Bakom varje nick på internet finns det en vanlig människa...

Ett nick är bara ett ord, men bakom varje nick finns det en människa som sitter framför en datorskärm. Den människan har också känslor, man får med andra ord faktiskt tänka sig för vad man skriver. Ord sårar!

Jag borde ha vant mig, jag har funnits på internet i så många år nu och är aktiv på väldigt många olika forum mm. Jag har fått ta skit förr, precis som de flesta andra i någon form. För att förstå vad jag menar med hur illa det faktiskt kan vara så kan jag berätta att det ett tag friskt diskuterades på ett hästforum om jag led av Münchhausen by proxy, för att jag har haft en överjävlig otur med mina hästar under ett par år (jag är väldigt övertygad om att de två läser detta och till er kan jag bara skriva att ni är två idioter rent ut sagt! Detta kommer jag, samt alla andra som blev väldigt upprörda över det, ALDRIG glömma! Kanske är det på sin plats att be om ursäkt för att ni hade fel? Ni kom med väldigt allvarliga anklagelser! Vill ni veta hur nära det var att jag anmälde er, eftersom ingen av er är speciellt anonyma?). Detta, bara på grund av att jag som sagt har haft ren och skär otur, samt har haft väldigt sällsynt sjukdom på en av mina hästar (han var det tionde dokumenterade fallet på 100 år, det var ett pussel innan vi hittade rätt, hästen lever tyvärr inte idag).

9 av 10 gånger är jag trevlig i skrift. Ibland rinner det över, men så är det för alla. Jag kan även erkänna att jodå, jag har varit avstängd i perioder på ett visst forum (den/de jag tjaffsat med har dock också blivit avstängda). Jag tar mitt straff och kryper tillbaka under en sten och funderar igenom vad som hänt. Den enda gången jag egentligen kan bli lite hetlevrad i diskussioner är när det är rena lögner som skrivs, för det är det värsta jag vet. Dock tänker jag alltid efter en gång extra innan jag skickar iväg ett inlägg, just eftersom jag vet hur mycket ord faktiskt kan såra. Riktigt elaka saker kan trycka ner vilken tuff människa som helst i skorna.

Nu är jag utsatt igen och jag tar riktigt illa upp. Men inte går det fram, det är som att stånga sig blodig mot en vägg. Frågan är vad människan vinner på att bete sig så här? Ni hästmänniskor som läser och vet vem jag är, jag kan skvallra för er om att hästforumet är helt oskyldigt denna gången ;).

Sådär ja, dags att ta några djupa andetag innan jag skriver något jag ångrar.

Hm, om man skulle ta och skriva det där inlägget om självmordsbombaren som jag funderat på hela dagen...