Kvällstankar

Jag är rätt trött på alla dessa missförstånd. Inte bara det, utan även den respektlöshet som finns när man säger att man inte förstår. Det blev lite tokigt på Apoteket idag, men det löste sig till slut när jag fått förklara lite. Men det är ändå rätt tröttsamt...

Sen fattar jag inte varför min läkare envisas med att skriva ut små förpackningar till mig, nu får jag hämta en gång i veckan. Dessutom tänkte han inte skriva ut den dubbla dosen utan kör på små 5 mg, men de finns i 10 också så jag fattar faktiskt inte vad han håller på med. Detta är inte hållbart med tanke på att de inte vill beställa hem medicin om jag inte har det på recept. Vilket resulterar i att jag får hoppa över den nästa helg. Tack, idiot!

Ibland önskar jag att någon tar över mitt huvud för en dag, för att få lite mer förståelse för hur min värld faktiskt ser ut. Jag träffar på problem nästan dagligen. Bara för att huvudet inte riktigt fungerar som alla andras... Tyvärr har ångerveckan gått ut för länge sen, så där har jag ingen hjälp heller. Attans!

Zizzo gick och la sig för länge sen, tror jag följer efter...

Tja, vad säger man?

Det var fler än jag som var glada igår!

Stackars Malmö!

Inte alls. Haha!

;)

Psykiatern gjorde bort sig...

Rätt ordentligt dessutom. Jag hade beoendestöd och faaaan vad nervös jag var!

Vi satt och väntade i 45 minuter innan han ringde upp och mina nerver var på utsidan kan jag lova. Jag log och sa att jag pratar rätt mycket mer än vanligt (haha, dvs, mycket..) när jag är nervös ;). Hjärtat slog tredubbelt när det ringde och det stod Privat nummer....fan, kunde han inte ha glömt bort mig eller nåt?!

Som vanligt skriver jag bara ut en viss del, jag vill behålla lite privatliv :).

Men han gjorde som sagt bort sig. Precis som jag misstänkt så har han mycket kontakt med läkemedelsföretaget vars medicin han har satt in mig på. Minns att jag bloggade om det redan första gången jag var hos honom, att något lurt var det med den medicinen med tanke på hur gott han pratade om den. Och igår som sagt, råkade han nog försäga sig lite.

Så fort jag försökte säga något så struntade han i det utan körde över mig som vanligt.

Jag tror att jag fick honom och förstå att NEJ jag har inte myrkrypningar i benen, jag är rastlös - det är en jäkla skillnad. Han fortsatte svamla om det, men då höjde jag rösten och sa surt att det har ALDRIG varit på tal om att jag har myrkrypningar, han måste lyssna på vad jag säger!

Sen ojjade han sig över mina mediciner, jag fick berätta för honom vilka mediciner jag åt för han hade så många patienter varje dag och han kunde inte komma ihåg allt. Ursäkta mig, men, hört talas om journal? Han bör ha en sån framför sig när han pratar med mig....faktiskt. Jag råkade blanda ihop Propavan och Primperan, shit vad sur han blev - för den skulle jag ju slutat med!! Jag bad om ursäkt, jag blandade ihop det. Men han fortsatte sura.

Han frågade mig varför jag var hans patient, det fanns ju andra sjukhus? Men vänta lite nu, hörde vi rätt? Jo men de hade ju så mycket att göra så det fanns ju inga tider. Han beklagade sig över att han fick offra sin lunchrast för att hinna med mig...boendestödjaren blev svart i ögonen och mina ögon tårades. Vad i helvete säger han?! Då kände jag mig ungefär lika mycket värd som...ingenting?

Han fortsatte gnälla över att det var få tider, så då sa jag till honom att ska det vara så så kan han för fan remittera mig vidare i så fall! Så det ska han göra, efter vårt uppföljningssamtal nästa Fredag. Ska öka på en medicin...så det ville han följa upp...

SEN kan han räkna med en anmälan kan jag lova!! Igår var fanimej droppen!!

När jag lagt på luren så frågade jag boendestödjaren om jag överdrivit tidigare, eller är han så hemsk som jag sagt? Hennes svar var; det är ju värre. Hon var Inte glad. Hon sa att hon fått hålla igen för att inte skälla ut karln, och tro mig, det syntes under hela samtalet.

