Puh, nu har jag äntligen smält gårdagen. Det är helt sanslöst hur man kan reagera inför något som är så pass enkelt. Liksom, hallå, det skulle komma hem två människor till mig - som jag dessutom träffat förr. Ibland blir jag less på mig själv, men jag reagerar skumt ibland och det får jag lära mig leva med. Som om jag inte var hispig nog över detta så insåg jag att jag hade skrivit ner fel tid...det knackade på dörren en halvtimme innan jag hade räknat med besök ;). Heja heja!
Pratade lite om hur jag haft det i sommar, det har funkat ganska bra, men det har varit ganska jobbigt med så många olika BS...vilket ioch för sig inte alls är konstigt. Det är ju en förändring, sånt kan göra mig riktigt nervös. men som sagt, det har gått hyfsat bra.
Det enda som egentligen har varit negativt under sommaren är att mina rutiner är som bortblåsta. Jag var iväg i två veckor, då hade jag inga rutiner - så när jag kom hem igen var det lite lätt kaotiskt. att vara borta har funkat bra, så där är det inget negativt alls! Men jag sa att jag nog inte ska vara borta ner än en vecka i stöten framöver, längre än så "vågar" jag inte eftersom det tar så lång tid innan jag är inne i det normala igen (en månad sen jag kom hem lite drygt, jag har inte ens satt mig in i hälften av rutinerna ännu :S ).
Även detta tyckte de var en bra idé, för om jag ska må bra, behöver jag faktiskt mina rutiner. Så sant! BS sa att det ändå var bra att jag reagerat som jag gjort, för nu syns det hur viktigt allt arbete har varit - det betyder helt enkelt grymt mycket för mitt vardagsliv. Sant! Så hade jag inte sett på det hela. Men hon har ju helt rätt i det.
Tog även upp mina kontakter med habiliteringen, varpå jag sa att jag ska dit på uppföljningsmöte på Tisdag. Sa då att jag tänker fortsätta hos sjukgymnasten, men psykologkontakten tänker jag avsluta när vi har gått igenom hela min utredning. Jag har försökt ett tag nu, men det funkar inte och jag har inte mycket förtroende - då finns det faktiskt andra som behöver de tiderna bättre än jag. Istället tänker jag be min psykiater, som jag ska till nu i September, fixa en annan kontakt till mig. Jag behöver ta tag i min sk kroniska PTSD, som jag hoppas kan kunna stryka kronisk på någon gång...även om jag får höra att är det kroniskt så är det - nog fan måste jag i alla fall försöka bli av med det! Mina tvångstankar/beteenden kan jag leva med, de går upp och ner men är, om jag får vara lite ego, ganska charmiga ibland... :)
Jag fick medhåll, de tyckte det var en bra idé.
Haha, jag är inte van vid att få medhåll sådär!
Än en gång togs artikeln i DN om mig upp, jag rodnade...när gjorde jag det sist? Minns inte. Jag tror inte jag inser hur mycket det betydde för alla andra i min sits? Det är större än vad jag kan tänka mig. Tydligen. Många var så negativa över det hela, jag skulle få ett litet smärre helvete av mitt val att bli offentlig och visa upp mitt liv för så många...ha, där fick ni!
Men åter till mötet. Vi bestämde att jag ska fortsätta ha BS 2 dagar i veckan, vid behov (när jag tex får min vedervärdiga ångest som kan sitta i veckovis...) blir jag uppringd varje dag. Det känns väldigt, väldigt skönt med det. Jag har fullt förtroende för dom, och vågar vara genomärlig gällande hur jag mår.
Vill jag ha några förändringar så är det bara och säga till, jag kan bli beviljad mer tid/dagar om jag vill. Det är en rejäl trygghet för mig.
Till slut konstaterade de att jag har kommit väldigt ångt på detta halvåret...det blev jag glad över att höra! detta halvåret har gått väldigt fort...
