Klump i magen. Insikten om att jag inte är som alla andra dök upp igen, hårt.
Jag klarar inte av allt här i världen, även om jag vill, försöker och gör mitt bästa. Men många gånger räcker det tydligen inte, för då hade jag haft ett annorlunda liv än det jag har nu. Så jag kan inte mer än önska mig ett normalare liv, även om jag vet att det faktiskt aldrig kommer att bli så. Men jag gör, som alltid, mitt bästa ändå...
Jag klarar inte av allt här i världen, även om jag vill, försöker och gör mitt bästa. Men många gånger räcker det tydligen inte, för då hade jag haft ett annorlunda liv än det jag har nu. Så jag kan inte mer än önska mig ett normalare liv, även om jag vet att det faktiskt aldrig kommer att bli så. Men jag gör, som alltid, mitt bästa ändå...
Egentligen borde jag vant mig. Eller börja vänja mig. Jag har fått inse att jag i resten av mitt liv kommer att behöva ha hjälp från alla håll. Det känns kan jag lova! Känslan och veta att jag inte klarar mig själv är tung. Riktigt tung.
Det var ju inte så mitt liv skulle se ut! Det var inte så jag planerat!
Någonstans gick det snett.
Jag drog nitlotten i livslotteriet.
6 kommentarer:
Ensam är inte stark. Att ta hjälp av andra är ingen svaghet.
Alla tar vi hjälp, ibland ofta, ibland sällan. Vissa mer, vissa mindre.
Var stolt över den du är istället, och allt du klarar! :)
Du är DU och det är Du. Varför har vi en strävan efter att vara som alla andra?
Normalitet är ett skällsord.....
Jag förstår din tanke.
Jag önskar att jag kunde vara en vanlig människa.
En sån där som inte tar åt sig så hutlöst hela tiden.
Men du vet vart jag finns!!
Kram!
Jag känner också så men bara ibland. Jag tar hjälp av både soc. och LSS. Jag får prata av mig, lär mig strategier. Har du någon kurator?
Kram ♥
Men det är många som inte har någon diagnos (utan räknas som "friska") som inte heller lyckas skapa ett liv "som alla andra". Då får man försöka att se "vem är jag" och "vad kan jag", och försöka skapa ett liv utifrån det. Inte jämföra sig med andra (svårt!!).
Det är som att läsa ur min egen dagbok. Jag fick diagnosen för 1,5 år sedan, och ju äldre jag blir - ju större blir kliven framåt självständighet. Men vi får hålla ut. Vi klarar oss. Vi har inte valt asperger! Kram
Skicka en kommentar