Okunnig Rättspsykiater!

Jag, och många med mig, stångar oss blodiga titt som tätt. Asperger är ingen sjukdom, hur svårt ska det vara och förstå det? Nu är det visserligen inte bara det som är felaktigt i artikeln, men jag väljer att bara ta upp en sak.

I en artikel hos Aftonbladet kan man idag läsa följande;

"Rättspsykiater Sten Levander förklarar hur en till synes helt normal människa kan begå ett sådant brutalt våldsbrott.
- Om det inte är uppenbart sjuka och har asperger eller någon annan diagnos så är det i huvudsak narcissistiska personlighetsstrukturer, säger Levander."

Fast lite glad ska jag nog ändå vara, för han har ju inte samma diagnos som jag. Så denna gången slipper jag förhoppningsvis höra att jag är farlig. Hänvisar till denna artikeln (numera något redigerad) - så förstår ni varför jag kämpar som en idiot för att människor ska förstå.

Den där Levander hade jag gärna träffat öga mot öga. Ska man yttra sig så kan man väl i alla fall säga som det är? Inte konstigt att det är så mycket fördomar.

1. AS är ingen sjukdom.
2. AS är inte oftast inte den bidragande orsaken vid brott, det är andra diagnoser inblandade.

Sova? Nej, ångest...

Ursäkta bloggbristen, jag har tänkt skriva i ett par dagar nu, men eftersom jag fortfarande mår skitdåligt efter läkarbesöket i Onsdags har det inte kännts som om det vore läge för det. Men nu när jag ändå inte kan somna kunde jag lika gärna starta datorn igen och få ner några ord här...

Anledningen till att jag inte kunnat somna ikväll var för att jag fick en släng ångest igen. Den har suttit som berg i kroppen på mig, vilket jag faktiskt beskyller läkaren för. Hur kan en läkare vara orsak till det? Ja egentligen ska man inte skylla något på någon, men det jag blev utsatt för är mer än lite ångestframkallande. Jag kommer inte att skriva ut allt som hände här, vissa saker är lite för privata så ni får ha överseende med det...

Det började redan i receptionen. Vilken satkärring som satt där. Mitt kort strulade och jag fick en smärre utskällning för att jag inte hade kontanter med mig. Förlåt, men hur skulle jag kunna veta att det skulle krångla? Jag hade använt det en kvart tidigare och då funkade det. Till slut blev jag irriterad och frågade henne om jag skulle gå istället? Men nej, DET skulle jag inte. Fick det på faktura, med bannor om att detta minsann inte fick hända igen. För fakturor fick man bara om det var riktigt allvarligt!
Ja men förlåt så jävla mycket då...

Min gamla läkare slutade på grund av att den psykiatriska delen skulle privatiseras. Nu förstår jag verkligen vad han menade med att han anser att det blir sämre. Jag gick dit med öppna ögon, för det kan inte vara så illa som det låter om man ska lyssna på rykten.

Jag hade fel.

Det var mycket värre än vad jag någonsin kunde föreställa mig.
Jag har kallat det ett mardrömsläkarbesök, vilket var precis vad det var. Om inte ens värre.

Han började besöket med och fråga om det var något speciellt jag behövde hjälp med, eftersom det var första gången jag träffade honom var det alla rutinfrågor osv (lika jobbigt varje gång...har ju några år att gå igenom...). Här blev jag förvånad, för när jag väl lyckades få en tid så sa jag att det handlade om min sömn. Detta bad jag sköterskan notera när jag pratade med henne för en månad sen så han visste det, för jag misstänkte att jag skulle bli ganska nervös över besöket.. När jag väl sover så sover jag, men jag kan inte somna. Det behövde jag hjälp med ganska fort! Det förstod han, så det skulle vi fixa.

Alla rutinfrågor...som vanligt. Han såg att jag tidigare varit diagnostiserad Bipolär (manodepressiv) och Borderline. Hade jag det fortfarande? Tja, det är inte riktigt min sak att avgöra. Jag är inte läkare... Men när vi pratat några minuter till kom han fram till att jo, jag var nog bipolär fortfarande. Vips hade jag en diagnos till.

Heh?

Sen frågade han om mina matvanor, hade jag fortfarande ätstörning? Nej, det kan jag inte påstå att jag har. Däremot har jag en ganska störd syn på mat, det ska jag absolut inte ljuga om. Jaha ja, det var ju inte så bra. Helt plötsligt hade jag Ätstörning UNS som diagnos.

?? Va fan??

