Har jag tur?

Jag vet inte vad det är som händer, eller varför allt faller på plats helt plötsligt. Detta året har inneburit mycket och stora förändringar i mitt liv, även om det har varit fruktansvärt jobbigt och ovanligt många tårar har visat sig. Det är bara Juni...undrar hur året slutar?

Den största skillnaden har nog varit att jag faktiskt har börjat lära känna mig själv. Jag har inte haft så mycket att välja på och vilken märklig känsla det är...ni kan inte ens föreställa er.

Idag har jag varit hos handläggaren på Försäkringskassan, ett bra besök och jag är så tacksam över allt hon gör och hjälper mig med. Fylla i blanketter är inte min starka sida direkt...eller jag blir rättare sagt aldrig klar med det om jag ska göra det själv - så vi gjorde det ihop idag. Lite kul faktiskt, något som kan ta flera veckor för mig, tar knappt 10 minuter när jag får hjälp. Jag kan göra mer än och skratta åt mig själv, ibland är jag bra trög ;).

När jag cyklade hem därifrån började jag tänka, hur hade jag det för ett år sen? Hur såg mitt liv ut? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Jag hann dock inte tänka så mycket, eftersom det tar 5 minuter för mig den vägen, när det som idag ösregnar så tog det nog inte mer än 3 minuter. En sån snabbresumé känner jag inte riktigt gör någon större nytta, så jag fick fortsätta tänka när jag kom hem. Och här sitter jag, i soffan med fina Zizzo bredvid mig i soffan, en kopp kaffe (ja, jag dricker för mycket av den varan!) och försöker få ner några ord. Än så länge verkar det i alla fall lovande!

Men åter till frågan. Ett år. Tiden har gått så jäkla fort - jag hinner inte med! Ogillar det skarpt om jag ska vara ärlig och jag hoppas sommaren går sakta så jag slipper tänka på min stundande 30-årsdag. Jag fyller liksom tant. Grymt ångestladdat! Jag lyckas alltid komma in på det vad det än gäller, så det blev nog lite ot där ett tag...men men.

Ett år sen. Då bodde jag i Brösarp, samma kommun som jag bor i nu - men 2 mil härifrån. Vackert ställe, men om man är lite folkskygg som jag är det ingen höjdare att vistas där på sommaren, ni vill inte veta hur mycket turister som letar sig dit. Sanslöst!

Hur jag mådde...ska jag vara ärlig så har jag inte så bra koll på det, jag minns inte så mycket. Det enda jag vet är att jag inte mådde bra. Jag var mitt uppe i utredningen gällande om jag hade Asperger eller inte, som dessutom gjordes på annan ort och jag reste med andra ord en hel del (2 timmar enkel resa närmare bestämt). Inte mig emot, med tanke på hur bra jag trivdes med både läkare och psykolog. Jag sov dåligt, jag nattvandrade och hittade på de mest skumma sakerna på nätterna. Anledningen till detta var mina mediciner, jag åt stora mängder och jag var fast i ett beroende. Detta gjorde att jag var helt borta på dagarna, mer eller mindre. Detta var första gången jag kallades missbrukare...men ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte så mycket - även om många nu trodde det (även jag...men nu ser jag mönstret och förstår bättre). Mina tankegångar var mest håll käften, låt mig vara och rör mina mediciner och jag dödar dig. Friskt, verkligen, eller hur? Det blev dock slut på detta och numera är jag fri, jag äter inget som är beroendeframkallande och jag inser nu i efterhand hur dåligt jag mådde på grund av detta, trots att jag trodde att detta faktiskt hjälpte mig. Jag mådde ju djävulskt bra för stunden i alla fall... Nu har jag varit utan mediciner helt och hållet av det slaget sen slutet av förre året - det känns helt underbart! Även om jag fortfarande får världens sug då och då så är det hanterbart.

Annars försökte jag leva livet som vanligt....som inte var ett bra liv. Det gick utför rätt rejält vilket resulterade i en sjukt jobbig höst. Men det fanns människor som trodde på mig, som fortfarande tror på mig och gud vad tacksam jag är för det. Jag kom upp igen, även om det tog lite tid.

