Psykiatern gjorde bort sig...

Rätt ordentligt dessutom. Jag hade beoendestöd och faaaan vad nervös jag var!

Vi satt och väntade i 45 minuter innan han ringde upp och mina nerver var på utsidan kan jag lova. Jag log och sa att jag pratar rätt mycket mer än vanligt (haha, dvs, mycket..) när jag är nervös ;). Hjärtat slog tredubbelt när det ringde och det stod Privat nummer....fan, kunde han inte ha glömt bort mig eller nåt?!

Som vanligt skriver jag bara ut en viss del, jag vill behålla lite privatliv :).

Men han gjorde som sagt bort sig. Precis som jag misstänkt så har han mycket kontakt med läkemedelsföretaget vars medicin han har satt in mig på. Minns att jag bloggade om det redan första gången jag var hos honom, att något lurt var det med den medicinen med tanke på hur gott han pratade om den. Och igår som sagt, råkade han nog försäga sig lite.

Så fort jag försökte säga något så struntade han i det utan körde över mig som vanligt.

Jag tror att jag fick honom och förstå att NEJ jag har inte myrkrypningar i benen, jag är rastlös - det är en jäkla skillnad. Han fortsatte svamla om det, men då höjde jag rösten och sa surt att det har ALDRIG varit på tal om att jag har myrkrypningar, han måste lyssna på vad jag säger!

Sen ojjade han sig över mina mediciner, jag fick berätta för honom vilka mediciner jag åt för han hade så många patienter varje dag och han kunde inte komma ihåg allt. Ursäkta mig, men, hört talas om journal? Han bör ha en sån framför sig när han pratar med mig....faktiskt. Jag råkade blanda ihop Propavan och Primperan, shit vad sur han blev - för den skulle jag ju slutat med!! Jag bad om ursäkt, jag blandade ihop det. Men han fortsatte sura.

Han frågade mig varför jag var hans patient, det fanns ju andra sjukhus? Men vänta lite nu, hörde vi rätt? Jo men de hade ju så mycket att göra så det fanns ju inga tider. Han beklagade sig över att han fick offra sin lunchrast för att hinna med mig...boendestödjaren blev svart i ögonen och mina ögon tårades. Vad i helvete säger han?! Då kände jag mig ungefär lika mycket värd som...ingenting?

Han fortsatte gnälla över att det var få tider, så då sa jag till honom att ska det vara så så kan han för fan remittera mig vidare i så fall! Så det ska han göra, efter vårt uppföljningssamtal nästa Fredag. Ska öka på en medicin...så det ville han följa upp...

SEN kan han räkna med en anmälan kan jag lova!! Igår var fanimej droppen!!

När jag lagt på luren så frågade jag boendestödjaren om jag överdrivit tidigare, eller är han så hemsk som jag sagt? Hennes svar var; det är ju värre. Hon var Inte glad. Hon sa att hon fått hålla igen för att inte skälla ut karln, och tro mig, det syntes under hela samtalet.

Idag är jag inte arg, jag är bara ledsen.

Jag är faktiskt inte värd att bli behandlad så här!

Idag ska jag försöka luska ut när mottagningen här ska öppna, jag står hellre utan läkare helt och hållet än att behöva hoppa mellan hyrläkare tills det blir av.