Sen såg han att min gamla läkare hade satt ut en sömnmedicin, varför hade han gjort det, den hjälpte ju mig? Tja, ja om han nu läst min journal (det var nämligen besöket innan..) så är det för att det kommit ut en ny varning om att den inte ska tas om man har haft propp. Vilket jag hade haft, varpå han frågade när det var. Jag är lite osäker, men det är några år sen. Då tyckte han det var urlöjligt att sätta ut den, för det var ju inte nu det hade hänt!

....va???? Han frågade om fler i släkten haft det, men jag sa att jag inte riktigt visste, men trodde inte det. Kollade dock upp det på vägen hem därifrån och fick veta att min farmor hade haft jättemånga tromboflebiter, precis som jag haft (dvs, ytliga proppar, inte djupa ventromboser - dock alldeles för allvarligt för att ignorera! En propp är en propp..).

Jag fick ett formulär jag skulle fylla i, det var visst tvunget för att han skulle kunna skriva ut medicin till mig. Okej...jag fyllde i så gott jag kunde - det handlade om frågor gällande depression och ångest den senaste veckan. Han räknade ihop poäng och sa att någon depression hade jag nog inte. Däremot hade jag full pott på ångestdelen. Så han sa; oj du har rätt mycket ångest? No shit. Det är inte det jag har sagt....?? Jag lever med mer eller mindre med ångest varje dag och jag kan knappast säga att han gjorde det bättre :'(.

Sen började han diskutera medicinering. Han ville ge mig melatonin, men när jag förklarade för honom att den inte går på högkostnadskortet så förstod han att jag inte ville det. Det är svindyrt... Jag hade helt enkelt inte haft råd.
Då drog han upp ett namn på en jag haft tidigare och jag sa till honom att jag aldrig i livet skulle gå med på den en gång till. Den är vidrig!! Visst, jag sover av den, men jag har inget fungerande liv (jag kröp i två veckor pga yrseln bla.). Dessutom är det en medicin som påverkar mig hela dygnet - det varken vill eller behöver jag.
Eftersom jag hade ångest också, dessutom tvång (OCD) så tyckte han jag skulle prova en annan medicin. Jag hade aldrig hört talas om den så jag bad honom berätta lite till. Den lät ju bra, men det kändes ändå inte riktigt rätt... Gick med på att prova i alla fall, när jag hade plockat upp hakan från golvet (jag tvärdog när han sa vad den kostade...men den är iaf förmånsberättigad..).

Höjden av förnedring var nog när jag skulle gå. Han vägrade låta mig gå därifrån innan jag hade vägt mig. Detta för att jag äter mediciner som jag går upp i vikt av, dock sa jag till honom att jag vet vad jag väger och dessutom står det still - eller jag går rättare sagt inte upp i vikt längre.
för många år sen var jag inlagd för anorexi, så att väga mig inför andra är helt ärligt något av det värsta man kan utsätta mig för. Men tror ni han fattade det? Nej. Såklart inte.

Hans avslutning var snygg.
- Har du några frågor? Jag hade en annan patient för fem minuter sen.

En väldigt förkortad version.

Så fort jag kom utanför dörren gick telefonen varm...jag var helt knäckt.

För första gången, och förmodligen sista, har jag fått ringa akutpsyk på grund av ett läkarbesök...på psyk... Det är rätt illa.

Tur jag hade boendestöd på eftermiddagen, jag var rätt knäckt.

Det har aldrig hänt förr att jag blir tyst. Är det något jag kan gällande sjukvården så är det att prata för mig... Så när jag blir tyst, då är det inte bra.

Nästa gång jag ska dit ska jag inte åka dit själv (kan tyvärr inte byta läkare förrän senare i vår..:( ). Om 1½ vecka har jag telefontid med honom, då ska jag inte heller vara själv...och högtalartelefon är en himla bra grej. Så någon mer hör vad han kläcker ur sig.

Patientnämnden ska få ett telefonsamtal från mig på Måndag. Tyvärr har jag fått veta att det är fler som blivit mycket otrevligt behandlade av denna läkaren, det är för jävligt! Ska man behöva gå ifrån ett läkarbesök med tårarna rinnande? Absolut inte. Det är INTE okej.

Just ja. Jag skulle ju få hjälp med sömnen.
Det fick jag inte.

Nytt år - nya utmaningar!

Man ska inte fega ur utan man måste våga chansa lite...så det gjorde jag. Läskigt!

Som jag skrev i förra inlägget har jag fått börja om, lära känna mina känslor.
Här har jag mycket stor hjälp av sjukgymnast som jag träffar varje vecka. Vad vi gör , vad vi använder för material och hur det går till ska jag skriva om imorgon, måste bara ta detta innan jag glömmer bort det ;).

