Helg & Sjuk

I Fredags var det dags för Ängelholm.
Hockey! En väldigt speciell kväll! Men det var inte förrän på Lördagen, men på Fredagen var det öppen träning så pappa hämtade mig vid tåget och sen åkte vi direkt ut till ishallen. Shit, jag hade förträngt hur kallt det är där!!! :O
Vi stannade knappten timme och sen bilen till mina föräldrar och där väntade både kaffe och mat. Mums! En timme senare övergav jag och pappa mamma igen - denna gången för att kolla på innebandy. Jag har sett min bror spela vansinnigt många gånger, men aldrig sett honom stå vid sidan om och skrika på sina spelare ;). Kul!!

Sen till föräldrarna och sova några timmar.

Lördag! Jag vaknade med fjärilar i magen, äntligen - som jag hade sett fram emot detta! Machen skulle börja vid kl 16, men allt annat vi 12...så vi åkte lite tidigare. Dvs jag, min bror, pappa och en god vän till oss var på plats strax efter 12.
Matchen blev försenad över en timme...hyllningarna drog ut på tiden kan man ju lugnt säga. Men med all rätt, wow - vilket upplägg på allihop. Imponerande! Fullsatt var inte rätt ord, det var överfullt. Vi var hemma strax innan kl 20 - alla väldigt trötta och ont i händerna efter allt klappande *skrattar*.

Jag trodde inte jag var så blödig när det gäller sportsammanhang, men det var faktiskt lite tårar som dalade nerför kinderna vid ett par tillfällen. En magisk dag, ja så kan man nog faktiskt sammanfatta det hela. En sån här match får man aldrig uppleva igen, det kan jag med säkerhet säga.

Jag har Massor med bilder (pappas kamera *tycker om*), slänger upp några lite senare!

Söndag innebar hemåt. Borta är bra, men OJ vad hemma är bäst.

Jag valde att gå hem från tåget, trots vädret...jag hade handlat och en del av maten kunde inte vänta de ca 45 minuterna det skulle ta innan det fanns en ledig taxi. Regnet vräkte ner och åskan gjorde sig påmind när jag kommit en liten bit. Då pinnade jag på lite extra, jag gillar inte åska...... Väl hemma hos min fina Zizzo så gjorde jag mitt bästa för att tina upp. Gick inget vidare!
Detta har straffat sig och nu har jag i snart två dygn varit rätt off med feber och huvudvärk. Mindre kul.

Hoppas mitt modem kommer imorgon, så jag får igång mitt bredband! Anledningen till att jag inte bloggat så mycket beror till stor del på att jag helt enkelt knappt kan komma in på blogger. Rätt irriterande.

Sängen kallar...

Att skilja på Ditt och Mitt...

Jag vaknade med ångest igår, den är kvar, vägrar släppa av någon märklig anledning. Nu är den inte BÄTTRE direkt..........

Strax efter kl 8 i morse tänkte jag bege mig iväg till affären, fick pengar idag *lycka*. Kommer ut och ska ta cykeln och dundra iväg. Jag typ...bröt ihop. Någon har stulit cykeln inatt :'(.

En cykel är för många ingenting, det är någonting man kan förflytta sig på bara, typ. För Mig innebär Pärlan; Frihet, det enda sättet jag kan förflytta mig på (framf. med tanke på fötterna) och är en stor del av mitt liv. Används i princip dagligen.

Säkert patetiskt, men fan vad jag gråter - min fina cykel! Naturligtvis är det polisanmält, jag råkade gråta lite i telefonen när jag pratade med dom också.

Nu går jag runt och letar, fötterna ser för jävliga ut, stressen har gjort allt mycket värre ut dessutom. Men jag måste hitta den...min fina fina Pärlan...:'( Jag har på känn att den finns i närområdet, så jag ska ut och gå en runda till strax.

Varför har folk så svårt att skilja på ditt och mitt?????

Förändring inom psykiatrin på gång!

Ystads Allehanda hade idag en artikel som gjorde att mina hjärnceller tog ett skutt i skallen. Intressant!

Jag ingår i denna gruppen, så jag är lite nyfiken på vad detta faktiskt innebär. Nu ser jag med ännu större glädje fram emot mitt läkarbesök i September, för det här vill jag absolut veta mer om.
Det Låter ju bra, men frågan är om det är det? Saker och ting brukar ju aldrig bli som de "ska", eller vad man ska säga... Men jag måste säga att jag tror på detta, psykiatrin gör ett bra jobb här nere (om man jämför mot där jag har bott tidigare!!), även om jag ibland blir asförbannad på diverse saker.

Med tanke på det, att vara förbannad över saker, så ska jag ta tag i det där med att få ut mina journaler från en av kommunerna jag bodde i tidigare. Jag slogs som en gris i månader mot ett riktigt stolpskott till läkare som gick emot Allt. Även vår svenska lag! Till slut fick han det hett om öronen när både Försäkringskassan och Chefen över psykiatrin i den delen av skåne ringde upp honom och frågade vad i h*ete han sysslade med.

Jag är nyfiken på vad han skrev om mig de sista veckorna.
Mycket nyfiken. Med tanke på hur hans sekreterare också kommenterade mig, så insåg jag hur lättad jag var över att få hjälp på ny klinik, men blev också ledsen över hur många andra får det.
Just det sjukhuset har varit i blåsväder i år, angående psykiatrin. De är, helt ärligt, fan inte kloka nånstans på det stället...