För ett år sen kom vändningen kan man nog säga. Det gick käpprätt åt helvete för att sen vända...till den punkten jag befinner mig på nu. Jag har kommit på att det är ganska roligt att leva. För första gången är jag nyfiken på vad morgondagen kommer att erbjuda, även om det bara kan vara en så enkel sak som att metrologen säger att det ska bli sol. Det kanske låter hur fjantigt som helst, men det bryr jag mig inte om, huvudsaken är ju faktiskt att jag tycker det är spännande.
I December flyttade jag till lägenheten jag har nu. Jag trivs fortfarande, 7 månader, det är bra jobbat när det gäller mig. Till mångas fasa har jag flyttat en hel del tidigare, 4 gånger på 2 år närmare bestämt... Här tänker jag dock stanna (och min flytthjälp jublar över det). Jag vill rota mig ordentligt, börja leva...och det tror jag att jag kan här. Det känns skönt att äntligen kunna skriva det, jag vågar äntligen bygga upp mitt liv. För ett år sen kunde jag inte ens tänka i de banorna. Jag gjorde saker på ren rutin utan att lägga en tanke på det, fy vad jag måste ha varit uttråkad när jag tänker efter.

Nu lever jag, äntligen. Jag har helt fantastiska människor omkring mig. Jag har verkligen försökt, men vad dessa betyder för mig kan inte beskrivas i skrift. Inte ett enda ord. De känslorna måste upplevas helt enkelt. Jag har en vardag, på ett sätt som jag aldrig haft tidigare.

Jag kan bara säga tack för att ni följer med på resan, som faktiskt är ganska häftig :).

Dags att gråta en skvätt, det känns som om det är läge för det nu.

Märkligt...

För några dagar sen upptäckte jag att det stod en kundvagn på mitt bostadsområde, sen har det flyttats runt lite.Jag har inte tänkt så mycket på det, jag menar, vad ska jag göra åt det?!

Tills för en liten stund sen hade jag i alla fall dessa tankarna.

Jag skulle gå ut med soporna och sprang rätt in i vagnen. Den stod utanför min och grannes dörr. BS har varit här för en stund sen, när hon gick la jag märke till att den stod på gräset. Men men...

Eh, va? Vad i hela fridens namn gör den där?

Jag är inte farlig idag heller...

;)

Det sista dygnet har varit otroligt omtumlande, jag är helt slut, men väldigt glad. Det känns som om jag har gjort någonting bra, väldigt bra dessutom, det märks tydligt på alla människor jag pratar med och hör av på alla sätt. Lite förståelse, ja det har det nog blivit. Skönt!

Mitt hem ser ut som en krigszon. Jag skulle ha städat igår, men de planerna gick inte riktigt som planerat och anledningen är nog inte så svår att lista ut... Jag har ett stort behov av rutiner, vilket innebär att jag har ett schema för varje dag och vad jag ska göra, annars funkar det inte. Men denna veckan får jag helt enkelt skifta dag på Måndag och Tisdag ;). I huvudet har jag bestämt mig för det, men om jag nu lyckas ta itu med det - det är en helt annan fråga. Det är snurrigt värre här idag! Jag har försökt vakna i flera timmar idag, men det går inte så bra på den fronten, trots hutlösa mängder kaffe.

Innan jag gör någonting så är det klidags för katten, min fina fina Zizzo landade precis i knät. Jag har hällt upp en ny kopp kaffe och...tja, han får väl som han vill. Jag är lite svag för mina djur, jag gör alltid som dessa vill, på gott och ont. Det finns inget bättre än djur, det är en kravlös kärlek som man bara inte kan motstå.

De bryr sig inte om hur jag är, hur jag beter mig eller har några förväntningar på mig.
De accepterar mig för den jag är helt enkelt.
Varför ska det vara så komplicerat när det kommer till andra människor?

Tack tack Tack!

Jag är rörd, riktigt rörd.
Inte kunde jag ana att det skulle bli så här - vilken respons! TACK!

Jag lovar att svara er alla, ska sätta mig med det imorgon, för just nu är huvudet alldeles för trött för att få ner några bra ord i skrift. Telefonen ringde första gången halv elva, sen har jag nog tusan suttit telefon större delen av dagen...

Tack för era kommentarer här, meddelande på Facebook och mail, det värmer - verkligen!
Glöm inte läsa vad Läkaren och Forskaren skriver!