Men som sagt, man ska dra på från början...så utmaningen just nu är - speglar!
Jag gillar inte speglar och har aldrig gjort. Jag fick reda på att det är väldigt vanligt med den rädslan (?) hos människor som har asperger, så det är ju inte så konstigt då...

Det blev lite tokigt i veckan. Först och främst var det en helkroppspegel, jag satt dock på en stol (jag stod ut ca 2 minuter innan vi fick ta bort den, men det kanske går bättre nästa gång? Äh, man ska inte stressa!) och vi pratade lite under tiden. Sen frågade sjukgymnasten vad jag såg i spegeln. Ja jag sa ju vad jag såg, en människa. Det var inte riktigt rätt svar, även om jag tyckte att det var det mest logiska i världen ;). Att det var "fel" svar (som egentligen var rätt - det var ju en människa!) är dock inte mitt fel utan sjukgymnasten formulerade frågan fel. hon skulle ställt frågan; Vad ser du på människan i spegeln? Då hade min skalle fattat. Typiskt aspiesvar tydligen, det känns väldigt bra och veta att det inte är som jag är korkad när jag under alla år svarat märkligt - jag har inte fått frågorna ställda på rätt sätt för att kunna förstå helt enkelt.

Ett annat lite roligt exempel på sånt här är från i höstas. Jag var iväg och vi fixade lite med bord, varpå den ena säger att äh vi hoppar över de här borden. Eh, va? Varför skulle vi göra det? Den som sa det skrattade och bad om ursäkt, fel formulering på meningen. Jag tar ord bokstavligt...

Det skulle egentligen vara; vi använder inte dessa borden. *fniss*

Ibland blir det väldigt väldigt fel :D.

Hur var 2010?

Först och främst skulle jag faktiskt vilja skriva att 2010 nog varit ett av de bästa åren i mitt liv.

Det är min åsikt. Andras är nog inte riktigt likadan... Jag har gnällt, jag har gråtit, haft sjukt mycket ångest och då och då mått förbannat dåligt. Jag ser dock inget fel i det alls, för när jag nu i efterhand ser tillbaka så är det inte ett dugg konstigt att det faktiskt har varit så. Vad är det förresten som säger att ångest enbart är negativt? Kan man vända på det och göra något konstruktivt utav det är det positivt. Visst misslyckas även jag med det ibland, men ganska ofta kommer det något bra ur det numera. Vet ni hur effektiv städningen blir om man har ångest? Jösses...

En annan viktig sak, för MIG i alla fall, är det stora steget jag har tagit gällande mitt mående. Det har varit enormt stora omställningar i min vardag, vilket brukar innebära kaos för min del. Men denna gången lovade jag att jag skulle vara ärlig. Får jag frågan om hur jag mår, då ska jag svara. Mår jag dåligt och det inte syntes skulle jag säga det. Vilket jag också har gjort. Väldigt skrämmande, för så har jag aldrig gjort förut... Inte riktigt på detta sättet i alla fall, dvs att jag släppt kontrollen. Med mitt enorma kontrollbehov är det ett väldigt stort steg! Men jag tog i alla fall steget och kan ärligt säga att jag inte ångrar det. Inte för en sekund. För helt plötsligt blev allt mycket lättare... För jag var inte ensam, det var precis tvärtom.

Nu var det visserligen jag som tog beslutet att ha det så här, det är jag som har gjort det största jobbet. Men jag hade aldrig någonsin kunnat göra det om jag inte haft så fantastiska människor kring mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka? Men det bästa jag kan göra är nog att fortsätta kämpa...för det är en lång lång väg att gå och jag har bara kommit några steg än så länge.

Sen till sjukvården, som jag tyvärr fått ha lite väl mycket kontakt med förra året. Små olyckor som behövt vård, svårt skov av min psoriasis och allt annat skumt som jag förhoppningsvis får rätt på i år... Psykiatrin har naturligtvis också varit inblandad. Hej och hå, varför ska man ta det lugnt? Första träffen där var lite kaotisk kan man nog lugnt påstå... Men jag hamnade till slut hos en psykiater som var helt underbar. Tyvärr blev glädjen ganska kortvarig, för i höstas begav han sig till ett annat sjukhus - till min och många andras stora sorg. Det tog lite tid och det krävdes lite hårda ord, men nu har jag fått en ny och honom ska jag till nu i veckan. Jag ska gå dit med öppna ögon, men jag kan verkligen inte påstå att jag är positiv till det hela...

