Försvunnen katt!!

Jag kunde inte hitta Zizzo, sprang omkring här och var mest förvirrad. Jag menar, jag bor på 48 kvm, det finns inte så många ställen han kan gömma sig på.

Sen såg jag det här....



Han låg och sov bakom tv´n ;).

Får jag lov och presentera; Ankan!

Nu finns den omtalade Ankan på bild.
Zizzos bästa kompis.
Den är sliten, väldigt ful och ramlar snart sönder.

Den har varit försvunnen ett tag så idag fick jag och Zizzo börja leta ordentligt. Inte konstigt att jag inte hittat den, eftersom han hade gömt den i tv-bänken - bakom min dvd.

Om det är någon som vet var man kan köpa en likadan, säg till! Jag fasar verkligen för den dagen som den går sönder helt och hållet...Zizzo kommer att få en livskris. Ordentlig sådan. Han har sjukt mycket leksaker, men det är bara denna som duger.

Jag ignorerar er inte...

Lika bra att skriva ett inlägg, så ingen tror att jag ignorerar alla kommentarer på inlägget från igår. Problemet är att min dator har varit ovanligt trött i eftermiddag/kväll och vägrar släppa igenom pop-up-fönster. Den blir sån ibland tyvärr :/.

Men jag lovar att svara imorgon.

Funktionshinder är ingen sjukdom

Just nu cirkulerar följande på Facebook;

"Är du klar över att människor med ett funktionshinder inte har en sjukdom? Att människor med funktionshinder inte letar efter en kur, utan att du och jag accepterar dom som dom är? 90% av mina vänner kommer inte att kopiera och klistra in detta på sin sida och låta det stå minst en timma. ♥Är du en av mina 10%?"

Jag tänkte lyfta upp denna frågan, för den är viktig.

Jag har många gånger skrivit det här, men jag vet att jag har många nya läsare så det skadar absolut inte att det tas upp fler gånger. Varför? Jo, för det är så nedrans svårt att få folk och acceptera detta. Som sagt - Funktionshinder är ingen sjukdom!
Det finns inget botemedel, ingen universalmedicin heller för den delen. Man föds med ett funktionshinder och minsann - man dör även med det.


Man ska rätta sig efter samhället har jag fått höra många gånger. Javisst, men vi med funktionshinder behöver även få samhället rättat efter oss. Vi kan inte ändra oss fullt ut, det är liksom det som är ett av våra problem! Det sociala spelet är många gånger grymt svårt för oss. Så många gånger man har stått som ett fån, nickat och sagt något "smart" som låter rätt...när det i själva verket kan vara heltokigt eftersom man inte förstod många ord. Ibland förstår man allt - tror man! Många med Aspergers tar ord bokstavligen, det kan bli väldigt märkliga reaktioner ibland..

En sak måste påpekas.
Bara för att vi inte alltid förstår, så innebär det automatiskt inte att vi är "dumma i huvudet" som människor brukar påstå. Jag har precis som alla andra med ett NPF gått igenom utredningar, bland annat tester som ger hintar om IQ. Jag blev mycket förvånad när jag av psykologen som utredde detta sa till mig att om jag bara hade klarat av vissa delar bättre (dessa delar "ska" aspies inte klara) hade jag haft väldigt högt IQ. Men nu har jag inte det, på papper i alla fall. Men jag vet att jag är jävligt smart, det räcker för min del.

Känner du någon med funktionshinder? Gör oss gärna en tjänst.
Kom i tid. Blir du sen så ring eller sms´a. Är någonting planerat så ändra det inte i sista sekunden (ibland är det oundvikligt, men ni förstår nog vad jag menar). Ska ni umgås med någon av oss ett tag, kanske över en helg - fråga gärna hur vi vill ha det. Att vara utan våra vanliga rutiner i några dagar kan innebära att närmaste dag/vecka/veckor blir ett rent helvete, då måste vi börja om från början igen och bygga upp livet. Det låter garanterat märkligt i mångas öron, men det är faktiskt så här det ser ut.

Försök inte få oss på andra tankar.
Försök inte förändra oss.
Försök inte intala oss om att vi visst det kan göra som alla andra.

...acceptera bara oss för den individ vi faktiskt är.

Vi är helt vanliga människor, precis som ni är.
Vi har bara fått ett lite besvärligare liv än ni andra.
Små hinder överallt, som många gånger kan uppfattas stora som berg.


Jag accepterar andra för vad de är.
Tyvärr är det inte alltid likadant tillbaka.

Hur bemöter Du människor?

Mitt hår ser ut som ett skatbo

Jag börjar bli lite desperat här.
Igår kväll satte jag bara upp håret, jag glömde fläta det - vilket är ett måste numera. Annars blir det som nu...

