Nu kan jag andas igen. Det kunde jag knappt för en timme sen.
Jag fick sätta mig i soffan, tårarna sprutade.
Är det nu jag ska dö?
Ganska snabbt kom jag fram efter att ha pratat med mig själv, att nej det är bara ännu en panikångestattack. Det går över...det går över...det blev bättre...sen triggades det igång igen. Önskar så att jag visste vad det är som utlöser detta.
Men jag tänker inte ge upp. Så fan heller!
Jag har klarat av det förr.
Då gör jag det igen.
Innan har jag tagit ett steg framåt och fem steg bakåt.
Nu går jag tre steg framåt och ett bakåt.
Så det så!
Orden säger mycket...om mig och mitt...
4 kommentarer:
Jenny gumman. Jag är bara en telfonsignal bort.Morgon, middag, kväll och natt,Försökte ringa dig tidigare i kväll!! Men du ville inte svara, M-L
Men, oj! Det har jag inte hört! :(
Vet tyvärr hur det känns.. *kramar från småland*
jag vet hur det är. Du kommer aldrig dö av panik ångest, men det gör ont som in i helvete, innuti. det känns som om du har världens börda innuti dig, en läkare sade en gång att det är bra att ha ångest för då vet ma att ngt inte stämmer, kanske hjälper lite. kram
Skicka en kommentar