I början av året åkte jag på en dunderkrasch. Riktigt varför vet vi inte, men eftersom det var väldigt mycket ångest inblandat så är nog mycket av alla förändringar en del av orsaken (om man nu måste ha något att skylla på?). För det är inte bara en liten förändring som varit, det har varit många och framförallt stora (för mig i alla fall). För att få rätt på detta fick vi koppla in psykiatrin och jag sattes in på ny och kraftig medicinering. Det funkade bra, nästan för bra. Helt plötsligt var jag utan känslor... Och när jag skriver så, då menar jag det verkligen - alla känslor försvann. Mycket obehagligt! Detta togs naturligtvis upp med läkaren, för jag visste att man kunde bli lite avtrubbad - men så här??
Jag fick ett väldigt intressant svar... Medicinen jag fick var både mot kraftig ångest och för att förbättra sömnen. Han sa att jag skulle börja lära mina känslor. Va? Hur tusan menade han nu? Förklaringen var ganska enkel. Jag har haft ångest i större delen av mitt liv, det har alltid funnits där mer eller mindre. Nu var den borta...och vad fanns då kvar? Jo, sånt som jag inte kände till överhuvudtaget. Det låter kanske lite konstigt men det är svårt att förklara, ännu svårare är det att försöka förklara hur jag har gått tillväga med att hitta "hem" igen. Men om någon är intresserad av att veta det kan jag försöka få ihop ett inlägg om det...

Detta har krävt mycket jobb från min sida, men det är otroligt häftigt att lära känna sig själv "på nytt". Den häftigaste upplvelsen var nog när jag satt i soffan och insåg att jag var törstig. Det ni! Jag har alltid druckit något per automatik, men känna riktig törst var en helt ny upplevelse för mig.

Det har hänt mycket detta året, men den största förändringen är jag som människa.
Jag har en vardag som fungerar. Oftast i alla fall, ibland blir det naturligtvis lite fel där också...jag menar, vem är perfekt? I vilket fall som, när man har en vardag som fungerar, då blir det mycket lättare att orka med livet.

En annan sak som i mina ögon är väldigt positivt är att jag har raderat lite i bekantskapskretsen, vilket har lättat otroligt mycket för mig. Några har jag egentligen inte velat "radera", de finns i mina tankar fortfarande, men för att kunna gå ännu ett steg framåt så har det faktiskt varit nödvändigt. Hur det blir i framtiden, ja det får framtiden visa helt enkelt... Men visst är jag ledsen över att vissa inte fått vara med om det här, väldigt ledsen faktiskt. Men nu är det som det är...

Det har varit ett ganska tufft år på många sätt, men jag lever nu, äntligen.
Det tog bara lite tid ;).

Jag har helt fantastiska människor omkring mig. Jag har verkligen försökt, men vad dessa betyder för mig och mitt mående kan inte beskrivas i skrift. Inte ett enda ord. De känslorna måste upplevas helt enkelt.

Tack för att ni följer med (och står ut!) på min resa, både irl-vänner och läsare :).

Helt ofarlig idag också

Idag ramlade jag över ett inlägg där någon ansåg att nu skulle staten rycka in. För nu börjar det bli alldeles för många brott där gärningsmannen har asperger (i detta fallet är det rena spekulationer, men ändå..). Förslaget var helt enkelt att alla med diagnosen skulle läggas in i ett register och så skulle man hålla koll på människorna.

Nu tror jag ganska gott om människor, så jag hoppas att denna åsikten är en engångsföreteelse. Tyvärr tror jag inte att h*n är ensam, men hoppet är väl det sista som lämnar en...

Jag vet att jag inte ska ta åt mig av såna här saker, denna gången har jag inte gjort det utan suckade mest väldigt högt. Jag känner mig mest maktlös, hur tusan ska "vi" bli accepterade när okunnigheten är så stor ute i samhället?

Sist men inte minst är det dagens Zizzobild. Vid lunchtid hade han fortfarande inte orkat ta sig från sängen. Vilken latmask....







Bloggbrist sista dagarna, men nu är jag på g igen. Men ni får vänta några timmar till, blogga och kolla på hockey samtidigt är inte helt lätt ;).

Trött...

Snö, snö...snö överallt.

Jag har verkligen underbar utsikt...eller inte alls, för jag ser ju inget.
Snön är visserligen fin, men..äh...se själva...



Dålig bild, orkade inte gå ut. Men spelar roll...jag ser ungefär lika mycket åt vänster. "Väggen" som går längs med altanen är rätt imponerande! Det är nästan ingen snö innanför, hur coolt som helst! Men igår var det plusgrader så den sjönk ihop lite...med andra ord har den varit ännu högre.

Jag skrev ett jättelångt inlägg innan om året som gick, men då ville blogger inte samarbeta och det går inte och publisera inlägget..?! Så, det får bli imorgon.