en gång kan jag bara konstatera att jag har haft en sjujäkla tur (äntligen) som har så fantastiska människor omkring mig. Nu menar jag inte bara dessa två utan alla!

Vi var alla tre överens om att jag inte är rehabiliteringsbar, att överhuvudtaget ens tänka tanken på att jag ska jobba framöver finns inte. Hoppas nu bara beslutsfattarna tycker likadant, men det återstå att se till våren. Jag har äntligen ett fungerande liv, som funkar tack vare alla mina rutiner. Att bryta dessa kan sluta i en katastrof, vilket ingen av oss vill... Skulle det nu inte gå igenom så är det ganska lugnt ändå, även om det skulle vara skönt att äntligen få svar. Det värsta som händer är att jag måste ha kontakt med Arbetsförmedlingen i 3 månader, får leva på soc lika länge för att sen bli sjukskriven igen.

Helt ärligt förstår jag mig inte på hysterin kring att bli utförsäkrad, det finns ju skyddsnät att ta till ändå. Saker och ting löser sig helt enkelt. Samma sak med all ilska på Alliansen, som enligt folk har förstört sjukförsäkringen. Det var sossarna som la grunden till den, men det verkar folk inte veta eller glömmer bort? Om folk skulle vara intresserade av fakta istället för skvaller så skulle de nog knipa igen...

Men åter till mötet.

Precis som sist bestämde jag och handläggaren att hon ska hjälpa mig med ansökan, för kombinationen jag och blanketter stavas kaos. Det är ju inte så att det bara är en A4-sida som ska fyllas i, det är rena grekiskan för mig. De som känner mig vet att jag inte kan sitta rakt upp och ner och läsa något som är långt, jag tappar fokuseringen direkt och tappar orden. Det enda jag kan läsa så är böcker, dock inte rena faktaböcker. Puh, hjärnan totalstrejkar!