Kiropraktor

Oj oj, vilken bra kiropraktor jag hamnade hos! Honom tänker jag fortsätta gå till, även om folk nu förmodligen misstänker att jag är hur felvriden som helst - det är 16 mil till honom. Och? Jag är van vid att resa, dessutom fick jag förtroende för honom direkt och det betyder enormt mycket.

Han frågade vad felet var, jag sa bröstryggen...och kanske något mer.
No shit. Han vågade inte ta allt på en gång utan jag ska tillbaka nästa Fredag igen. Nacke, bröstrygg, 4 ställen till i ryggen, revbenen och sen höfterna. Vänstersidan (SI-led) satt så hårt att han knappt fick loss det - jisses vad han fick jobba! Men det gick till slut och herregud vad bra jag mår nu.

Efter några timmar så däckade jag, fullständigt. Det är inte ovanligt att kroppen reagerar ganska starkt efter en behandling, men så illa som det var igår - ja så dålig har jag aldrig blivit. Fy f*n vad illa jag mådde! De som känner mig vet hur rädd jag blir eftersom jag har spyfobi...men igår överträffade jag mig själv måste jag säga. Efter några timmar somnade jag av ren utmattning (tar på krafterna rätt rejält :S) för att sen bli pigg igen och sprang ut till gästerna.

Sen var jag sådär hypersocial i några timmar till.
Jösses vad trött jag var i morse!

Regn, regn, regn!

Helt underbart! Det har regnat större delen av dagen, jag vaknade faktiskt av smattret på taket i uterummet...men insåg att nej jag är inte tillräckligt pigg för att vakna så jag somnar om. Ibland funkar det, idag gjorde det det :). Gick upp halv tio...när hände det sist?

Jag var social större delen av dagen igår, även om det är ruskigt trevligt så tar det enormt mycket på mina krafter.

Dagen idag tillbringas under markisen på framsidan. Ena sällskapet är min kaffemugg, mina cigg (usch och fy på mig) och datorn. Lite då och då kommer även min mamma ut och hälsar på. Inte fy skam att ha det så här trots regn! Jag får röra på mig ibland, typ när det droppar alldeles för mycket från markisen så det stänker vatten på mig och datorn. Så då fyttar jag stolen några centimeter.

Mina fötter mår bättre för var dag som går, det är så sjukt underbart! Låter säkert jättelöjligt, men att kunna gå - det är helt otroligt! Mina händer däremot, de ser helt vidriga ut och det kliar så jag tror jag blir tokig snart.

Imorgon ska jag till kiropraktorn. Halleluja - kommer min bröstrygg att skrika! Både min mamma (har behövt mycket hjälp efter en bilolycka i november förra året) och min syster går till honom och han ska tydligen vara väldigt duktig. Dessutom går hans behandlingar på högkostnadskortet...och jag har numera frikort...gratis är bra! *skrattar* Syrran kom hit igår när hon varit där, så hon berättade för mig att hon berättat för honom vad han har att vänta sig när jag dyker upp imorgon. Jag är inte direkt känd för att vara ett "lätt fall". Jag är nämligen väldigt trasig, mest överallt. Det är fortfarande en gåta att jag kan ta min högra arm högre än axelhöjd, det ska nämligen vara helt omöjligt med tanke på min ena skada. Ortopeden som utredde och till slut opererade mig tog en massa foton på mig och visade på en läkarkongress han skulle till för att få råd om hur i hela fridens namn han skulle kunna få mig frisk. Tre läkare hade sett något liknande. Men även de sa, det ska vara helt j*la omöjligt för mig att röra mig...tadaa...när var jag normal sist? Nej precis, det har jag nog aldrig varit :).
Det var en av alla skador.

Så, Filip ska få jobba imorgon....
Åh vad jag längtar efter att kunna djupandas igen!

Länge sen!

Hej hopp, det var ett tag sen jag skrev....men jag har faktiskt inte orkat. Livet bråkar, väldigt mycket. Jag har inte heller läst på andra bloggar, som jag brukar, men får ta tag i det nu när jag sitter vid datorn igen.

En bra sak har hänt - mina fötter är mycket bättre! Lyckan är väldigt stor kan jag lova. Jag var hos hudläkare i Torsdags och han tyckte inte mina fötter såg något vidare ut. Nähä?! ;) Han ville utesluta att jag fått streptokocker eller svamp i det hela med tanke på hur det såg ut och det gjorde mig ganska nervös... Så han gjorde ett skrapprov - DET gjorde ont kan jag lova! Men det var negativt, vilket var ganska bra, för annars hade jag fått gå en trappa ner till avdelningen för att få intensivbehandling ;).

Dags för behandling. Speciella plattor som ska sättas över de utsatta ställena på fötterna med en lösning under...som innehåller cortison och sprit. Uj uj vad det sved. Tur sköterskan berättade vad det var innan hon satte på det, annars hade jag nog reagerat på ett sätt som kunnat göra väldigt ont på henne haha.

