Jag har tömt kameran...

...och där hittade jag bilder som jag lovar sen tidigare.
Lilla Ida, med bara ett normalt öra numera. Hon var söt sen tidigare, nu är hon sötare än en sockerbit!



Imorgon blir det långt inlägg...

God Jul!

Då var dagen här, trots vädret. Jag hade tur, vi bestämde att jag skulle bli hämtad redan i Onsdags eftersom det var osäkert med vädret. Det var ett bra beslut, för annars hade jag fått fira jul själv. För på Österlen är det för tillfället helt omöjligt att ta sig fram...

Jag hoppas att alla får en fortsatt underbar dag!

Stor kram från ett Skåne täckt med snö!

Till dig Mie!

*garvar*

Hej Världen! Vad har ni för väder?

Här vräker snön ner fortfarande, hemskt otippat va?
Norrland, släng er i väggen...

Nu ska jag ut och ta lite bilder. Jag råkade visst lova pappa att fixa bildbevis på det hela, så jag ska få leka snögubbe en stund nu. Måste bara koka klart mina makaroner, familjen koltrast är lite upprörda här utanför, för jag hade faktiskt glömt bort och fixa deras käk i förmiddags. Illa illa...

Stackars barn! :(

Ibland hittar man även sånt man ångrar att man tittade på.
Jag lägger in den snälla varianten först...



Denna bör ni inte titta på, om ni inte är rädda för att antingen slå sönder datorn eller orsaka fuktskador för att tårarna rinner ner på tangentbordet... Tur det sonen säger är textat, för man hör inte ordentligt...så ledsen som han är...



Detta är nog det vidrigaste jag har sett i hela mitt liv.
Hur i helvete kan man? Om man nu har så stora problem med sitt barn, varför söker man då inte hjälp???? I detta fallet är jag dock övertygad om att det inte är några problem med barnet, det är mamman som har problem. Riktigt stora problem. Spärra in fanskapet. Släng sen nyckeln...

Tur att sonen har en bra syster, som filmade detta. Ännu större tack till den som sen la ut det på youtube - så alla kan se. Undrar hur mamman mår? Förhoppningsvis riktigt dåligt. Något annat förtjänar hon inte.

Bakom varje nick på internet finns det en vanlig människa...

Ett nick är bara ett ord, men bakom varje nick finns det en människa som sitter framför en datorskärm. Den människan har också känslor, man får med andra ord faktiskt tänka sig för vad man skriver. Ord sårar!

Jag borde ha vant mig, jag har funnits på internet i så många år nu och är aktiv på väldigt många olika forum mm. Jag har fått ta skit förr, precis som de flesta andra i någon form. För att förstå vad jag menar med hur illa det faktiskt kan vara så kan jag berätta att det ett tag friskt diskuterades på ett hästforum om jag led av Münchhausen by proxy, för att jag har haft en överjävlig otur med mina hästar under ett par år (jag är väldigt övertygad om att de två läser detta och till er kan jag bara skriva att ni är två idioter rent ut sagt! Detta kommer jag, samt alla andra som blev väldigt upprörda över det, ALDRIG glömma! Kanske är det på sin plats att be om ursäkt för att ni hade fel? Ni kom med väldigt allvarliga anklagelser! Vill ni veta hur nära det var att jag anmälde er, eftersom ingen av er är speciellt anonyma?). Detta, bara på grund av att jag som sagt har haft ren och skär otur, samt har haft väldigt sällsynt sjukdom på en av mina hästar (han var det tionde dokumenterade fallet på 100 år, det var ett pussel innan vi hittade rätt, hästen lever tyvärr inte idag).

9 av 10 gånger är jag trevlig i skrift. Ibland rinner det över, men så är det för alla. Jag kan även erkänna att jodå, jag har varit avstängd i perioder på ett visst forum (den/de jag tjaffsat med har dock också blivit avstängda). Jag tar mitt straff och kryper tillbaka under en sten och funderar igenom vad som hänt. Den enda gången jag egentligen kan bli lite hetlevrad i diskussioner är när det är rena lögner som skrivs, för det är det värsta jag vet. Dock tänker jag alltid efter en gång extra innan jag skickar iväg ett inlägg, just eftersom jag vet hur mycket ord faktiskt kan såra. Riktigt elaka saker kan trycka ner vilken tuff människa som helst i skorna.

Nu är jag utsatt igen och jag tar riktigt illa upp. Men inte går det fram, det är som att stånga sig blodig mot en vägg. Frågan är vad människan vinner på att bete sig så här? Ni hästmänniskor som läser och vet vem jag är, jag kan skvallra för er om att hästforumet är helt oskyldigt denna gången ;).

Sådär ja, dags att ta några djupa andetag innan jag skriver något jag ångrar.

Hm, om man skulle ta och skriva det där inlägget om självmordsbombaren som jag funderat på hela dagen...

Det knackade på dörren...

Det blev lite pinsamt igår.
Halv två knackade det på dörren, första tanken var att jag hade tagit fel på tiden och jag helt enkelt hade boendestöd. Njäe, riktigt så var det inte.

"-Hej jag kommer från Radio och Tv-tjänst!" och så slängde hon upp legitimationen i ansiktet på mig.

Haha, eh, öh...hej. Jag kände att här var det inte läge och ljuga, framförallt med tanke på att tv´n stod på och jag hade ganska hög volym (står alltid på, tack vare det kan jag få bort alla andra ljud som gör mig skogstokig till slut). De gjorde kontroller i området och jag hade inte anmält tv-innehav.

Njä, jag hade ju inte det haha. Men jag sa till henne att jag helt ärligt inte haft en tanke på att göra det, vilket inte var en lögn dessutom. Det har jag inte haft en tanke på på flera år...men riktigt så ärlig var jag inte ;). Hon frågade om jag var nyinflyttad, nej, inte riktigt. Hade jag bott här länge? Beror på hur man ser det! Med tanke på hur ofta jag har flyttat tidigare är det jättelänge (1 år). Det hela slutade med att hon skrattade och sa att hon noterade mig som nyinflyttad, så jag slapp straffavgifter och annat trevligt. Tack tack!

Jag tittade närmare på lappen jag fick av henne i morse, hon fyllde i adressen själv och postnumret är helt fel...tror jag får ringa dit på Måndag. Nu var ju hon snäll mot mig så då får jag vara snäll tillbaka. Eller nåt. Om inget annat så är det ju jul snart. då ska man vara snäll, har jag hört...

Sen hade jag boendestöd....och 10 minuter senare var det mörkt och jag skulle sätta mig vid soffan. Hm, det blinkar? Massor? Heh?
Hur kan man missa att det kommer ambulanser? Parkerade typ 3 meter från min lägenhet? Det visade sig vara så pass illa att en kvinna ramlat omkull på vägen bakom min lägenhet, som består av enbart is, typ. Stackarn. Och så gnäller jag om mitt knä och höft som fick sig en ordentlig smäll när jag flög omkull förra helgen. Tror jag ska vara tyst. Men, jag har faktiskt jätteont. Jävligt ont! Knät är bättre men höften gör väldigt mycket aj, cykla är numera inte speciellt roligt.
Men jag slapp i alla fall åka plåstertaxi, det har jag gjort vad jag ska i mitt liv.

Ursäkta röran här inne förresten, jag bygger om igen...