Imorgon är det BS igen (för er nya läsare, Boendestöd) och jag har som vanligt ingen koll på vad jag ska laga för mat. Jag har alltid tänkt ut något, men sen ångrar jag mig. Hur dumt som helst. Måste gå att frysa in... Några tips? :)

Just ja, jag var ju hos sjukgymnasten idag. Trevligt värre! BK är väldigt roligt att utöva, så för andra gången skriver jag nu att alla borde prova ;). Att jag sen höll på och drunkna i regnet när jag skulle hem är en annan sak, smådetaljer man får räkna med. Fast fuktskadorna blev rätt omfattande...

En gång var jag anonym här...

....det var då det!

http://www.dn.se/insidan/man-blir-ledsen-och-man-blir-radd-1.1117499

I en vecka har jag suttit på nålar, humöret har skiftat värre än vanligt. Hur skulle detta tas emot av andra? Jag har pratat lite lågt med vänner om det här, de flesta har varit positiva, men sen har det naturligtvis funnits de som tycker att jag är en riktig idiot som gick med på det här. Ja, men då får väl folk tycka det då.
Malin Nordgren på Dagens Nyheter kontaktade mig och jag tvekade inte en sekund på att ställa upp när hon frågade mig, eftersom jag tycker det är en viktig sak. Jag har fått ta emot rätt mycket skit för att jag både väljer att vara med på bild och uppge mitt namn...återigen, ja då får väl folk tycka det. Jag står för vad säger, skriver och gör.

En viktig sak i det här - jag pratar inte bara för mig själv! Utan även om andra, för det är garanterat fler än jag som har blivit påhoppad gällande det här - både nu och tidigare. Jag är inte ensam med andra ord, det tycker jag är viktigt att påpeka.

Bra jobbat katten!

Vaknade alldeles för tidigt, av att en viss katt sprang omkring som en galning i sängen. Jag tyckte att min lilla lurvboll skulle fortsätta sova, men varför skulle han lyda, det vore väl onödigt? När man kan terrorisera matte?
Kollade på klockan, halv fyra...lyckan var total. Eller inte alls. Bara att gå upp, för jag kan ju inte somna om ändå. Möts av en smärre katastrof. Blöt jord, blommor och kruvskärvor i en salig röra. Jippi? Förmodligen har en annan katt hoppat upp på fönsterbläcket, för det brukar få Zizzo rabiat vansinnig och då flyger allt som är i vägen.

Men men. Lamporna överlevde i alla fall.
Alltid något?

Ömsesidig respekt?

Jag har inte skrivit något direkt intressant i veckan, har funderat mycket men nu när jag analyserat sönder alltihop så kan jag lika gärna skriva om det. Dock har jag inte ändrat åsikt om det hela, blir irriterad bara jag tänker på det.

Jag är vuxen, jag bestämmer själv vad jag ska göra, säga, skriva och tänka. Vad jag tycker har ingen med och göra, ännu mindre ska man försöka idiotförlara mig för att jag råkar stå för vad jag säger och gör. Jag är den jag är, varför inte respektera det?

Tydligen är jag oansvarig, för att inte tala om hur dåligt jag kommer att må. Mycket möjligt att det blir så, det kan jag inte svara på nu, men om det nu blir så - då kan jag bara skylla mig själv för det. Med andra ord behöver ingen annan bekymra sig, det blir som det blir. Jag förstår inte hur man kan irritera sig så mycket över någonting när man inte ens är inblandad i det hela. Jag blir vansinnig! Eller vadå blir, jag är förbannad över dessa uttalande fortfarande. Åsikter får alla ha, det ska alla ha, men bara för det behöver man inte bli otrevlig. Vad vinner man på det?
Jag brukar försöka hålla igen för att inte bli alltför arg, men denna gången måste jag säga att jag hade väldigt svårt för det. Jag var inte otrevlig, men däremot fruktansvärt irriterad.

Nu menar jag inte att man inte ska kunna säga emot, dock bör man överväga Hur man säger saker och gärna låta den andra parten prata till punkt. Sist men inte minst bör man även respektera den andres åsikter. Eller är jag helt fel ute?

Så, allt känns bättre när man har fått gnälla lite.
Nu ska jag ringa min lillebror, han var på personalfest igår och har garanterat lite ont i hårrötterna idag. Med andra ord ska jag prata lite extra högt ;). Jag är garanterat världens snällaste storasyster...