Djävulen...

Jag tittar aldrig på bilar, men på väg hem från affären i förmiddags åkte en bil förbi mig med med följande på reg.skylten; SAS 666. Genast började jag fundera på om jag känner någon som ska flyga idag, men kom fram till att det gjorde jag inte.

För er som inte vet så är 666 djävulens märke/symbol.

Så frågan är...

Är det någon som ska flyga till helvetet idag?
Kommer något plan och störta?

Jag är som jag är...och jag är ju inte som alla andra.
Så visst tusan funderar jag på vad det här kan betyda...

Lunarstorm finns inte mer

Jag läste precis på ett annat forum att Lunarstorm från och med idag inte finns längre. Nu har jag inte varit där på sjukt många år, men ändå, haha - vilka minnen det väcker! Sanslöst!

Men så mycket skit det stället också har bidragit till. Ett tag var det ett tillhåll för pedofiler, många unga tjejer har även blivit kontaktade och sedan utnyttjade av män...listan kan fyllas på ett tag. Riktigt vidrigt.

Lunar i all ära, med Facebook...det är fan så mycket bättre :).

Dags för lite mer kaffe. Jag vaknade kvart över tre, somnade visst på soffan igår kväll. Blir dock lite nojjig över om det har hänt något, jag hade 8 missade samtal på mobilen när jag kollade för nån timme sen. Men jag kan inte gärna ringa runt vid den här tiden (eller när jag såg det..), det är för fasen Söndag och människor brukar sova vid denna tiden...

Men inte jag.

När ska jag vänja mig?

Jag är så jävla tröt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Och ledsen. Som rubriken säger; När i ******* ska jag vänja mig? Jag vet att det kommer hit människor två gånger i veckan, jag borde liksom ha vant mig vid det - jag har haft boendestöd sen i Mars. Det är ett halvår!! När ska hjärnan koppla ihop detta med något som faktiskt bara är positivt? Jag förstår inte. Hur svårt ska det vara?

Jag blir så jävla trött på mig själv rent ut sagt. För att jag reagerar som jag gör. Visst, nu har jag ju haft ett uppehåll eftersom jag varit hemifrån i två veckor och då blir allt "nytt" igen.

När boendestödjaren gått idag så hann hon knappt stänga dörren så bröt jag ihop. det är fortfarande semestertider, så jag hade inte träffat henne tidigare, mer än att jag hälsade på henne när jag var nere på boendet för att titta. En urgullig tjej på alla sätt och vis, jag har absolut ingenting emot henne. Tvärtom, jag är oerhört glad och tacksam över att jag faktiskt har alla dessa människor när livet då och då plötsligt går tokfel. Men återigen...när vänjer jag mig...

Det kommer att bli en del aktiviteter för min del i höst, en hel del resor till Ystad bland annat (träffa sjukgymnast varje vecka, sen sjukgymnast+grupp och en utb. för oss med AS som jag missade i våras). Utöver det har jag kontaktpersonen jag träffar och hittar på saker med en gång i månaden, sen boendestöd två gånger i veckan (ev. utökas till tre), sen har jag hästen som jag kommer att flytta närmare mig.
Redan i våras började vi diskutera om jag skulle ansöka om ledsagare (det låter värre än vad det är ;p). Jag är rätt sugen på det faktiskt. Men frågan är ju...orkar jag med allt detta?

Fan vad jag just nu önskar att jag var en av de ca 96% av befolkningen som faktiskt inte har Aspergers. Känns så jävla ruttet för tillfället...så är det någon som hittar en hjärna på REA någonstans, då kan ni väl säga till?

Mina rutiner är som bortblåsta...

Usch, jag mår inte bra. Alls.
Kaos.
Dessutom är sömnen riktigt skum, men inte på samma sätt som vanligt. Alltid något!

På två veckor har jag lyckats rasera mina rutiner, de som är så viktiga för mig. Utan dessa fungerar ingenting.

Imorgon ska jag till sjukgymnasten på habiliteringen, sen hem och på eftermiddagen boendestöd. Jag är jättenervös... Det kan nog verka löjligt, men i min värld är det grymt påfrestande! Det är en av mina vanliga boendestödjare som kommer tillbaka, ingen vikarie, vilket borde innebära att nervositeten är bortblåst. Men ack nej. Mina rutiner som sagt...är borta, jag måste börja om från noll igen. En smärre panik börjar redan knacka på, men jag får försöka ge fan i att öppna dörren. Det här klarar jag! Tror jag... Och om inte så...tja, inte hela världen. Då får det väl ta lite tid, problemet med det är att jag inte har något tålamod överhuvudtaget när det gäller sånt här.

Mitt hem ser ut som en mindre krigszon...jag har inte ens packat upp allt från när jag var iväg. Inte bra, alls.

Att blogga är en rutin för mig, tja, ni ser ju hur mycket jag har bloggat sista tiden? Borde ta tag i det nu direkt, för det är en - för mig - väldigt viktigrutin. Såååå...det blir snart mer svammel.

Idag har jag haft besök av en vän med familj, länge sen vi sågs, jättetrevligt!

Nu ska jag laga mat. Jippi. Eller inte. Vansinnigt tråkigt att äta själv...