Svart och Vitt

Jag har en gråskala numera, oftast. Men vips faller jag in i mitt svart/vit-tänkande då och då. Som nu. Allt eller inget, så är det bara! När man själv är medveten om vad man egentligen håller på med så får man en tankeställare, vad fan är det jag GÖR egentligen? Varför gör jag inte som alla andra, bara ser vad som händer om jag slappnar av...? Jag har försökt och visst har det gått hur bra som helst. Oftast. Men sen är det ju det där...att alltid göra det...det går bara inte! Hur mycket jag än anstränger mig så sitter jag där med mitt förbannade sätt.



Börjar fundera på om kontrollbehov ingår under kategorin svart/vitt-tänkande, är det så?

För i så fall har jag en väldigt svart/vit värld. Måste faktiskt fråga min psykolog om det, för jag är lite trög när det kommer till såna saker. Jag förstår helt enkelt inte. Med tanke på det, så är jag inne i en sån period igen - jag förstår inte vad jag läser. Många ord, men jag får inte ihop det och det blir kaos av alltihop. Det brukar hänga ihop med dåligt mående, så det är nog så även denna gång. För just nu är livet lite, tja, skumt...

Med tanke på psykologen, så kan väl någon vänlig själ påminna mig om att jag måste ta med papperna dit gällande intervjun jag gjort. Det är förbannat viktigt!! Men mitt minne...
Jag pratade med FK tidigare idag, då jag redan har gjort ett test i den utredning som görs nu, vilket de själva krävde (dvs hyrde in psykolog som jag fick träffa där) och sitter därmed på resultatet. När jag var där för två veckor sen så skulle min nya handläggare plocka fram det till mig. Gissa vad? Det finns inte! Det finns noterat att det gjort en neuropsykologik utredning, men själva resultatet hittade hon inte. Jag har fått det tidigare, men det gjordes 2002...och inte fasen har jag det kvar, för jag kunde ju få det igen när som helst (och har fått två ggr, men ändå...).
Men i alla fall, jag ringde dit idag, till det kontor som jag tillhörde vid det tillfället, vilket nya handläggaren sa till mig för det var något som inte stämde.
Gissa vad?
Det finns inte!
Jag blev inte Lite sur kan jag lova. Är det de som hyr in (och betalar DYRA pengar) någon ska de väl för fan ha papperna kvar?? Jag är fortfarande med i systemet = allt ska finnas kvar och jag har rätt att plocka ut papperna precis när jag vill.

Med andra ord måste jag Återigen sitta med det här förbannade testet.
Det tar åtta timmar!
Någon om gjort WEIS-testet? Om inte så kan jag berätta att det är jävligt förnedrande. Pinsamt låg nivå och lägga pussel på fem bitar kan väl varenda människa (nästan iaf..). Ännu värre är det när psykologen piper glatt och säger att jag var SÅ duktig som klarade av det, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
När det var över så frågade hon mig vad jag tyckte om det hela. Vid detta tillfället hade jag precis fått reda på resultatet. Tja, hon frågade, jag svarade. Hon knep ihop munnen lite snyggt och jag väntade mig svar på vad jag sa. Men det fick jag inte.. Inte så konstigt antar jag, eftersom jag sa att det var något av det mest förbendrande test jag gjort, att det var pinsamt låg nivå

Sammanfattning av vad hon kom fram till var; att jag är ganska korkad. Mycket sämre förmåga än Svenska folket.


Skulle inte tro det va!
Inte om man frågar många andra heller.
Tvärtom, många gånger är jag fan så mycket smartare än många andra. Så det så.
Kommer aldrig och glömma de orden jag fick när jag var på kurs förra våren...det gjorde mig mycket stark och jag försöker tänka tillbaka på det - fy sjutton vad stolt jag blev. Och är! Gammal själ i en ung kropp, med förmåga att uttrycka mig. Folk får säga vad de vill, jag bryr mig inte, för jag vet själv.

Igår hittade jag min journal när jag packade upp. Kunde inte låta bli.
En kopp kaffe, choklad och en katt på magen. Sen låg jag där och läste igenom allt igen. Jag vet att det är korkad och jag vet att jag inte ska göra det så ofta, men ibland får jag för mig att det är bra terapi för mig (hur dumt lät inte det? :S). MEN! För första gången skrattade jag när det på många ställen står att jag är affektlös. Hell no, det är väl det minsta jag är? Ibland är jag det, men det är alla andra också.
Empatilös. Tillåt mig asgarva! Första gången jag läst det utan att börja storgråta.

Jag vet att jag ältar det, men eftersom jag fortfarande gör det, så finns det nog någon bra anledning till det.


Gissa vad! Jag har hittat mitt hem. Finns inte en kartong kvar, mina toksnygga gardiner är uppe, tavelhelvetena är uppe och allt är bra. Fast där ljög jag lite, för det finns en pappershög bredvid mig i soffan...som jag ska ta itu med imorgon...tror jag... Just ja, det står en svart sopsäck i fåtöljen - vad det är i den, tja, kläder? Med tanke på kläder så måste det inhandlas en hel drös till. Sanslöst vad mycket kläder jag har, och ändå går jag oftast omkring i ett par halvskitiga jeans och stalltröja. För att inte glömma mina underbara gympabrallor...gudomligt.

Internet har strulat hela dagen (fy på dig grannen!) och har jag startat msn så har jag inte kunnat öppna en enda sida. Men tro det eller ej, attans vad skönt det har varit - jag har fått så mycket annat gjort! Fast istället för det har jag fått ringa halva Sverige runt för att kolla så mina vänner mår bra.

Snart är det Midsommarafton. Jag har en misstanke om att detta årets kommer att de hemskt mycket skratt, jag har en del hysteriskt roliga människor omkring mig :P. Med tanke på det måste jag lägga ut lite recept...eller ska jag ha en bakblogg? Jag älskar att baka och har en hel del intressanta saker på lager som brukar hyllas när jag råkar bjuda på det.
Vad ska ni göra på mindsommarafton?

Förra årets blev kaos, för de som skulle rida på eftermiddagen vägrade boka av, så jag, satt hemma..själv...igen. Är så glad över att ha så många vänner nära numera!

Förresten, när fan kommer skattepengarna???
De hade varit väldigt välkommet.