Jag har långt hår, går numera en bit nedanför skulderbladen...blött är det nästan nere vid svanken. Redan här kan ni nog räkna ut att mitt hår är lockigt med tanke på att det "kryper upp" så mycket. Utöver detta har jag grymt mycket självfall och många men framförallt tunna hårstrån. Jag har inte små söta lockar, utan här snackar vi skruvlockarna från helvetet - helt omöjligt att borsta om det inte är blött. Tidigare har jag "bara" haft självfall (nog så jäkligt iofs), men för två år sen blev jag lockig över en natt. Jag skämtar inte! Jag bodde i Falsterbo då, mina föräldrar kom för att hälsa på mig och mammas första kommentar när de hämtade mig i stallet var "Har du permanentat dig?". Nej...jag vet inte hur detta gick till!!

Jag har suttit och försökt reda ut det i en timme nu, jag har inte ens lyckats reda ut hälften av dessa j*la hårstrån.

Jag kapade 5 cm för nån månad sen, det har växt ut redan och mer än de ynka centimetrarna...och nu är det väldigt väldigt väldigt lockande att ta en sax och kapa hela skiten. Men håret ska få en sista chans - jag ska hoppa in i duschen med en flaska balsam och en kam...

Men jag stöter på ett litet problem om jag klipper av håret.
Det blir ännu lockigare.

Vad sjutton gör man?!

Länge sen sist...

Ber om ursäkt för det, jag ska skärpa till mig!
Jag har haft fullt upp hela veckan, tror jag. Egentligen har det nog inte varit så...jag har bara varit i Ystad en runda, de vanliga dagarna med boendestöd och sen hästen. Det största problemet är nog mer det att jag har haft lite svårt att sätta ord på mina känslor. Känns ganska lönlöst att skriva en massa osammanhängande svammel, jag menar, hur intressant är det?

I Måndags fick jag reda på en väldigt tragisk händelse, som fått mig att fälla lite tårar. Har funderat mycket på det där, det är så hemskt när människor inte mår bra...det gör mig så fruktansvärt ont.

Jag vill att alla ska vara glada!
Alla ska få må bra!
Sist men inte minst, alla ska få veta hur betydelsefulla de är.

När jag ändå är inne på det ämnet så kan jag lika gärna fortsätta...
Denna veckan har jag fått höra att det finns de som är imponerade över mitt enorma självförtroende. Jag vågar en massa, jag är inte rädd för att göra bort mig - jag gillar utmaningar!
Det enda jag egentligen kan säga om detta är att; ni har fel. Jag har verkligen inte bra självförtroende...

Däremot har jag en bra självkänsla.

Jag har haft dålig självkänsla, jag har rent ut sagt avsytt mig själv. Jag har inte vågat stå för mina åsikter fullt ut, varit blyg som attan och lite småtöntig. Men det har det blivit ändring på. Fullständigt!

Alla vet hur det känns att ha en klump i magen, oro som gnager och tankarna finns på alla möjliga ställen... Den klumpen är borta sen några år tillbaka, det allra sista släppte för något år sen. Varför ska jag gå omkring och oroa mig? Vad ger det mig? Inte ett skit faktiskt.
Jag är den jag är, lite klumpig och fumlig, säger inte alltid smarta saker, gör bort mig jämt och ständigt osv. Så har jag alltid varit! Så varför ska jag försöka ändra på det nu, och försöka spela ett spel? Fixa en snygg ljugskepnad? Nej för fan, det orkar jag inte! Det tar för mycket värdefull tid - tid som jag kan lägga på annat. Som till exempel att acceptera mig själv för den jag är.

När jag bestämde mig för detta försvann klumpen...

...och fasen vad mycket lättare livet är sen dess!

Nu skulle jag kunna skriva, skärpning, ta tag i er själva!
Men det gör jag inte, eftersom jag vet hur lång tid det kan ta att acceptera sig själv.
För min del tog det typ 27 år innan jag ens började tänka tanken...

Uh, bara för det fick jag akut åldersnojja.
Innan någon av mina vänner får för sig något så nej, det blir fortfarande ingen 30-årsfest i år.
;)

Sängen skriker efter mig... Håll tummarna för att Zizzo inte tänker träna balansen vid huvudändan av sängen ikväll igen, det gör så jäkla ont när han ramlat ner i mitt ansikte ett par gånger. Haha, det är inte bara jag som har balansproblem i det här boendet! Fast han är förlåten...för vem kan motstå denna lilla lurvboll?

Stor kram till er som vill ha en, eller behöver en!

Detta får inte hända i Sverige!

Igår hittade jag en blogg som gjorde mig tårögd.

Detta får inte hända Sverige, ändå händer det.
Tydligen har media nu fått nys om det hela, tur det, för detta är under all kritik. Vid såna här tillfällen skäms jag över att vara svensk, för sånt här får bara inte hända. Det är tragiskt.

Läs själva, och sprid gärna bloggen...

http://ibilen.blogg.se/