Detta har i alla fall hjälpt - massor! Jag har mer blåsor än tidigare, men sprickorna är mycket bättre. Nu kan jag gå utan att halta :). Men med skor på gör det fortfarande vääääldigt ont...

Dessvärre har jag fått ett skov i händerna istället. Utan att överdriva kan jag säga att bara i natt har jag säkert fått 50 nya blåsor i varierande storlek. På fingertoppar, kring naglarna, på knogar, leder, utsidan av handen, handflatan...överallt. Det kliar så jag håller på och bli galen.

Utöver detta fick jag besked på mina provsvar i Fredags.
Inte bra.
Alls.

Något är riktigt ordentligt fel med mig, men vad?
Det vet vi inte...så nu ska det utredas ordentligt...och jag ska springa iväg på provtagning med jämna mellanrum det närmaste året. Suck.

Jag bröt ihop. Detta blev bara för mycket.
Vilket resulterade i att min lillebror kom och hämtade mig och Zizzo i helgen, så nu sitter jag i Ängelholm. På framsidan i skuggan, med en kaffemugg vid sidan om mig, med datorn i knät och försöker andas. Det verkar bli väldigt varmt idag igen - igår regnae det hela dagen och det var helt underbart!

Trippelmördaren i Härnösand har Aspergers Syndrom

Den rättspsykiatrisken undersökningen är nu klar.
Ragnar, som mördade sin styvpappa och sina två syskon har Aspergers.

Själv kan jag inte låta bli och fundera på vilka konsekvenser detta kommer att ge, "vi" är redan en väldigt utsatt grupp människor. Alla dessa förutfattade meningar om oss blir säkerligen fler, ännu fler ser oss som farliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man får läsa "de flesta med AS är inte våldsbenägna", inte för vanliga människor - de läser det de själva vill och bildar sig en egen uppfattning. Oftast en felaktig sådan. Detta för att man inte lyssnar på rena fakta.

På ett par ställen har jag idag läst att människor är tysta om sin diagnos, för att de inte vill hamna i något fack, bli utpeckade mm. Det gör mig så otroligt ledsen! Var istället stolta! Ni är unika! Precis som alla andra, diagnos eller ej. Det värsta vi kan göra är att gömma oss, inte synas, helst inte höras heller. Jag tror att det är det sämsta vi kan göra...för det är just såna här gånger vi normala aspies faktiskt behöver synas. För det är ju precis det vi är, normala, vi råkar bara ha en diagnos. En diagnos som gör att vi kan få rätt hjälp från samhället och alla insatser - så vi får en fungerande vardag.

Jag har själv valt att bli offentlig, genom att vara med i DN för exakt en månad sen kring just denna händelsen. Om hur vi blir utsatta. Det har visat sig att det är många fler än jag som råkat illa ut på grund av detta, vilket gör mig oerhört frustrerad. Detta, kära vänner, är vi faktiskt inte värda!

Och nej, jag mördar fortfarande inte. Jag vågar knappt ha ihjäl en spindel.

Äntligen!

Jag har fått tid till hudläkare på Torsdag.
Jag sitter och ler såååå stort - äntligen!

Idag är det boendestöd. Så jag återkommer lite senare...

Knäckt...

Det är sjukt varmt idag, så jag sprang iväg för att fixa skor som funkar till mina fötter (gissa hur fattig jag är nu? fy fan), eftersom jag inte hittat det innan. När jag kom hem kom jag på att jag inte tagit in posten igår, och tadaa...brev från Försäkringskassan.

Jag är beviljad sjukersättning. Skönt, för alla är ju överens om att arbeta inte är något alternativ. Jag ansökte om varaktig, men visste att risken fanns att jag "bara" fick tidsbegränsad. Vilket jag fick....dvs bara 18 månader. Bara att söka om då...sen kom tårarna. Jag hade kommit till avsnittet i beslutet där det stod om varför det blev tidsbegränsat.

Jo, för det är nämligen så att min arbetsförmåga kan komma tillbaka, Asperger är inte alltid varaktigt. Detta enligt deras smarta beslutsfattare.

Ok.

1. Min arbetsförmåga har aldrig funnits. Jag har varit sjukskriven/pensionär sen 19 Juni 1999. Dvs jag blev sjukskriven direkt efter gymnasiet (som jag klarade, vilket ingen trodde).

2. Sjukdomar kan gå över, funktionshinder gör inte det. Man föds och man dör med det.

Ingen kommentarsgranskning längre

Jag ger det ett försök, går det så går det...men blir det som sist - ett jävla liv - så åker granskningen på igen. Dock tycker jag inte att det ska behövas, att uppföra sig är väl inte så svårt?

Har ni sol idag? Det har jag!

Nu ska jag blogga igen några dagar...hörs snart igen ;)