En vecka med Baloo!

Vilken vecka. Wow.
Vilken kompis jag har fått!
Hans favoritsysselsättning är soff- eller sänghäng med mig, eller så leker han väldigt busigt och brutalt med ett höstrå som jag dragit med mig hem från stallet. Lycklig katt!

Jag är van vid en katt som är smidig, och nu...euhm...ja. No comments. Man kan väl säga som så att Baloo är lite stor och klumpig? Hur många gånger han har ramlat ner från sängen på kvällarna kan jag inte ens räkna, han gör samma misstag hela tiden och jag skrattar lika mycket varje gång. Men han blir ju så till sig i trasorna när jag säger att vi ska gå och lägga oss...han snurrar omkring - närkontakt med golvet - två sekunder senare är han uppe igen. Poff. Golvet igen. Och så håller det på, det är så charmigt! Samma sak händer i soffan haha.

Han är så söt så det gör ont, tur han inte är en godisbit för då hade jag fått hål i tänderna så mycket som jag pussar på honom. Och han gör detsamma tillbaka. Kärlek!

Lycka är att somna med en katt som ligger på rygg längs med mig, med sin nos mot min haka. Det är nog hans sätt att säga tack för att du släppte in mig i ditt hem...här är jag trygg, har värme, fri tillgång på mat, får massor med klappar och mys. Jag tror han känner sig hemma och välkommen.

Jag trodde Aldrig jag skulle hitta en så bra ersättare efter Zizzo.
Sen ramlade jag över en bild på Baloo...och så bra det blev, så fantastiskt bra!

Välkommen hem Baloo!

Nu är han äntligen hemma!

Idag var jag dyr! Och ny kissekatt på ingång...

Faktum är att jag idag gick loss på 20 tusen...tack alla skattebetalare för att ni hjälper till och betala mina mediciner!
Efter en tids fruktansvärt smärta i kroppen på grund av min psoriasisartrit så blev det idag ny behandling. Vilket jag Inte var beredd på att det skulle gå så fort, jag har svårt för att göra saker som inte är planerade i förhand så det blev lite kaos i hjärnan. Men jag är så dålig och mina värden är usla så reumatologen tyckte det var högst olämpligt att vänta.

Detta resulterade i över fyra timmars väntan på sjukhuset. Först vanliga besöket, sen dropp med nya medicinen i två timmar och sen fick jag ligga kvar på vak i två timmar till fall i fall jag skulle drabbas av en allergisk reaktion. Det är starkt skit jag får om man säger så! Ny omgång om två veckor igen! HOPPAS verkligen jag blir hjälpt, det kommer att ta lång tid innan jag har full effekt av medicinen så det blir ingen mer praktik för mig detta året. Trist, men jag har inget val.

Älskade Zizzo är jag fortfarande ledsen över. Jag saknar honom så otroligt, det är så tomt! :(
Men...jag kan inte vara utan katt. Jag ska adoptera en liten pojke på 4 år som heter Baloo, från Kattkommando Syd. Han har levt ute och haft det riktigt tufft, så tufft att han har mycket svåra inflammationer i munnen och idag har dom opererat ut 12 tänder på honom, 10 har han själv tappat sen tidigare och de sista 8 ska opereras ut så småningom. Lillkillen... Men en katt klarar sig utan tänder så det är ingen fara! Egentligen skulle han flyttat hit redan i helgen men med tanke på hur det gick hos veterinären idag så får han vänta tills efter återbesöket om två veckor.
Jag har bara sett honom på bild och fastnade för honom direkt, men även om vi inte träffats, så tror jag att jag finner en ny god vän i honom. Längtar efter att få skämma bort en ny pälskling!

Vila i frid älskade Zizzo

Dagen började bra, men slutade i katastrof...

Jag gråter, gråter och gråter...

Cortisonfluff

Herregud så frustrerande! Jag är fluffig!

Sen en vecka tillbaka går jag på coritson för värken igen, men åh vad jag ser rolig ut. Idag skulle jag ta på mig ridbyxorna...jo men tjenare liksom. Jag hade förträngt hur musklerna förtvinar och magen blir fluffig. Jag ser lite rolig ut. Tur jag inte är modell!

Förra veckan var jag både på psyk och reumatologen...ett av besöken gick bra. Det sistnämnda, jag har värledens bästa läkare! Det övriga kan jag blogga om sen...

Psyk på torsdag

Ja igår fick jag nog och ringde... En akuttid tills på Torsdag blev det, det var allt som kunde rotas fram. Så då ska jag träffa samtalskontakten för första gången, även om det inte är så lockande så vet jag att det är ett nödvändigt ont.

Tills dess håller jag mig på soffan samt försöker komma ihåg och äta (bara kaffe är inte så nyttigt...). Och prata med snälla boendestödjare, såklart! Vad skulle jag göra utan dom..

Ensamhet och annat flum..

Ibland äter det upp mig lite mer än vanligt, känslan av ensamhet.
"Men du har ju många vänner" får jag ofta höra.
Visst har jag det, men man kan känna sig ensam ändå.

Lite värdelös sådär. Den känslan får jag ganska ofta faktiskt...

Den återkommande känslan är att jag inte har gjort något i mitt liv. Ni kan inte ens gissa er till hur värdelös man känner sig när man bara orkar med fyra timmars praktik i veckan. Även om jag älskar det och trivs väldigt bra så känns det...fjuttigt. Jag vill vara som de flesta andra, jag vill kunna orka lika mycket. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Alla intryck, alla människor, ljus, ljud...det är ganska påfrestande. Men jag lever upp de två dagarna varje vecka, jag känner mig inte riktigt lika värdelös. Inte så usel som jag brukar..
Mitt mål har varit att jag ska orka tio timmar i veckan. Big fail på den...jag gick upp till fem timmar och tvingades gå ner till fyra igen efter några veckor. Jag  fixade det inte, det psykiska satte sig och blev fysiskt. DÅ kände jag mig usel..... Men jag hade inget val.

Jag tycker om att ställa upp för vänner. Det lever jag på, känslan av att kunna underlätta och hjälpa till är guld värt. Jag önskar dock att jag orkade ännu mer...

Men åh. Om jag skulle ta och ringa den där samtalskontakten imorgon och beställa tid......