Cortisonfluff

Herregud så frustrerande! Jag är fluffig!

Sen en vecka tillbaka går jag på coritson för värken igen, men åh vad jag ser rolig ut. Idag skulle jag ta på mig ridbyxorna...jo men tjenare liksom. Jag hade förträngt hur musklerna förtvinar och magen blir fluffig. Jag ser lite rolig ut. Tur jag inte är modell!

Förra veckan var jag både på psyk och reumatologen...ett av besöken gick bra. Det sistnämnda, jag har värledens bästa läkare! Det övriga kan jag blogga om sen...

Psyk på torsdag

Ja igår fick jag nog och ringde... En akuttid tills på Torsdag blev det, det var allt som kunde rotas fram. Så då ska jag träffa samtalskontakten för första gången, även om det inte är så lockande så vet jag att det är ett nödvändigt ont.

Tills dess håller jag mig på soffan samt försöker komma ihåg och äta (bara kaffe är inte så nyttigt...). Och prata med snälla boendestödjare, såklart! Vad skulle jag göra utan dom..

Ensamhet och annat flum..

Ibland äter det upp mig lite mer än vanligt, känslan av ensamhet.
"Men du har ju många vänner" får jag ofta höra.
Visst har jag det, men man kan känna sig ensam ändå.

Lite värdelös sådär. Den känslan får jag ganska ofta faktiskt...

Den återkommande känslan är att jag inte har gjort något i mitt liv. Ni kan inte ens gissa er till hur värdelös man känner sig när man bara orkar med fyra timmars praktik i veckan. Även om jag älskar det och trivs väldigt bra så känns det...fjuttigt. Jag vill vara som de flesta andra, jag vill kunna orka lika mycket. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Alla intryck, alla människor, ljus, ljud...det är ganska påfrestande. Men jag lever upp de två dagarna varje vecka, jag känner mig inte riktigt lika värdelös. Inte så usel som jag brukar..
Mitt mål har varit att jag ska orka tio timmar i veckan. Big fail på den...jag gick upp till fem timmar och tvingades gå ner till fyra igen efter några veckor. Jag  fixade det inte, det psykiska satte sig och blev fysiskt. DÅ kände jag mig usel..... Men jag hade inget val.

Jag tycker om att ställa upp för vänner. Det lever jag på, känslan av att kunna underlätta och hjälpa till är guld värt. Jag önskar dock att jag orkade ännu mer...

Men åh. Om jag skulle ta och ringa den där samtalskontakten imorgon och beställa tid......

Psyk igen...

För två veckor sen skrev jag att jag inte tillhör psyk längre.
Fail på den, det ändrades...

Jag fick ett telefonsamtal från en sköterska därifrån förra veckan som beklagade hur jag blivit bortglömd och dåligt behandlad. Hon fick prata på rätt bra för att jag skulle lyssna på henne då jag var väldigt avig till en början - nu passar det liksom? Jag fick i alla fall en läkartid så får vi se... Samt hennes direktnummer. Hon erbjöd sig att vara samtalskontakt och jag får väl ringa henne nästa vecka antar jag, som jag i nåt svagt ögonblick lovade.

Igår pratade jag länge med boendestödet och jo, det är nog dags för psyk igen. Denna gången framförallt en samtalskontakt, jag tror tyvärr att det behövs. Om jag får förtroende det vill säga, och det vet man ju aldrig med mig. Det krävs mycket för att jag ska öppna mig. Väldigt mycket.

Vem fan vill bo i Glasberga?

Där verkar bo en del trångsynta människor med så fruktansvärt dålig människosyn så jag blir gråtfärdig.
Vad är det som är så farligt med ett LSS-boende? De som ska bo där är knappast farliga eller konstiga, de har ett funktionshinder. De måste också ha någonstans och bo.
Ska dom slängas ut i skogen, och inte få träffa några andra människor?

De boende är bland annat rädda om sina barn...

Jag tycker det är en bra plats att bygga boende där, då får ju barnen en chans att träffa människor som har ett handikapp - så kanske dom inte blir lika trångsynta som sina föräldrar.

Hoppas dom skäms, varenda en.

Tvi.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2156334-lss-boende-oroar-i-glasberga

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab

Hejdå psyk!

Efter 18 år inom psykiatrin så är man rätt trött på det. Dessutom har jag på omvägar fått höra att min psykiater blivit prickad och uppsagt....inte konstigt att jag inte har fått nån kallelse till tid här i Juni/Juli som vi planerat. Jag trodde i min värld att om någon slutade hörde man av sig från mottagningen och berättade, alternativt vore det ju bra om nån annan läkare tar över patienterna. Men nej, vi skiter i och höra av oss istället! Gissa om jag ska ringa dit imorgon och ha lite åsikter?

Jag hade tid hos min läkare på vårdcentralen idag gällande min misstänkta Hortons huvudvärk (som han nu är helt hundra på att jag har) och när jag ändå var där tog jag upp det här med psyk. Det slutade med att han absolut tar på sig ansvaret gällande min medicinering mm och skulle det bli något med Mig, typ att jag mår dåligt, så tar han kontakt med psyk och löser det den vägen. Men en sak är säker; hell no att jag ska tillbaka till psyk!

Gällande min Hortons så skickade han idag en snabbremiss till neurolog för exakt diagnos och medicinering i förebyggande syfte. Jag ska även försöka sluta med framförallt Ipren (lätt, när jag har värk... :/ ) och vid kris så sätter han in mig på en hög dos cortison för att häva skovet.

Jag hade planerat och visa upp  min konstiga leverfläck som både blöder och varar, men det glömde jag.......

Jag blev halt...jättehalt.

Ibland blir det lite tokigt... Tyvärr har det hänt lite väl ofta hos mig sista året.

Jag var hos mina föräldrar och kom hem i Lördags förra veckan. Det blev mycket trädgårdsarbete för min del och jag satt mycket på huk - klart man får träningsvärk då!

Men fail på den! Jag var hemma från akuten halv två på Söndagens natt, då dom prompt ville ha in mig för misstänkt propp. Nu hade jag tur i oturen och jag hade "bara" en väldigt ful muskelbristning med lite lösa fibrer nere vid knät. Så jag fick order om strikt vila, kryckor och maximalt med smärtstillande. Dagen efter jagade jag två valpar på rymmen på kryckor! Hej träningsvärk!

I Söndags slängde jag kryckorna och började gå....aj. Det gör fortfarande ont och lär nog göra ett tag. Men det kunde varit värre, typ en propp. Och såna vill man faktiskt inte ha.