Idag var jag dyr! Och ny kissekatt på ingång...

Faktum är att jag idag gick loss på 20 tusen...tack alla skattebetalare för att ni hjälper till och betala mina mediciner!
Efter en tids fruktansvärt smärta i kroppen på grund av min psoriasisartrit så blev det idag ny behandling. Vilket jag Inte var beredd på att det skulle gå så fort, jag har svårt för att göra saker som inte är planerade i förhand så det blev lite kaos i hjärnan. Men jag är så dålig och mina värden är usla så reumatologen tyckte det var högst olämpligt att vänta.

Detta resulterade i över fyra timmars väntan på sjukhuset. Först vanliga besöket, sen dropp med nya medicinen i två timmar och sen fick jag ligga kvar på vak i två timmar till fall i fall jag skulle drabbas av en allergisk reaktion. Det är starkt skit jag får om man säger så! Ny omgång om två veckor igen! HOPPAS verkligen jag blir hjälpt, det kommer att ta lång tid innan jag har full effekt av medicinen så det blir ingen mer praktik för mig detta året. Trist, men jag har inget val.

Älskade Zizzo är jag fortfarande ledsen över. Jag saknar honom så otroligt, det är så tomt! :(
Men...jag kan inte vara utan katt. Jag ska adoptera en liten pojke på 4 år som heter Baloo, från Kattkommando Syd. Han har levt ute och haft det riktigt tufft, så tufft att han har mycket svåra inflammationer i munnen och idag har dom opererat ut 12 tänder på honom, 10 har han själv tappat sen tidigare och de sista 8 ska opereras ut så småningom. Lillkillen... Men en katt klarar sig utan tänder så det är ingen fara! Egentligen skulle han flyttat hit redan i helgen men med tanke på hur det gick hos veterinären idag så får han vänta tills efter återbesöket om två veckor.
Jag har bara sett honom på bild och fastnade för honom direkt, men även om vi inte träffats, så tror jag att jag finner en ny god vän i honom. Längtar efter att få skämma bort en ny pälskling!

Vila i frid älskade Zizzo

Dagen började bra, men slutade i katastrof...

Jag gråter, gråter och gråter...

Cortisonfluff

Herregud så frustrerande! Jag är fluffig!

Sen en vecka tillbaka går jag på coritson för värken igen, men åh vad jag ser rolig ut. Idag skulle jag ta på mig ridbyxorna...jo men tjenare liksom. Jag hade förträngt hur musklerna förtvinar och magen blir fluffig. Jag ser lite rolig ut. Tur jag inte är modell!

Förra veckan var jag både på psyk och reumatologen...ett av besöken gick bra. Det sistnämnda, jag har värledens bästa läkare! Det övriga kan jag blogga om sen...

Psyk på torsdag

Ja igår fick jag nog och ringde... En akuttid tills på Torsdag blev det, det var allt som kunde rotas fram. Så då ska jag träffa samtalskontakten för första gången, även om det inte är så lockande så vet jag att det är ett nödvändigt ont.

Tills dess håller jag mig på soffan samt försöker komma ihåg och äta (bara kaffe är inte så nyttigt...). Och prata med snälla boendestödjare, såklart! Vad skulle jag göra utan dom..

Ensamhet och annat flum..

Ibland äter det upp mig lite mer än vanligt, känslan av ensamhet.
"Men du har ju många vänner" får jag ofta höra.
Visst har jag det, men man kan känna sig ensam ändå.

Lite värdelös sådär. Den känslan får jag ganska ofta faktiskt...

Den återkommande känslan är att jag inte har gjort något i mitt liv. Ni kan inte ens gissa er till hur värdelös man känner sig när man bara orkar med fyra timmars praktik i veckan. Även om jag älskar det och trivs väldigt bra så känns det...fjuttigt. Jag vill vara som de flesta andra, jag vill kunna orka lika mycket. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Alla intryck, alla människor, ljus, ljud...det är ganska påfrestande. Men jag lever upp de två dagarna varje vecka, jag känner mig inte riktigt lika värdelös. Inte så usel som jag brukar..
Mitt mål har varit att jag ska orka tio timmar i veckan. Big fail på den...jag gick upp till fem timmar och tvingades gå ner till fyra igen efter några veckor. Jag  fixade det inte, det psykiska satte sig och blev fysiskt. DÅ kände jag mig usel..... Men jag hade inget val.

Jag tycker om att ställa upp för vänner. Det lever jag på, känslan av att kunna underlätta och hjälpa till är guld värt. Jag önskar dock att jag orkade ännu mer...

Men åh. Om jag skulle ta och ringa den där samtalskontakten imorgon och beställa tid......

Psyk igen...

För två veckor sen skrev jag att jag inte tillhör psyk längre.
Fail på den, det ändrades...

Jag fick ett telefonsamtal från en sköterska därifrån förra veckan som beklagade hur jag blivit bortglömd och dåligt behandlad. Hon fick prata på rätt bra för att jag skulle lyssna på henne då jag var väldigt avig till en början - nu passar det liksom? Jag fick i alla fall en läkartid så får vi se... Samt hennes direktnummer. Hon erbjöd sig att vara samtalskontakt och jag får väl ringa henne nästa vecka antar jag, som jag i nåt svagt ögonblick lovade.

Igår pratade jag länge med boendestödet och jo, det är nog dags för psyk igen. Denna gången framförallt en samtalskontakt, jag tror tyvärr att det behövs. Om jag får förtroende det vill säga, och det vet man ju aldrig med mig. Det krävs mycket för att jag ska öppna mig. Väldigt mycket.

Vem fan vill bo i Glasberga?

Där verkar bo en del trångsynta människor med så fruktansvärt dålig människosyn så jag blir gråtfärdig.
Vad är det som är så farligt med ett LSS-boende? De som ska bo där är knappast farliga eller konstiga, de har ett funktionshinder. De måste också ha någonstans och bo.
Ska dom slängas ut i skogen, och inte få träffa några andra människor?

De boende är bland annat rädda om sina barn...

Jag tycker det är en bra plats att bygga boende där, då får ju barnen en chans att träffa människor som har ett handikapp - så kanske dom inte blir lika trångsynta som sina föräldrar.

Hoppas dom skäms, varenda en.

Tvi.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2156334-lss-boende-oroar-i-glasberga

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab