För 3 år sen hände det en olycka...

Av en slump såg jag idag en artikel om en svensk toppryttare som blivit sparkad i ansiktet av en häst, med käkfraktur och utslagna tänder som resultat. Stackare, jag vet precis hur det känns. Började fundera och kollade vilket datum det var idag. Minsann, idag är det på dagen 3 år sen samma sak hände mig.

Vid det tillfället hyrde jag ett eget stall, där jag hade mina två hästar samt en dåvarande väns två hästar. Den ena var en äldre valack som blivit kastrerad i början av sommaren och åkte till mig direkt efter det. Han var lugn som en ko och gjorde inte en fluga illa. Mamma dök upp i stallet på kvällen för att hämta upp mig när jag kvällsfodrat. Hon hade morötter i bilen som jag skulle hämta, jag stängde inte valackens box ordentligt (behövdes aldrig annars) för jag skulle ändå in där direkt när jag kom in för att slänga på hans termotäcke för natten.
När jag kom in igen hade han gått ur boxen för att hälsa på den vackra fuxtjejen i stallet. Jag sa till honom att gå in i boxen, brukade han göra...men det gjorde han inte. Jag skulle gå runt honom och precis när jag är mitt bakom honom sparkar han bakut.

Ops. Det var den dagens stora misstag!

Hästarna fick mat lite senare än vanligt den kvällen, jag prioriterade ilfart till akuten ;).

Så här såg jag ut senare på kvällen när det hänt...min bror fick uppgiften att hålla i kameran de närmaste veckorna, för det här ville jag dokumentera.



Jag skulle kunna skriva en roman om alla sjukhus och tandläkarbesök, men det ska ni slippa höra. Jag blev väldigt dåligt bemött på akutmottagningen på kvällen det hände, läkaren (som utgav sig för att vara kirurg men visade sig vara allmänläkare) tabbade sig rätt kraftigt kan man säga. Det är många inblandade och ganska snabbt konstaterades det att om han satt mig i en ambulans med ilfart till tandkirurgen i Malmö hade jag idag haft hela och fina tänder.
Jag blandade naturligtvis in Patientnämnden (fd förtroendenämnden) som inte var speciellt imponerande av hans sk behandling. Som egentligen inte var någon behandling alls faktiskt. Han vägrade röntga mig (!) och sy tyckte han att tandläkaren kunde göra dagen efter... Visst, det gjorde han, 8 stygn, stora delar av mitt tandben var syligt. Han och de andra kämpade som djur, jag stortjöt...det gjorde så satans ont! Eftersom det gått så lång tid så satt tänderna jävligt hårt...försökte helt enkelt dra tänderna på rätt plats igen (de pekade bakåt..). Antingen skulle det kanske gå, eller så skulle han dra sönder tänderna. Jag hade med andra ord inte så mycket att välja på! Under tiden sökte de tandkirurgen men där vägrade de svara... Tänderna kom hyfsat på plats iaf, så när stygnen satt där de skulle så fixade de ihop gips och satte över tänderna i överkäken så de förhoppningsvis skulle stanna på samma ställe.

Äta? Njaaa, det gick inte så bra! Min läkare fick skicka remiss till dietist som i sin tur fixade näringsdrycker som jag fick hämta ut på apoteket. Om man inte får sånt rabatterat via en dietist blir det läskigt dyrt i längden nämligen...

Efter några dagar var jag så här snygg...med gips och blå trådar från stygnen *s*.
Jag var så jäkla svullen så läpparna sprack, det sved som f*n kan jag meddela!





Tandkirurgen kunde inte ta emot mig förrän drygt en vecka senare (vägrade göra det utan remiss dessutom, min vanliga tandläkare var vansinnig!), då konstaterades det att jag hade en krosskada på överkäken (jag plockade benflisor som kröp fram ur tandköttet ganska lång tid efter). Så pass illa att hade jag inte haft hörntänderna på plats (som också skadades, men det visade sig senare) hade framtänderna helt enkelt ramlat ut.

Vid detta tillfället var jag rädd för att gå till tandläkaren. Men jag fick vänja mig, jag var hos tandläkaren (3 olika, vanliga tandläkaren, sjukhustandvården och specialist i Malmö) 18 gånger på 1 år (!).

Dessutom åkte jag på en wiplashskada, som krånglar lite då och då.

För er som inte provat kan jag förresten meddela att det är väldigt gott att dricka kaffe ur sugrör ;). Det gjorde jag väldigt länge....Det värsta var nog inte den fysiska smärtan i början, det var den psykiska. För av förklarliga skäl så tittade människor rätt mycket. Mer än en gång fick jag säga att jodå, jag har åkt på stryk...men av en häst.

Idag har jag fortfarande problem med tänderna. Samt ett litet ärr.
Det är allt!

Men jag ska vara tacksam över att jag fortfarande sitter upp, hade det tagit några cm högre upp hade jag lika gärna kunnat vara död. Tur i oturen helt enkelt!

Jag tog tag i rädslan redan dagen efter olyckan, för det är inte konstigt om jag blev lite skraj faktiskt. Tränade som tusan på hästen som sparkade mig, det gick bra - även om det tog lite tid. Men jag är fortfarande lite osäker när det kommer till bakben...är inte så säker på att jag någonsin kommer över det.

Många tror säkert fortfarande att jag är sur på hästen som sparkade mig, men varför skulle jag vara det? Det var jag som var nonchlant, en olyckshändelse. Det kan jag ju knappast klandra hästen för.