Idag är jag inte arg, jag är bara ledsen.

Jag är faktiskt inte värd att bli behandlad så här!

Idag ska jag försöka luska ut när mottagningen här ska öppna, jag står hellre utan läkare helt och hållet än att behöva hoppa mellan hyrläkare tills det blir av.

Uppehåll på Habiliteringen

Jag har åkt dit en gång i veckan ganska länge nu, den sista tiden har det enbart varit för besök hos sjukgymnasten och för kursen Vardagssamtal. Psykologkontakten är avslutad. Sista månaden har det dock varit helknepigt, av förklarliga skäl så har jag inte mått helt okej. Så idag pratade jag med sjukgymnasten (som är en ängel btw) och jag förklarade läget, vi kom då tillsammans fram till att jag ska göra ett uppehåll där. Både med kursen och våra individuella träffar. Men naturligtvis ska jag åka dit igen, men riktigt när det blir, ja det vet jag inte än.

Jag vet att det är många som har Aspergers som läser min blogg och Er vill jag verkligen tipsa om kursen. Den är mycket lärorik, inte bara materialet (som dessutom finns utlagt på nätet!) utan så mycket utbyte man får av de andra deltagarna. De hålls på Habiliteringen, så kolla upp där om de har planerat. Får ni chansen att gå den så ta den!

Nu ska jag städa vidare... jag har sått en massa fröer och Zizzo har hjälpt till. Det är verkligen otroligt fint med jord i hela lägenheten. Tack liksom.

Var det järn eller amfetamin jag fick i fredags?

Det var det som boendestödet frågade i Fredags eftermiddags, hon har aldrig sett mig så pigg och glad. Jag blev förvånad över att det märktes så tydligt! Men vilken kick jag fick, jösses vad effektiv jag var i två dagar! Men sen försvann det....så jag längtar till Fredag :).

Det var lite körigt när jag skulle få järnet, jag är inte så lätt att sticka alla gånger men denna gången var det extremt svårt. Nionde infarten lyckades de med, stackarna! Jag tyckte ruskigt synd om dom, enda gången jag tyckte synd om mig själv var när de stack i båda armvecken samtidigt (då hade de misslyckats där redan, samt i händerna och på högra handleden..). Tur jag inte är rädd för nålar iaf, då hade det blivit lite jobbigt.
Håll tummarna för att det blir lättare på Fredag, annars skulle läkaren remittera mig till sjukhuset så narkosen fick sköta det - för de kan inte sticka sönder mig varje vecka i upp till ett halvår. Nej tack... Tyvärr får infarter inte sitta längre än 3-4 dagar, annars hade vi låtit den sitta för att underlätta.

Idag har jag telefontid till psykiatern igen. Hua. Men boendestöd kommer hit så jag slipper vara ensam, känns förbaskat bra! Han är ju som sagt, inte riktigt klok. Jag tänker inte säga till honom att det är andra som lyssnar på honom, för då kommer han garanterat att ändra attityd och det vill jag inte. Det är andra här för att de ska få höra hur han beter sig..... Tyvärr har jag även fått beskedet att det inte finns någon annan läkare att byta till, så det är bara att stå ut till April.

Cliviabebis

Jag har ju sagt hur länge som helst att jag ska lägga in en bild på Clivian (precis som med bildern i headern, men det har jag faktiskt försökt mig på idag) som fått för sig att den ska bli större och dessutom fixa avkommor.

Nu kom jag på att jag kanske skulle ta och engagera mig i det....och här är resultatet.

Söt va? :D

I övrigt ser inte blomman mycket ut för världen...........

Dear Zachary

Jag gillar dokumentärer och kan sitta i flera timmar. En guldgruva är faktiskt svtplay, inte bara när det gäller dokumentärer utan väldigt mycket annat.

Dock måste jag tipsa om något som är hur jobbigt som helst att titta på, men väl värt det!
Det avsnittet jag syftar på är en Amerikansk dokumentär från 2010. Under beskrivningen av avsnittet står det så här; "En kärleksfull hälsning från en mördad far till en ofödd son slutar som en gastkramande thriller".

Titta på den! Den är bara tillgänglig tills midnatt imorgon. Måste dock varna för att ni bör ha ett badlakan eller två nära till hands...

http://svtplay.se/t/129797/dox